Herr talman! För mig är den en självklarhet att
den svenska skolan ska vara en kunskapsskola. Jag
besökte en sådan kunskapsskola i går, Aspuddens
skola i Stockholm. Där finns duktiga lärare och enga-
gerade elever som arbetar hårt med att beträda vägen
mot kunskap. Jag var bl.a. inne hos en fjärdeklass
som jobbar med ett väldigt spännande litteraturpro-
jekt. De läser barnlitteratur och uppmuntrar varandra
att läsa med insikten om att om man läser litteratur
blir man också duktigare i andra ämnen. Det visar vad
som händer i vår skola. Det är ett väldigt fint arbete
av duktiga och engagerade lärare och elever.
Kunskap är så oerhört viktigt i vårt samhälle. Det
ger människor frihet att göra sina egna livsval, det
öppnar nya vägar att delta i ett demokratiskt samhäl-
le, det ger självförtroende och inre styrka, och kun-
skap ger makt. Det är därför kunskapspolitik är så
viktigt också när man strävar efter ett jämlikt sam-
hälle i en dynamisk utveckling.
För att skolan ska kunna vara en bra kunskaps-
skola krävs det några grundläggande förutsättningar.
Det krävs bl.a., och det är väldigt viktigt, tillräckligt
med resurser så att man kan ha välutbildade lärare
och andra specialister i skolan som hjälper och stöttar
barnen.
Det måste råda studiero i skolan - ordning och re-
da. Man måste ha respekt för varandra. Det ska finnas
tydliga normer och regler för hur man ska uppträda
mot varandra. Det kräver att vi alla visar lärarna re-
spekt för deras viktiga roll. Lärare ska vara auktori-
teter utan att vara auktoritära.
Sverige har ju en väldigt stolt utbildningstradition.
Vi ligger ofta bra till i internationella jämförelser. På
många sätt ligger vi i bräschen för utvecklingen, t.ex.
när det gäller förskolan, där många länder tittar med
stort intresse på Sverige, och när det gäller vuxenut-
bildningen, där Kunskapslyftet har varit ett projekt
som verkligen har fått omvärlden att lyssna.
Men vi har inte nått målen för alla. Ungefär en ti-
ondel av grundskoleeleverna går ut grundskolan utan
att få med sig godkänt betyg i de centrala ämnena
svenska, engelska och matematik, det som är nöd-
vändigt för att klara gymnasieskolans nationella pro-
gram. Det är alldeles oacceptabelt.
Skolverket har tittat närmare på vad det är som
kännetecknar en skola som klarar av att uppfylla
målen. Det finns en samsyn på skolan hur man ska
arbeta. Det finns tydliga regler och normer som är väl
kända för elever, föräldrar och lärare.
Framgångsrika skolor betonar målen och är nog-
granna med att följa upp och informera elever och
föräldrar om varje elevs prestationer. Lärarna har
höga förväntningar på barnen och ungdomarna. De
ser styrkor hos eleverna, också hos dem som har
svårigheter. Man använder regelbundna avstämningar
för att kunna ge pedagogiskt stöd, och man engagerar
elever och föräldrar.
Framgångsrika skolor är noga med att analysera
sina resultat, se sina styrkor och sina svagheter och
alltid arbeta för att förbättra.
Jag håller med om den här analysen som Skolver-
ket gör. Jag håller också med om den grundläggande
analys som Skolverket lägger fram där man säger att
mer resurser, särskilt till de skolor som har allra störst
uppgifter, ger resultat. Det är därför det är så viktigt
med nya resurser till skolan.
Vi har nu några år framför oss med kraftiga resur-
stillskott till skolan - 17 ½ miljard kronor. Det ger
möjlighet att anställa 15 000 nya lärare, specialpeda-
goger och andra specialister i skolan. Hittills har
3 000 lärare och andra professionella anställts. Det är
naturligtvis helt grundläggande för att kunna ge bar-
nen och ungdomarna den hjälp och det stöd de behö-
ver i sin utveckling.
Men vi behöver också fortsätta att öka insatserna
för att genomföra det arbete med att stärka kvaliteten
på varje skola som är alldeles nödvändigt om vi ska
fortsätta att förbättra vår skola. Varje kommun och
varje skola måste systematiskt redovisa sina resultat i
förhållande till de nationella målen, analysera och
bedöma skillnader och hur man ska gå vidare samt
redovisa de åtgärder som man är beredd att vidta.
Skolverket är en väldigt viktig statlig myndighet
för att vi verkligen ska kunna bedöma skolans ut-
veckling. Det är oerhört viktigt för att vi ska få en
likvärdig skola över hela landet. Skolverkets roll
måste bli tydligare. Det ska vara en myndighet som
ska göra utvärderingar och bedriva tillsyn, och göra
det tydligt och rakt.
Men jag tror också att elevers och föräldrars rätt
till information och stöd måste stärkas. Skolorna
måste ta ett ännu tydligare ansvar för varje elevs
kunskapsutveckling. Det handlar om att för varje elev
regelbundet följa upp resultaten i förhållande till de
nationella mål som vi har i årskurs 5 och årskurs 9 i
läroplaner och kursplaner. Sedan gäller det att med
väl utförda utvecklingssamtal ge elever och föräldrar
klara besked om vad eleven kan och hur långt eleven
har kommit i förhållande till målen. Det ska framför
allt leda till en framåtsyftande individuell utveck-
lingsplan som visar vilka insatser som behövs och
krävs för att eleven ska nå de nationella målen. Ele-
verna och föräldrarna bör kunna få denna framåtsyf-
tande individuella utvecklingsplan i skriftlig form så
att den också blir ett dokument som man kan använda
för att stärka elevens och förälderns rätt till hjälp och
stöd när man behöver det.
Men lika viktig är ju möjligheten för de små bar-
nen att få komma till förskolan. Förskolan har leken
som pedagogisk idé. Språkutvecklingen, rörelseut-
vecklingen och förmågan att umgås med andra blir
oerhört viktig gör barnen när de sedan kommer till
grundskolan. I dag skiljer det sig väldigt mycket åt
när det gäller vad man har med sig i bagaget när man
kommer till förskoleklassen eller till årskurs 1.
Den nya lärarutbildningen träder i kraft. Den ger
nya lärare en starkare pedagogisk grund, starkare
kunskaper om specialpedagogiken och en bättre
forskningsbas för skolans verksamhet. Det kommer
att betyda mycket för att också det stärka respekten
för och statusen i att vara lärare och själva rollen som
lärare.
Vi arbetar också med ett särskilt program för att
ge 4 000 lärare som finns i våra skolor i dag och som
inte har den fulla behörigheten rätten och möjligheten
att få den behörigheten genom att studera och bli
behöriga lärare på goda villkor. 4 000 nya behöriga
lärare - också det är en väldigt konkret och viktig
insats för att stärka kvaliteten i skolan.
Jag tycker att vi har haft en ibland underlig debatt
om skolan. Jag tror att vi alla delar engagemanget för
att göra skolan bättre, men det har hos borgerligheten
utvecklats en modell som jag måste säga att jag är
mycket tveksam till och ibland lite rädd för: sortering
som den pedagogiska idén, sortering som den politis-
ka idén bakom hur man ska utveckla skolan.
Det är Moderaterna som leder utvecklingen och
talar om att avskaffa den sammanhållna grundskolan
och i stället börja sortera barnen väldigt tidigt. Man
vill i Stockholm låta barnen genomgå ett prov redan i
nioårsåldern. Den som inte klarar provet får kvarsitt-
ning ett år. Det är fråga om nio- till tioåriga barn som
lever i sin klass och sin miljö med sina vänner. Det är
barn som trevande tar sig fram i utvecklingen och
som behöver hjälp och stöd om de inte klarar målen,
men de ska sorteras bort och få kvarsittning ett år.
På högstadiet ska man läsa olika avancerade kur-
ser. De som inte går på de avancerade kurserna väljs
redan där bort från framtida utbildningsmöjligheter.
17-18-åringar som inte har klarat målen fullt ut ska
gå kvar i grundskolan tillsammans med 13-14-åriga
elever. Är det ett bra sätt att motivera för framtida
studier?
På gymnasiet vill man sänka kunskapskraven för
dem som ska gå på yrkesinriktade program, för de
behöver inte lika mycket kunskap som andra i den
borgerligt dominerade skolpolitiken och skolpolitiska
debatten.
När man i Stockholm får siffror redovisade för sig
om hur segregationen och ojämlikheterna i Stock-
holms skolor ökar reagerar man inte som en ansvars-
full politiker bör göra, dvs. med oro. Man säger inte
att man måste göra någonting åt detta utan man ryck-
er på axlarna och säger: Så här blir det när man bara
låter betygen vara instrument för intagningen.
Vad är det som har hänt med de gamla sociallibe-
rala idéerna? Det är inte bara jag som undrar det. I går
fick jag ett fax från Bertil Hansson, som var folkpar-
tistiskt statsråd för några år sedan. Han var orolig och
skrev så här till mig:
Att ordna skolan så att olika skolor och skolsys-
tem löper helt vid sidan av varandra och med elever
sorterade i skilda grupper alltefter sociala, etniska,
religiösa, ekonomiska och begåvningsmässiga grun-
der är att återinföra parallellskolesystemet, som vi
hade innan Tage Erlander genomförde grundskolan,
då i samarbete med socialliberalerna.
I går hörde jag också på nyheterna att Centerparti-
ets ledare Maud Olofsson går till attack mot Folkpar-
tiets och mot högerns skolpolitik. Kanske är det så att
vi får en splittring och en nyktrare syn på skolans
utveckling framöver. Kanske kan vi återkomma till en
samsyn om vad som är det viktiga för skolans fram-
tid. Jag tror att skolan behöver det - en skola som ska
ge alla barn lika rätt till god utbildning oberoende av
vilken studietradition hemmet har, vilken inkomst
föräldrarna har eller från vilket land mamma och
pappa kommer.
(Applåder)