Herr talman! Det är väl ändå litet för mycket begärt
av Jan Fransson att arbetsmarknadsministern
skulle vara här i kammaren när vi diskuterar
nordiska frågor. Arbetsmarknadsfrågorna är
oerhört väsentliga, det är vi alla överens om. De
åtgärder som har föreslagits av
arbetsmarknadsministern är, precis som Elver
Jonsson sade, de mest kraftfulla i modern tid. Att
tala om ointresse därför att
arbetsmaknadsministern inte är här är ganska
omaga.
Herr talman! Jag vill fortsätta med att kommentera
Nordiska rådets arbete, som under de senaste åren
präglats av en strävan att stärka den europeiska
dimensionen i det nordiska samarbetet. Denna
strävan motiveras särskilt av EES-avtalet samt de
nordiska ländernas förhållande till EG, de politiska
omvälvningarna i Östeuropa och de baltiska
staternas självständighet.
Som ett resultat av den arbetsgrupp som
statsministrarna tillsatte 1991 har bl.a. vissa
förändringar gjorts i Helsingforsavtalet från 1962.
De ändringarna syftar till att stärka det nordiska
samarbetet på områden som är av genuint
gemensamt nordiskt intresse samt att bygga ut det
politiska samarbetet avseende europeiska och
regionala samarbetsfrågor, för att därigenom
underlätta ländernas deltagande i det kommande
EES- och EG-samarbetet.
Nytt i Helsingforsavtalet är att det särskilt markeras
att länderna bör rådgöra med varandra i frågor av
gemensamt intresse som behandlas i europeiska
och andra internationella organisationer. Vidare
understryks vikten av att regeringarna tillvaratar
gemensamma nordiska intressen i europeiskt och
annat internationellt samarbete.
Genuina nordiska samarbetsområden är bl.a.
kultur, utbildning och forskning, vilket också
betonats i statsministergruppens rapport och i
ministerrådsförslaget om planerna på en
nyvärdering av det framtida nordiska
kultursamarbetet. Kulturutskottet har sedan
sessionen i Oslo arbetat intensivt med att ta fram
prioriteringar inom kultur-, forsknings- och
utbildningsområdena och haft täta kontakter med
ministerrådet, eftersom kulturen nu tillförs ökade
resurser. Samtliga prioriterade områden, t.ex.
kulturfonden, barn och ungdom, medie- och
språksamarbete, har alla ett och samma mål,
nämligen att stärka den nordiska samhörigheten
och identiteten i såväl Norden som Europa.
Vi menar att den kulturella mångfalden i Europa
inte är ett hot utan en möjlighet, men för att kunna
möta denna utmaning måste den nordiska kulturen
och den nordiska identiteten stärkas -- inte minst
viktigt i dessa tider av arbetslöshet. Intressant att
notera är att även EG börjat visa stort intresse för
kulturfrågor och betonat vikten av att bevara små
kulturer och språk. I den pågående europeiska
integrationsprocessen blir koncentrationen på egen
identitet och kultur allt viktigare. Det är ett av flera
skäl för de nordiska länderna att gemensamt
försöka bevara och intensifiera det nordiska
kultursamarbetet.
Låt mig här beröra ett av de prioriterade områdena,
nämligen mediesamarbetet. Grundvalen för
nordiskt samarbete är ömsesidig språkförståelse
och insikt i grannländernas förhållanden. Här
spelar massmedierna, inte minst televisionen, en
stor roll. Det är i dag alltför få hushåll som kan nås
av nordisk grannlands-TV. Nyligen presenterades
en studie av möjligheten att etablera en gemensam
satellitdistribuerad TV-kanal. Den föreslagna
kanalen skall enligt studien ha ett brett utbud av
program och därmed kunna hävda sig i
konkurrensen med annat TV-utbud. Låt oss
hoppas att det kommer ut något positivt av detta.
Låt mig också beröra en annan aspekt, där styrkan
i den egna kulturella identiteten och kunskapen om
andras kulturer spelar en stor roll, nämligen
främlingsfientligheten. Nordiska rådet har vid ett
antal tillfällen diskuterat främlingsfientlighet och
rasism. Vid den nyligen avslutade sessionen i
Mariehamn antogs också en rekommendation om
en nordisk kampanj mot främlingsfientlighet.
Kampanjen, som i första hand är riktad till
ungdomar, skall genomföras i samarbete med
Nordiska ministerrådet, Nordiska rådet,
Föreningarna Norden och de nordiska
ungdomsorganisationerna. En arbetsgrupp har
redan tillsatts, och förhoppningen är att en
kampanjplan skall kunna presenteras den 15
februari 1994 och kampanjen inledas hösten 1994.
Till stor del har främlingsfientligheten sina rötter i
fruktan för det vi inte känner. Kulturen,
kultursamarbetet och ökad kunskap om den egna
och andras kulturer bidrar till ökad tolerans och är
därmed också det viktigaste verktyget för att
bekämpa främlingsfientligheten. Det handlar om
vår demokrati, och vår demokrati handlar till
syvende och sist om vår överlevnad.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag beröra ett helt
annat område. Vid Nordiska rådets session i
Mariehamn inbjöd markoch planminister Görel
Thurdin samtliga kvinnliga statsråd i de nordiska
länderna till samarbete inför FN:s
befolkningskonferens i Kairo 1994,
kvinnokonferensen i Peking 1995, det sociala
högnivåmötet i Köpenhamn 1995 och konferensen
om bosättningsfrågor i Istanbul 1996. Resultatet
skulle kunna utgöra ett bidrag till det nordiska
kvinnoforum som skall äga rum i Åbo nästa höst.
Detta är en tanke väl värd ett stöd från Nordiska
rådets och från nationell sida, i syfte att skapa
respekt för ställningstaganden utifrån kvinnliga
värderingar.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan i betänkande UU6.