Herr talman! Jag beklagar att jag på grund av ett
alltför långt sammanträde i Utrikesnämnden inte
har kunnat vara närvarande under den första delen
av debatten. Men via uppställda TV-apparater
hörde jag hur Jan Fransson gick på, och det fick mig
att omedelbart komma hit för att ta den debatten.
Jag tycker nämligen att flera av inläggen här har
varit ganska förenklade versioner av verkligheten.
Man diskuterar dessa frågor som om den stora
allmänheten inte vet om att Nordiska rådet
disponerar en budget om 650 miljoner s.k. starka
danska kronor. Men det är naturligtvis inte hela
bilden. Ibland resonerar man som om det bara var
att ta av dessa pengar för att lösa miljöproblemen
och dessutom sysselsättningen i hela norra Europa.
Det får ju finnas något sinne för proportioner och
någon måtta på anspråken.
Det stora och viktiga är det informella samarbetet,
som är möjligt att driva i ett nordiskt sammanhang
för att den vägen utöva tryck också på andra länder
i vår närhet. Det är precis detta som
statsministrarnas diskussion i Mariehamn handlade
om, nämligen hur Norden tillsammans kan stärka
den europeiska sysselsättningens utveckling i
samarbete med övriga EG--EFTA-länder. Detta är
bakgrunden till det uttalande om sysselsättningen
som gjordes av statsministrarna i Mariehamn den 8
november. Jag skall inte återge hela det uttalandet,
utan jag skall endast nämna några rubriker.
En rubrik lyder Utvidgad och fri handel.
En annan rubrik lyder Sunda offentliga finanser för
lägre räntor -- där finns ingenting om
konsumtionsstimulans, Jan Fransson.
En ytterligare rubrik lyder Strukturella reformer
för fler och nya jobb. Under denna rubrik
behandlas små och medelstora företag, den aktiva
arbetsmarknadspolitiken, de arbetssökandes
position på arbetsmarknaden, vilken bör stärkas,
kompetensutvecklingen genom utbildning och
omskolning. Detta avsnitt har överlämnats direkt
från statsministrarna till Finansministerrådet inom
Nordiska rådet för att behandlas med sikte på
sessionen i Stockholm i början av mars. I detta
uppdrag ligger också samråd med de fackliga
organisationerna i Norden.
Det är alltså inte så, att vi på regeringssidan isolerar
oss från världen i övrigt, som Jan Fransson antydde
i sin retorik.
Statsministrarna diskuterade även stabila
valutakurser, som var en annan huvudrubrik.
Avsikten med detta gemensamma nordiska grepp
är alltså att föra frågorna vidare i det europeiska
sammanhanget. Nästa möte för det europeiska
rådet i Bryssel i december är naturligtvis det första
målet när det gäller att vidarebefordra dessa
uppfattningar.
Det förhåller sig på samma sätt i fråga om miljön.
Anspråken och behoven i vår omvärld är enorma.
Det är fullt klart att dessa inte ryms inom några
nordiska budgetar. Det skall man säga klart och
tydligt, vilket jag har gjort. Jag sade det till t.ex.
miljöutskottet i somras då man kom med anspråk
på 600 miljoner hit och ett ytterligare antal miljoner
dit. Miljöutskottet talar om en helt annan form av
nordisk samverkan. Man vill använda det nordiska
samarbetet för att mobilisera resurser som sedan
skall användas gemensamt. Det tycker jag är bra.
Därför har jag tagit initiativ till -- och det gjorde jag
innan diskussionen med miljöutskottet -- att
Miljöministerrådet skall arbeta fram ett förslag, där
man föreslår att man i alla de nordiska länderna
parallellt tar ut avgifter som är positiva från
miljösynpunkt på t.ex. miljöbelastande
energiråvaror. Dessa pengar skall sedan samlas
ihop för att ge en synergieffekt genom att man
gemensamt ser till att dessa medel inriktas på de
stora problemen i vår omvärld, alltifrån
Barentsregionen till Kolahalvön, S:t
Petersburgsområdet och Sosnovyj Bor,
Sillamäedammen i Estland, energisystemen i de
baltiska republikerna och till Litauen och
kärnkraftverket Ignalina. Det var bara några
exempel. Hela Östersjön med de 140 miljarder
kronor som enligt Helcomrapporterna krävs är
ytterligare ett exempel. Diskussionen gäller alltså
de hundratals miljarder kronor som skall
mobiliseras. Då tycker jag att man skall tala om det
och inte på hemmaplan försöka att slinka undan
och säga: Nej, vi är inte beredda att ställa upp på
sådana här insatser.
Detta är inte bara en uppgift för miljöministrarna i
Norden. Vi är ense om tagen, och vi kommer att
diskutera frågan på ett sammanträde med
finansministrarna i Köpenhamn den 7 december.
Därefter fullföljer vi ett förslag. Statsministrarna
måste hjälpa till att få fram ett realistiskt sätt att
hantera de enorma behov som finns i vår omvärld.
Eftersom detta över huvud taget inte har nämnts i
debatten tyckte jag att det fanns utrymme att i alla
fall informera om detta.
Det är naturligtvis fritt fram för alla ni
parlamentariker att nu i januari visa att ni ställer
upp på detta, så att någonting blir gjort för att
hantera alla dessa stora problem i norra Europa.
Jag har tidigare utmanat Milj udvalget. Nu
utmanar jag den svenska riksdagen att ställa upp på
detta. Det handlar alltså om gemensamma förslag
från alla nordiska länder för att finansiera de
enorma insatser som krävs för att hantera
problemen på t.ex. miljöområdet,
kärnsäkerhetsområdet, sysselsättningsområdet etc.
Jan Fransson talade om situationen i Danmark, där
man har en socialdemokratiskt ledd regering och en
arbetslösheten på ca 12 %. Det har inte heller där
varit möjligt att med snabba klipp hantera den
situationen. Det borde i annat fall ha gjorts vid det
här laget. Danmark har ändå en arbetslöshet som
ligger 50 % högre än vår. Jag vet inte om exemplet
Danmark ingick som en del i Jan Franssons i övrigt
innehållslösa retorik.
Lars Moquist tog upp frågan om otymplig
byråkrati. Min erfarenhet från det nordiska
samarbetet är att det är ett av de mer välfungerande
internationella samarbeten som över huvud taget
finns. Vid det här laget har jag under ganska många
år studerat det både från insidan och från utsidan.
Naturligtvis finns det alltid möjligheter att
omdirigera resurser. Det är just vad
statsministrarna med sitt initiativ har varit ute efter,
och det är precis det arbete som nu pågår. Varenda
projekt granskas för att de därefter skall kunna få
en ännu effektivare organisation.
Observera det som litet lättvindigt bara brukar
svepas över, att människor uppskattar det nordiska
samarbetet. Varför? Jo, det bygger nämligen på
koncensusprincipen, att vi skall vara överens. Det
innebär emellertid inte att det är det mest effektiva.
Det går inte fortast på det sättet. Diktaturer är
naturligtvis i det avseendet överlägsna. Men vi har
ändå valt en förankrande koncensusprincip för att
kunna genomföra stabila reformer i det nordiska
samarbetet, vilket vi också har gjort. Människorna
uppskattar det. Jag tycker att det är ett ganska gott
betyg, även om det inte alltid brukar inrymmas
under rubriken effektivitet. Men demokratiskt
effektivt är det uppenbarligen, eftersom människor
uppskattar det.