Herr talman! En omfattande utslagning från
arbetsliv och gemenskap pågår nu i hela Europa.
När människor känner att de inte behövs, växer
missnöjet mot samhället och de demokratiska
institutionernas förmåga att lösa problemen. Den
ekonomiska krisen riskerar att gå över i en kris för
demokratin.
Sysselsättningen är den helt övergripande frågan i
den socialdemokratiska politiken. Detta
manifesterade vi senast för några veckor sedan på
vår Europakongress. Kampen mot arbetslöshet,
kampen för att varje människa har rätt till en
meningsfull sysselsättning och att känna att hon
behövs i samhället, är den fråga som nu står överst
på den politiska dagordningen i vårt fortsatta
Europasamarbete.
Vi socialdemokrater har genom det samarbete som
arbetarrörelsen nu bedriver på nordisk basis i
europeiska sammanhang fått klart för oss att vi med
våra traditioner när det gäller arbetsmarknaden i
Norden har goda möjligheter att påverka den
politik som nu utformas. Det vore illa om Nordiska
rådet hamnade på åskådarplats i den process som
nu tyder på ett omtänkande och nytänkande i
Europa vad gäller sysselsättningen.
Mot bakgrund av de senaste årens växande
arbetslöshet i de nordiska länderna är det illa att
inga initiativ har tagits från svensk sida av dem som
närmast är ansvariga, nämligen samarbetsministern
och arbetsmarknadsministern, för genomförande
av det samarbetsavtal som undertecknades redan
1983 om en gemensam arbetsmarknad.
Vid Nordiska rådets session på Åland för två
veckor sedan beslöt rådet att rekommendera
ministerrådet att före den 1 mars 1994 lägga fram
förslag om åtgärder, som på ett nordiskt plan kan
bidra till ökad sysselsättning. Hade ansvariga
ministrar visat det intresset för det nordiska
samarbetet att de hade närvarit i kammaren när vi
nu diskuterar detta, hade jag frågat vilka initiativ
och vilka förberedelser som de ansvariga
ministrarna vidtar för att verkligen göra nästa
session här i Stockholm i mars till ett nordiskt möte,
som klart markerar för de nordiska folken, och inte
minst för våra ungdomar, att kampen mot
arbetslösheten är den viktigaste frågan.
Vi är medvetna om att det inte finns några enkla
lösningar på arbetslösheten av typen ''sänk skatten
och avreglera, så gör marknaden resten''. De som
tror att sådana finns måste redan ha blivit gruvligt
besvikna.
Ute i Europa är det två skolor som gör sig gällande.
Den ena menar att avreglering av
arbetsmarknaden, försämring av de anställdas
anställningsskydd och försvagning av fackets
inflytande är lösningen. Den andra går ut på att
stärka individernas ställning, att rusta dem som nu
är arbetslösa eller hotas av arbetslöshet för de jobb
som kommer att finnas. Det torde inte råda någon
tvekan om vilken inriktning vi socialdemokrater
står för.
Vad som behövs är politiska beslut som inte bara
stimulerar tllväxt utan också korrigerar
marknadens och industrisamhällets till synes
obönhörliga utslagning av människor. Vi
accepterar inte att människor betraktas såsom
avfall. Det rimmar illa med vår uppfattning om alla
människors lika värde. Vi accepterar inte en
massarbetslöshet, där en hel ungdomsgeneration
slås ut.
Jag har i Danmark mött en bild som skrämmer mig
oerhört. Danmark har till skillnad från Sverige haft
en hög arbetslöshet under lång tid, och det finns
mycket att lära av förhållandena där. En bild, som
jag har fått från politiker och andra ansvariga, är en
ung familj med föräldrar i åldern 20--30 år och med
ett eller ett par barn. De unga föräldrarna har aldrig
haft ett arbete med det liv, den identitet och den
rytm som det innebär. Passiviteten har blivit nästan
fullständig. Att sitta och titta på TV:s olika kanaler
blir i stort sett den enda sysselsättningen.
Mathållningen består till stor del av chips, när man
tittar på TV.
Det sociala kontaktnät som uppstår genom arbete
och fritidsaktiviteter saknas. Även om man
ekonomiskt sett skulle kunna åka på semester, blir
passiviteten ett hinder.
I denna situation skall de ungas barn växa upp. De
har aldrig fått uppleva att föräldrarna har ett arbete
med allt vad detta innebär. Allt fler i Danmark talar
om en förlorad generation, i mitt exempel de unga
föräldrarna. Det är mycket stor risk för att en ny
förlorad generation är på väg: de ungas barn. Det
kommer att behövas omfattande insatser för att så
inte skall bli fallet. Vi måste vara starkt medvetna
om att det i arbetslöshetens spår håller på att växa
fram ett mycket allvarligt folkhälsoproblem. Låt
oss också i det nordiska samarbetet göra allt för att
förhindra en sådan utveckling.