Herr talman! Det är helt naturligt att riksdagen i en
nordisk debatt även uppehåller sig vid frågor som
gäller Sveriges framtid i ett allt starkare och
integrerat Europa. De senaste årens snabba
scenförändringar har skapat nya förutsättningar
och ändrade förhållanden. Vi har än så länge endast
kunnat skönja de formella ramarna för dessa, och
deras reella innebörd har vi av naturliga skäl ännu
inte kunnat bilda oss en klar uppfattning om.
Jag syftar givetvis på det förhoppningsvis snart
ikraftträdande EES-avtalet och på Sveriges
framtida medlemskap i EG. Jag vill emellertid här
rikta uppmärksamheten på den form av
mellanstatligt samarbete som det nordiska
samarbetet representerar. Jag gör det med en
känsla av att vi inför de stora förändringar som
förestår inte tillräckligt beaktar de erfarenheter
som det nordiska samarbetet erbjuder. Att Norden
redan i en dryg mansålder har varit en långt
integrerad region i Europa med passfrihet,
gemensam arbetsmarknad och likabehandling i
fråga om social trygghet såsom hörnstenar i
samarbetet upplevs av gemene man såsom en
självklarhet. Vi reflekterar inte ens över dess
fördelar. Ändå bör vi besinna att det nordiska
samarbetet inte har kommit såsom en skänk från
ovan.
Det representerar i stället ett mångsidigt och
stundom tålamodskrävande samarbete, som
utvecklats utan överstatliga regler men i en allt
starkare förvissning om att små länders
intressegemenskap kan ersätta och överbrygga
århundradens split och stundom krigiska relationer.
Det nordiska samarbetet kan förvisso lyftas fram
som en samarbetsmodell också för andra regioner i
Europa. I dag gäller detta mer än på länge.
Nordiska rådet, vars svenska delegation har drygt
en tiondel av kammarens ledamöter som sina
medlemmar, är unikt som samarbetsorgan, också i
så måtto att både regeringar och parlament är
samarbetspartner i rådet. Den dimensionen gör det
också naturligt att rådets inriktning och
verksamhetsformer ändras och moderniseras i nära
samarbete mellan regeringarna och parlamenten.
Den av statsministrarna beslutade nyvärderingen
av det nordiska samarbetet har varit viktig och
värdefull även för Nordiska rådet, eftersom den på
ett klarläggande sätt har visat på möjligheterna och
även på begränsningarna i det fortsatta nordiska
samarbetet i det europeiska
integritetsperspektivet.
Statsministrarnas bedömning av det nordiska
samarbetets framtid är positiv. Nordiska rådet har
redan instämt i denna bedömning. Samtidigt har
rådet under det gångna året haft tillfälle att
praktisera den ökade budgetmakt som man länge
krävt och som regeringarna numera har gått med
på. Den av statsministrarna förordade nysatsningen
på det kulturella samarbetet -- som tyvärr måste ske
genom nedskärningar på andra områden, eftersom
budgeten inte tillåts öka -- har på det stora hela
godtagits av rådet, om än med en viss vånda.
Jag tror emellertid att det är viktigt att vi även i det
nordiska samarbetet iakttar stor försiktighet med
utgifterna. Lika viktigt är det att Nordiska rådet gör
de omprioriteringar som situationen kräver. Den
förr ofta prövade modellen att på nordisk väg ta
fram förslag om resurser som man på hemmaplan
fått avslag på bör en gång för alla avskrivas. Det
kräver det trängda budgetläget i alla nordiska
länder. Samtidigt är detta inget hinder för att vi
vidareutvecklar det nordiska samarbetet på andra
områden med gemensamma nordiska intressen,
såsom miljöpolitik, energi och utveckling av
infrastrukturen.
Utrikespolitiken var länge tabu i Nordiska rådets
verksamhet men har efter det att den politiska
kartan i Europa ritats om förts in även i Nordiska
rådet. Vid novembersessionen i fjol infördes en ny
ordning, innebärande att en av utrikesministrarna
lämnar en redogörelse i rådet. Därpå följer en
generaldebatt. Denna ordning tillämpades också
vid sessionen i Mariehamn häromveckan. Detta är
givetvis i takt med tiden. Det nordiska samarbetet
är ju en del av det europeiska och det övriga
internationella samarbetet. Men vad som är viktigt
är att rådet självt inte börjar plöja egna fåror på det
utrikespolitiska fältet utan att man följer de linjer
som regeringar och parlament slagit fast.
I linje med Nordiska rådets orientering mot ökade
kontakter med omvärlden har rådets presidium
förordat en samordning av de nordiska frågorna
med de europeiska i de nationella parlamenten. I
Sverige har frågan följts upp i en flerpartimotion
från i vintras. Vi moderater stod inte med som
undertecknare, men vi instämmer i grundfrågan.
Däremot har jag som medlem i
förvaltningsstyrelsen och som vice ordförande i
Nordiska rådets svenska delegation haft svårt att
förstå den administrativa gången i detta ärende,
dvs. frågan om inrättandet av ett riksdagens
internationella kansli, RIK.
Frågan diskuterades på talmanskonferensen i
december i fjol på basis av ett förslag från
riksdagsförvaltningen. Vad som beslöts vid detta
tillfälle beträffande rådsdelegationens kansli har
det rått delade meningar om. Något protokoll som
hade kunnat vägleda oss finns inte. Därefter har
frågan genom olika administrativa beslut förts
vidare utan att delegationen i Nordiska rådet vid
något tillfälle haft möjlighet att framlägga sina
synpunkter.
Detta har kunnat ske först i samband med att
delegationens anslagsäskande för någon vecka
sedan lämnades in. För egen del har jag hävdat att
den organisatoriska förändring som eftersträvas
mycket väl kunde ha fått anstå till dess att klarhet
vunnits om Sverige blir medlem av EG eller inte.
Förfaringssättet vid denna
organisationsförändring, som konkret innebär att
delegationens kansli upphör som egen myndighet,
kan kortfattat beskrivas som ett sätt att avskaffa en
statlig myndighet utan att man märker det.
Det sätt på vilket man gått till väga skiljer sig
markant från vad som gällt i andra liknande fall, där
denna kammare har kunnat ta ställning till ett på
vedertaget sätt utarbetat förslag. Det inträffade
ökar dess värre inte riksdagens anseende som
arbetsgivare och arbetsplats.
Delegationen har, som sagt, funnit detta
anmärkningsvärt. Vi hoppas nu att vi skall kunna
hitta den rätta samverkansformen, så att Nordiska
rådets arbete kan fortsätta i den positiva anda som
vi alla hoppas på.