Herr talman! Det sägs att Norden och Nordiska
rådet är de mest disparata organen på detta
jordklot. Men det kan också påstås att de är de mest
sammanhållna och mest harmoniska organen i vår
del av världen. För den skull saknas inte problem.
Därför behöver det nordiska samarbetet förnyas
och utvecklas. Det behöver också förenklas,
framför allt med tanke på människorna i det
praktiska vardagslivet.
Inför EES-förhandlingarna och förberedelserna för
Sveriges ansökan om medlemskap i EG har det från
vissa håll uttryckts pessimism om det nordiska
samarbetets framtid. För att kunna få en bättre bild
av vad som förändrat den politiska bilden i Europa
har nya samarbetsformer krävts också för Norden.
På Nordiska rådets uppmaning lät statsministrarna
företa en s.k. nyvärdering av det nordiska
samarbetet. Det kunde konstateras att det fanns
goda förutsättningar för ett fortsatt omfattande
nordiskt samarbete, om än i något förändrat skick.
Vad som nu gäller är att vi har ett par sessioner i
stället för bara en. Det har här tidigare sagts att
rådet fått ökad budgetmakt. Detta innebär att vi
beslutar om innehållet inom de av ministerrådet
givna ramarna. Det har också poängterats att
utrikes- och säkerhetspolitiska frågor inte längre är
tabu.
Det faktum att regeringarna fortsättningsvis också
ingår i rådet tycker jag borgar för att Nordiska
rådet behåller sin unika ställning som
samarbetsorgan för fem länder och tre
självstyrande områdens regeringar och parlament.
Parlamentarikerna å sin sida har i princip sagt sig
vara eniga och instämma i statsministrarnas förslag
till prioritering på vissa samarbetsområden. Dessa
omfattar de flesta av de traditionella
samarbetsfrågorna. Positivt är också att
utvecklingen av infrastruktur, samarbete om
energi- och resursfrågor samt regionalt samarbete
särskilt framhålls. Det är nämligen genom
samarbete på dessa områden som Norden kan
förstärkas och förbättra sin ställning som en
slagkraftig och expansiv region i Europa.
Herr talman! Medlemmar från fem av riksdagens
partier lade i vintras fram en motion som syftade till
att förstärka det parlamentariska samarbetet i
nordiska frågor och därigenom motverka risken för
ett demokratiskt underskott i och med att större
europeiska samarbetsforum uppstår.
Nu säger utrikesutskottet att man delar
motionärernas syn på behovet av att det
parlamentariska samarbetet effektiviseras i takt
med att regeringarnas nordiska samarbete
reformeras. I sina slutsatser landar man i
utrikesutskottet ändå på ett ställningstagande som
innebär att man inte tillstyrker motionen. I stället
nöjer man sig med ett förhållandevis försiktigt
uttalande.
Debatten här handlar självfallet om den
redogörelse som vi har fått när det gäller Nordiska
rådets verksamhet fram t.o.m. sessionen i mars i år.
Jag vill ändå beröra ett par frågor som har haft stor
tyngd och som återkom också vid vårt senaste möte
i Mariehamn. För det första gäller det miljö- och
säkerhetsfrågor. För det andra gäller det
sysselsättningen.
På grund av de många atomavfallsprodukter som
finns i våra nordområden och de omfattande
industriutsläppen, inte minst från det ryska landet
och från Kolahalvön, har miljöhoten ökat enormt
inom Nordkalotten och Barentshavsområdena.
Där har ledamoten av Nordiska rådet, Hugo
Bergdahl, vid flera tillfällen aktualiserat att det
behövs stora kraftinsatser för att få hejd på den
väldiga miljöförstöring som pågår i det norra
området. Miljöutskottet i Nordiska rådet har för
övrigt, vilket utrikesutskottet citerar, sagt att man
med skärpa måste ta itu med åtgärder som främjar
atomsäkerheten i nordområdena, bl.a. genom
bindande internationella avtal om atomsäkerhet
och om hantering av avfall från civil och militär
verksamhet. Man har också uttalat sig för att det
här måste ske mycket snabbt.
Den andra frågan som jag kort ville beröra är den
plåga som Norden känner av när vi för närvarande
har en oacceptabelt hög arbetslöshet. Därför är det
både angeläget och naturligt att Nordens politiker
tillsammans diskuterar vad som går att göra.
Situationen är ju den att den våg av arbetslöshet
som har sköljt in över europeiska länder också har
nått fram till det nordiska området. Den höga
arbetslöshet som tog sin fart 1990 i Sverige har
fortsatt att stiga till för oss oacceptabelt höga
nivåer. Utvecklingen i Norge och på Island är
liknande. Danmark som under lång tid har brottats
med hög arbetslöshet har en relativt sett
oförändrad situation, medan Finland drabbats
hårdast med en öppen arbetslöshet kring 20 %.
I statsministrarnas uttalande i Mariehamn pekar
man på några vitala områden som är en
förutsättning för hög sysselsättning och därmed för
fortsatt välfärd. Det ekonomiska utskottet lyckades
komma fram till en enad ståndpunkt angående
medlemsförslagen om åtgärder mot arbetslöshet.
Alla partigrupper i ekonomiska utskottet var eniga
om behovet av ökade satsningar på forskning,
utveckling och utbildning. Utskottet underströk
också de nordiska ländernas beroende av
internationell handel, och att det därför är
väsentligt att regeringarna medverkar till positiva
resultat i GATT-förhandlingarna.
Jan Fransson, som tidigare talade här, hade några
kritiska synpunkter. Han menar att det under en
tioårsperiod inte har tagits några initiativ från
svensk sida. Det var rejäla svingar han riktade mot
socialdemokratiska ministrar och statsråd samt
även mot regeringsmedlemmar av annan kulör. På
den punkten vill jag ändå mena att det har skett
något, men att både rådet och statsministrarna i
fullt samförstånd med samarbetsministrarna säger
att man nu måste ta till väldiga krafttag för att reda
upp den svåra situation där miljontals människor i
Norden är utan arbete.
Rent principiellt hade Jan Fransson synpunkter
som det är lätt att instämma i, nämligen faran av
den väldiga passivisering som äger rum då
människor går utan arbete. Men att antyda att det
inte skulle göras insatser nationellt och nordiskt för
att ta itu med arbetslösheten menar jag ändå är en
överdrift. Låt oss, Jan Fransson, ta gemensamma
tag för att komma till rätta med problemen. På den
punkten gör jag tolkningen att det finns en god
samstämmighet.
Till sist de svårigheter som råder för människor
med vardagsnära dagliga problem. Förre ministern
och parlamentarikern Nils G. Åsling har gjort en
snabbutredning som har redovisat en rad
kvarstående hinder för medborgare och nordbor
när det gäller möjligheten att resa, uppehålla sig
och jobba i olika delar av Norden. Dessa hinder bör
snarast undanröjas eftersom de motverkar den
strävan till friare samfärdsel mellan de nordiska
folken som faktiskt var ett utredningsmål redan för
40 år sedan.
Sysselsättningspolitiken är naturligtvis i första hand
en nationell angelägenhet, men den står för den
skull enligt min mening inte i strid med
gemensamma nordiska tag för att komma till rätta
med bristen på jobb. Insatser på
kommunikationsområdet, bättre
energiutnyttjande, gemensamma
utbildningsinsatser och insatser för miljön kan
tjäna de syftena.
Herr talman! Jag ser fram emot den debatt som
kommer att hållas i denna sal i mars nästa år, då
man framför allt kommer at ta itu med insatserna
för att göra det möjligt att trygga jobben och
därmed välfärden på sikt, både i Sverige och i
Norden.