Herr talman! Riksdagen har i dag att behandla det
allmänna skadeståndsansvaret. I ett rättssamhälle
måste medborgarna vara skyddade mot godtyckliga
ingripanden, frihetsberövanden och andra begräns-
ningar av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Vissa inskränkningar måste dock tålas för att tillgodo-
se ändamål som vi anser godtagbara i det demokratis-
ka samhället.
Till dessa begränsningar hör sådant som anses
som nödvändigt för att åstadkomma en effektiv
brottsbekämpning. Men självklart måste vi även i
dessa fall göra en avvägning mellan den enskildes
krav på rättssäkerhet och rättstrygghet och alla andra
medborgares - och dessutom samhällets krav på ex-
empelvis trygghet mot brott.
Det är mot den bakgrunden man skall se de regler
som finns om det allmänna skadeståndsansvaret. Re-
dan i dag gäller att skadeståndsansvaret vid t.ex.
myndighetsutövning är mer långtgående när det gäller
statens och kommunernas ansvar än det skadestånds-
ansvar som andra arbetsgivare har.
Redan i dag är det så att den som på grund av
misstanke om brott varit häktad under mer än
24 timmar i sträck har rätt till ersättning av staten om
förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Detta
gäller oavsett om det är någon som gjort ett fel eller
en försummelse. I dag krävs det dock att frihetsberö-
vandet uppenbart varit utan grund.
Genom det här beslutet ökar möjligheten för den
enskilde att få ersättning när han eller hon varit fri-
hetsberövad på felaktiga grunder. Samma sak gäller
när den enskilde lidit skada på grund av felaktig in-
formation eller felaktiga råd från någon myndighet.
Dessutom införs en rätt för en utomstående person
som drabbats av skada vid ett polisingripande att
kunna få ersättning från staten.
Den nya lagen innebär alltså ökade möjligheter för
ersättning från staten när någon grips eller anhålls
kortvarigt på grund av misstanke om brott om det
senare visar sig att beslutet vilade på felaktiga grunder
och därför var oriktigt. Så låter det inte alltid när man
lyssnar på de inlägg som tidigare hållits.
Detsamma gäller vid olika omhändertaganden för
vård, t.ex. administrativa frihetsberövanden. Det här
innebär ett strikt skadeståndsansvar för staten i dessa
situationer, alltså ett ansvar som är oberoende av
vållandet. Om dessa huvudfrågor råder det i dag enig-
het i utskottet.
Regeringens förslag gör dock undantag för det
strikta ansvaret om det gäller frihetsinskränkning som
varit kortare än 24 timmar. Moderaterna, Folkpartiet,
Centern, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill emeller-
tid att statens strikta skadestånd skall gälla även om
frihetsberövandet varat kortare tid än 24 timmar. Det
är just kring denna fråga som den verkliga oenigheten
finns i utskottet. Vi socialdemokrater anser tillsam-
mans med kristdemokraterna att 24-timmarsregeln
skall vara kvar.
Jag vill därför ägna några minuter åt att tala om
varför vi socialdemokrater har kommit fram till att det
i varje fall inte nu finns tillräckliga skäl att föreslå en
utvidgning av statens strikta ersättningsansvar genom
att slopa 24-timmarsregeln.
För det första gäller det frågan om balansavväg-
ning. Den strikta ansvarsregel som nu föreslås, och
som balanseras av en begränsning om 24 timmar, rör
fall som är helt korrekt handlagda, dvs. där det finns
sannolika skäl att misstänka viss allvarlig brottslighet.
För vår del anser vi att det här är en fullt rimlig av-
vägning mellan den enskildes intresse och det allmän-
nas intresse för att t.ex. bedriva en effektiv brottsbe-
kämpning.
För det är viktigt att påpeka att i fall då det begåtts
fel från myndighetens sida kan skadestånd utges an-
tingen genom skadeståndslagens bestämmelser om fel
och försummelser vid myndighetsutövande eller ge-
nom det nya lagförslaget i den femte paragrafen om
rätt till ersättning då beslutet om frihetsberövande
vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.
Och i dessa fall - det skall understrykas - finns ingen
begränsning för hur länge frihetsberövandet skall ha
varat.
För det andra gäller det frågor om att undvika
stötande konsekvenser. Ett utökat ersättningsansvar
som omfattar även kortvariga frihetsberövanden kan
få konsekvenser som framstår som direkt stötande. En
inte obetydlig andel av de anhållna släpps i brist på
bevis eller rent av för att frihetsberövandet på ett
otillbörligt sätt påverkar bevisningen t.ex. genom att
påverka vittnen eller målsägande.
Exempel på sådana fall är när män misshandlar
eller hotar hustrur eller exhustrur. Det är lätt att före-
ställa sig att ersättningen till en sådan person, som
släpps sedan den drabbade kvinnan dragit tillbaka sitt
vittnesmål, kan framstå som direkt stötande.
Ett annat exempel på fall där det ofta föreligger
bevissvårigheter är mc-relaterad brottslighet. Det
förekommer inte sällan att målsäganden och vittnen
tar tillbaka sina utsagor och att bevisläget därmed blir
sådant att den frihetsberövade måste släppas. Även i
ett sådant fall skulle det kunna uppfattas som stötande
att staten måste utge ersättning även vid mycket kort-
variga frihetsberövanden.
Andra exempel kan vara i samband med ingripan-
den mot rasistiskt våld och när det gäller ingripanden
mot t.ex. fotbollshuliganer.
Herr talman! För det tredje gäller det frågan om
effektiviteten i brottsbekämpningen eller annorlunda
uttryckt att vi önskar åstadkomma så litet negativ
inverkan på t.ex. den brottsbekämpande verksamheten
som möjligt. Att ett slopande av 24-timmarsregeln
skulle påverka den polisiära verksamheten negativt
har påtalats i polisens olika remissyttranden över
såväl utredningsbetänkandet som utskottets egen
remissrunda under beredningen av detta förslag.
Det ligger ju närmast i sakens natur att den som
efter ett mycket kort frihetsberövande i samband med
ett polisingripande vid ett rasistbråk eller upplopp,
och som sedan av staten tillerkänns en liten ersättning
efter frisläppandet, i medierna kan beskrivas som att
det var myndighetens fel. Den som har fått ersättning
kan ju också ofta ha anledning att understödja en
sådan beskrivning. Det kan vara mycket svårt för
myndigheterna att freda sig mot sådana påståenden.
Det ligger därför nära till hands att de nämnda
omständigheterna kommer att påverka polisens och
åklagarnas bedömning i enskilda fall. Därmed riskerar
vi på ett olyckligt sätt att minska effektiviteten i
brottsbekämpningen. Vi socialdemokrater tycker att
det är rimligt att polis och åklagare ges ett visst ut-
rymme att använda straffprocessuella tvångsmedel
utan att behöva ådra staten skadeståndsansvar.
För det fjärde gäller det frågan om ersättningsbe-
loppens storlek. Vid mycket korta frihetsberövanden
och därmed följande ersättning måste det ju normalt
bli fråga om mycket små belopp som skall betalas ut
till den skadelidande. Vi tycker att det även här finns
en avvägning som talar för en bibehållen 24-
timmarsregel. Det är endast de fall där man kan anta
att den frihetsberövade verkligen lidit märkbar skada
som behöver hanteras och där ersättning skall betala
ut.
Slutligen och för det femte gäller det kostnadsas-
pekten. 24-timmarsregeln begränsar antalet presumti-
va ärenden. Tar man bort 24-timmarsregeln kommer
naturligtvis kostnaderna att öka. Om 24-
timmarsregeln slopas beräknas det totala antalet ären-
den som skall hanteras komma att uppgå till ca
13 000. Antalet ersättningsfall kan beräknas öka från i
dag ca 500 till ca 3 000. Beräkningar visar att det
innebär en ökad ersättningskostnad med ca 2 miljoner
kronor årligen och att hanteringskostnaderna beräknas
öka med ca 8 ½ miljoner kronor. Också av detta skäl
anser vi socialdemokrater att den av regeringen gjorda
avvägningen är fullt rimlig.
Herr talman! Jag övergår nu till att kommentera
reservationerna 2-13. Bengt Harding Olson vill att
staten skall ha strikt skadeståndsansvar även vid gri-
panden. Som utskottet påpekar finns det skillnader
mellan gripande och anhållande som motiverar att
man behandlar dem på olika sätt. Det är också enligt
vår mening en rimlig avvägning mellan motstående
intressen. Om polisarbetet ytterligare försvåras riske-
rar vi allmänhetens förtroende för samhällets brotts-
bekämpning. Till detta kommer kostnadsaspekterna.
Om man som Bengt Harding Olson vill utöka ersätt-
ningen till att även omfatta gripanden kan den kost-
nadsökningen beräknas bli någonstans mellan 45 och
72 miljoner kronor årligen.
När det gäller frågan om hur långt skadestånds-
kravet skall sträcka sig vad gäller oriktiga beslut, som
tas upp i reservation 3, är det kraven på proportionali-
tet och effektivitet som väger tungt för vårt ställnings-
tagande. I och med den nya regleringen ger vi utökade
möjligheter till ersättning, men utan en viss grad av
restriktivitet skulle myndigheternas arbete försvåras i
alltför hög grad.
I reservation 4 krävs en mer generös jämkningsre-
gel. Som utskottet framhåller är den regel som före-
slås i regeringens proposition väl avvägd och torde
också omfatta sådana situationer som avses i motion
L6.
I reservation 5 krävs att den nya lagen även bör
omfatta ersättning för person- och sakskada. Vi anser
för vår del att reglerna om ersättning i dessa samman-
hang bör syfta till att kompensera den enskilde med-
borgaren för den ekonomiska förlust och det lidande
som frihetsinskränkningen har inneburit för denne.
Det finns därför inte skäl att utvidga ansvaret till att
omfatta även person- och sakskador.
Då det gäller reservation 6 angående laglig
våldsanvändning anser vi att det inte i detta samman-
hang finns sakligt skäl att utvidga skadeståndsansvaret
till att omfatta även sådana typer av skador.
När det gäller frågan om preskriptionstiden längd,
anser vi att övervägande skäl talar för att man behåller
den allmänna preskriptionstid som i dag gäller. Av
hänsyn till den enskildes rätt tycker vi att man skall
vara mycket återhållsam att göra inskränkningar i den
allmänna preskriptionstidens längd.
Så till reservationerna 8 och 9. I fråga om skade-
ståndsansvaret för felaktig myndighetsutövning utvid-
gas även i detta fall det allmännas ansvar. En viss
begränsning görs genom att det införs ett krav på
särskilda skäl. En alltför generös tillämpning av er-
sättningsrätten i dessa fall skulle kunna få till följd att
myndigheterna vid hot om skadestånd helt avböjer att
ge råd och i stället hänvisar den enskilde till att kon-
takta privata konsulter för rådgivning.
Som regeringen framhåller i propositionen är det
klart att det allmänna svarar för den information som
ges oberoende av informationslämnarens tjänsteställ-
ning eller befattning vid myndigheten. Men det måste
ändå framstå som ganska klart för var och en att man
har större anledning att förlita sig på den information
som man får av en ansvarig handläggare på en myn-
dighet än av någon annan person utan ansvar för nå-
got särskilt sakområde vid myndigheten. I normalfal-
let kan vi också utgå från att detta är uppenbart för
den informationssökande allmänheten.
Då det gäller reservationerna 10 och 11 har utskot-
tet i sak ingen annan uppfattning än att det är angelä-
get att reformen följs upp och att beredningsarbetet
vad gäller ersättning till följd av ideell skada i sam-
band med brott drivs med utgångspunkt i de förslag
som kommittén, regeringen och reservanterna uttalat.
Men det finns ingen anledning för riksdagen att redan
nu föregripa de kommande förslagen.
Vad gäller frågan om regressrätt för arbetsgivaren
för utgiven sjuklön har riksdagen vid flera tillfällen
tidigare behandlat frågan. I Justitiedepartementet
arbetar man nu med direktiv för en utredning om en
allmän översyn av reglerna om samordning mellan
skadestånd för personskada samt försäkring och andra
förmåner med anledning av skadan. Utskottet förutsät-
ter att regeringen i samband med utformningen av
dessa direktiv beaktar även dessa frågor.
När det slutligen gäller frågan om atomansvarig-
hetslagens regler om skadeståndsansvar har den frå-
gan behandlats av riksdagen 1997. Enligt vad utskot-
tet fått veta förbereds en översyn av den s.k. Paris-
konventionen som handlar om skadeståndsansvaret
för atomskador vid atomolycka. Sverige har under-
tecknat konventionen, och vi bör därför avvakta
eventuella förändringar i atomansvarighetslagen till
dess att översynen av konventionen är genomförd.
Herr talman! Jag yrkar med det anförda bifall till
reservation 1 och i övriga moment till hemställan i
utskottets betänkande samt avslag på reservationerna
2-13.
Herr talman! Då denna debatt är den sista innan
jag efter 16 år lämnar riksdagsarbetet för att engagera
mig i kommunalpolitiskt arbete i Kalmar län vill jag
tacka mina utskottskolleger för ett fint samarbete,
frejdig debatt och mycket gott kamratskap. Detta
gäller också ledamöter i riksdagen utanför detta ut-
skott och även de tjänstemän som på ett kraftfullt sätt
har berett vårt arbete. Tack så mycket.