Fru talman! Det ärende som vi nu behandlar byg-
ger delvis - det har också redan framgått - på ett
betänkande från 1993 av Kommittén för översyn av
det allmännas skadeståndsansvar. Kommittén, som
bl.a. bestod av representanter för samtliga riksdags-
partier, lämnade flera förslag som stärker den enskil-
des rätt till skadestånd gentemot samhället.
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att införa
ett utvidgat skadeståndsansvar när det gäller den som
har utsatts för felaktig myndighetsutövning. Det rör
den enskilde samhällsmedborgaren, som så ofta står i
beroendeställning i förhållande till staten och kom-
munen eller deras myndigheter. Därför måste särskil-
da krav ställas på den offentliga verksamheten i de
delar som innefattar maktutövning mot enskilda per-
soner.
För mig och för Vänsterpartiet är det oerhört vik-
tigt att medborgarna skall kunna känna tillit till sam-
hällets maktutövare och inte behöva utsättas för god-
tycke. Har ett fel begåtts skall man kunna få ett ska-
destånd, även om summan mer eller mindre är sym-
bolisk. Det viktiga är inte pengarna, som Bengt Har-
ding Olson sade, utan kvittot på och erkännandet av
att ett misstag har begåtts.
I Skadeståndskommittén var samtliga partier över-
ens om att slopa den s.k. 24-timmarsregeln. Men nu
har alltså det märkliga inträffat att socialdemokraterna
och troligtvis också kristdemokraterna har ändrat sig.
Jag ställer mig frågan: Varför?
Enligt min uppfattning är ett frihetsberövande på
en timme lika smärtsam och integritetskränkande som
ett frihetsberövande på minst 24 timmar, förutsatt att
beslutet är oriktigt.
Rätten till frihet är en grundläggande mänsklig
rättighet. Det slås fast i artikel 3 i FN:s allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna, i artikel 9 i
FN-konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter och i artikel 5 i Europakonventionen om
mänskliga rättigheter. Konventionerna kräver inte att
24-timmarsregeln skall tas bort, men de visar rent
allmänt hur allvarligt det är med felaktiga frihetsberö-
vanden.
För Vänsterpartiet handlar det om grundläggande
värderingar och rättssäkerhet. Den enskilda männi-
skans intresse måste gå före kronor och ören. Enligt
min uppfattning tar regeringen i större utsträckning
hänsyn till praktiska och ekonomiska skäl än till den
oerhörda kränkning som det innebär att bli anhållen
på felaktiga grunder.
På ett par ställen i propositionen nämner regering-
en att kommitténs förslag är välmotiverade men radar
sedan ändå upp ett antal problemområden till försvar
för att inte slopa 24-timmarsregeln. När jag sedan
läser socialdemokraternas reservation till det här
betänkandet ser jag att den som väntat tar upp att
polisen inte skulle våga ingripa mot kvinnomisshan-
del, rasistiska demonstrationer eller fotbollshuliganer.
Jag har faktiskt större tilltro till polisen än så. Jag är
nämligen övertygad om att de försöker fullgöra sina
plikter på ett så professionellt sätt som möjligt. Det är
väl ändå så att alla, oavsett brottets art, måste betrak-
tas som oskyldiga om det inte finns bevis som håller
för en domstolsprövning? Eller skall de som varit
misstänkta för särskilt otrevliga brott men som släppts
antingen för att de visat sig vara oskyldiga eller i vart
fall därför att hållbara bevis saknas få ett litet mi-
nistraff i form av ett kortvarigt frihetsberövande utan
rätt till skadestånd? Så kan vi inte ha det.
Det är dock värt att notera det som står på s. 24 i
propositionen. Jag skall be att få citera: "En ordning
som innebär att oskyldigt drabbade får ersättning kan
bidra till ett ökat förtroende för polisen." Det här
säger alltså regeringen. Då blir min fråga till Bengt
Kronblad: Delar socialdemokraterna i lagutskottet den
uppfattningen?
I den socialdemokratiska reservationen läggs ock-
så ganska stor tyngdpunkt på ökade kostnader. Ja, det
blir naturligtvis ökade kostnader för samhället. Men
kommittén, som föreslog betydligt mer långtgående
förbättringar än vad utskottsmajoriteten nu gör, räk-
nade då med en kostnadsökning på 10-12 miljoner.
Men säg då att ökningen skulle bli 20 miljoner, så
måste väl det trots allt sättas i relation till statsbudge-
ten som omsluter nästan 700 miljarder kronor.
Herr talman! Vänsterpartiet har tillsammans med
Folkpartiet och Miljöpartiet i reservation nr 3, som
jag för övrigt vill yrka bifall till, ansett att ersättnings-
ansvaret vid oriktiga beslut skall vidgas till att omfatta
flera slag av frihetsinskränkningar och åtgärder som
innefattat tvång mot enskilda människor. Det ligger
för övrigt helt i linje med kommitténs förslag. Exem-
pel på sådana inskränkningar kan vara medtagande
och hämtning till förhör, administrativa frihetsin-
skränkningar, husrannsakan, kroppsvisitation och
hemlig telefonavlyssning.
Den som drabbas kanske har blivit hämtad på sin
arbetsplats eller i sitt bostadsområde med arbetskam-
rater eller grannar som tittat på. Vem som helst som
besitter ett uns av empatisk förmåga kan förstå att det
är en fruktansvärt stark traumatisk upplevelse som
man troligtvis kommer att bära med sig hela livet.
Eller tycker socialdemokraterna, som Rolf Åbjörns-
son gav uttryck för i en intervju i Aftonbladet för
några dagar sedan, att litet får man väl ändå lov att
tåla?
Regeringen och utskottsmajoriteten tror att vårt
förslag, alltså reservanternas förslag, skulle kunna
verka hämmande på polisarbetet. Jag delar inte den
uppfattningen. Det kanske tvärtom skulle kunna mot-
verka en utveckling mot rutinmässiga omotiverade
gripanden.
Avslutningsvis vill jag kommentera det som rör
samhällets ansvar vid felaktig myndighetsinformation,
som alltså är en ny bestämmelse i skadeståndslagen.
Vi har ställt oss bakom regeringens proposition i den
delen. Men vi tycker att förslaget bör nyanseras, efter-
som det står att ersättning endast skall kunna utgå om
det finns särskilda skäl. Då gör man också en distink-
tion mellan information som lämnas av ansvarig
handläggare, som t.ex. sekreterare eller kundmottaga-
re som inte har ansvar för något eget sakområde vid
myndigheten. Detta är inte bra på något sätt, för det
förutsätter att kunden, klienten, eller vad man nu
väljer att ha för benämning på den som söker hjälp,
har kunskap om myndighetens organisation och om
vem som har behörighet att lämna ut information.
En person som t.ex. besöker arbetsförmedlingen,
som jag känner till ganska väl, för första gången i sitt
liv måste ju ändå kunna förlita sig på att den informa-
tion som han eller hon får om t.ex. a-kasseregler eller
regler om utbildningsbidrag etc. har lämnats av någon
som har behörighet. I de exempel som jag nu har tagit
kan det få väldigt stora ekonomiska konsekvenser för
den enskilde om det visar sig att informationen var
felaktig. Därför menar jag att när man skall bedöma
om särskilda skäl föreligger, skall det inte tillmätas
någon betydelse av vem i organisationen som är be-
hörig att lämna information.
Jag står självfallet bakom reservation nr 9, men
för tids vinnande avstår jag från att yrka bifall. Där-
emot vill jag yrka bifall till propositionen i den del
som rör 24-timmarsregeln under mom. 1, så att det
inte blir bortglömt.
I övrigt vill jag rikta ett stort tack till lagutskottets
samtliga medlemmar. Jag känner ett behov av att
särskilt rikta ett tack till vice ordföranden Anita Pers-
son och önskar henne varmt lycka till. Jag önskar Rolf
Dahlberg varmt lycka till och naturligtvis också Bengt
Harding Olson, som har bistått mig väldigt mycket,
framför allt med glada tillrop. Tack för det! Natur-
ligtvis önskar jag också Bengt Kronblad varmt lycka
till i hans fortsatta gärning, vad det nu än kommer att
bli.