Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation 5 i betänkandet.
Det påstås ofta att vi är så överens i miljöpoliti-
ken. Jag vill hävda att det är en myt. Faktum är att de
partier som finns i Sveriges riksdag är mer överens i
frågor som gäller vård, omsorg och skola än i miljö-
frågorna.
Hur kan jag då säga det? Ja, vi börjar bli ganska
överens om problembilden. Vi börjar bli överens om
att det finns en försurning, att övergödningen är ett
faktum och att den biologiska mångfalden är trängd,
precis som Artdatabanken säger. Vi börjar bli överens
om att antalet rödlistade arter ökar. Det går inte att
förneka det. Vi börjar faktiskt också bli överens om
att det sker en klimatförändring, även om det fortfa-
rande finns en del som hävdar att den inte existerar.
Den börjar dock bli så påtaglig över världen att det är
svårt att förneka dess existens.
Vi är också överens om att vi har problem med
kemikalier, att det sprids för mycket kemikalier, nå-
got som orsakar problem i miljön. Det är något som
börjar tränga in hos många. Men där stannar det vi är
överens om. Vi är inte överens om hur vi ska ta tag i
problemen, och det är egentligen det som är politiken.
Hur ska vi börja lösa dessa problem?
För Miljöpartiets del var det samarbete vi hade
om miljöbalken mycket viktigt. Det var ett test på om
det gick att hitta en möjlighet att skärpa miljöpoliti-
ken i riksdagen. Det samarbete som var mellan s, v
och mp var bra. Det visade att det fanns en möjlighet
att skärpa rejält. Och vi kan se nu när balken har varit
i funktion i ungefär ett år att den får lysande vitsord.
De som finns på fältet, de som jobbar med miljölag-
stiftningen i praktiken, säger att balken har precis de
tänder man efterfrågade. Det gäller hänsynsreglerna.
Det gäller generella föreskrifter osv. Men när balken
behandlades här hade vi 33 reservationer i betänkan-
det.
Denna balk föregicks av en borgerlig balk som
definitivt inte hade gjort det bättre för dem som job-
bar på fältet med miljöproblem. Men det intressanta
var att av de partier som hade tagit fram den borgerli-
ga miljöbalken var det bara ett parti som följde upp
den, nämligen Moderaterna. De andra partierna låtsa-
des som om den inte existerade. De flesta reservatio-
nerna i det betänkandet var moderata. Det innebär att
vi, genom att vi lade fram ett bra miljöförslag, lyck-
ades höja ribban för vad vi är överens om i politiken.
Det är så vi i Miljöpartiet försöker arbeta.
Vi försöker se till att vi kan vara överens om att
det måste till pengar för att börja komma till rätta
med problemen, pengar där staten måste gå in. Det
finns områden där staten inte ska gå in men det finns
också områden där staten måste gå in. Det är intres-
sant att höra i den här debatten att vi får väldigt lite
kritik för de anslag som finns i miljöbudgeten, anslag
som är större än vi någonsin har haft i någon mil-
jöbudget. Det är glädjande. Det innebär att genom att
vi i Miljöpartiet driver på har vi börjat höja ribban för
vad vi är överens om. Det är mycket bra.
Låt mig ta några exempel där vi har ansett att vi
behöver stärka medelstilldelningen. Det gäller
skogsinköp. Vi kan fortfarande i dag se att mycket
lite, mindre än 1 % av den produktiva skogen nedan-
för skogsodlingsgränsen, är skyddat. Vi kan se att av
de 1 662 rödlistade skogslevande arterna är ungefär
93 % beroende av just produktiv skogsmark. Det
finns alltså mycket att göra här.
Dessutom kan vi se att de här skogarna ofta har
höga ekonomiska värden. Det är tallskogar i Häl-
singland där varje träd är värt åtskilliga tusenlappar.
Det är alltså dyrt att skydda den här typen av skog.
Men det är nödvändigt om vi ska kunna ha kvar den
biologiska mångfalden. Därför höjs anslagen för
skogsinköp. 1998, när Socialdemokraterna och Cen-
tern lade fram budgeten, var anslaget 215 miljoner.
År 2000 är det 350 miljoner. År 2001 är det 500 mil-
joner. År 2002 är det också 500 miljoner. Vi börjar
komma upp i en nivå där vi kan se att det går att spara
skogsmark för den biologiska mångfalden. Det här är
för Miljöpartiets del mycket glädjande. Jag kan säga
att miljöbudgeten naturligtvis har varit det angeläg-
naste området för oss i samarbetet.
Även på biotopskyddssidan ser vi till att pengarna
ökar. Det ligger inte på den här budgeten utan på
jordbruksbudgeten. Här kan vi se att den utredning
om nyckelbiotoper som kom under året visar att det
finns 40 071 nyckelbiotoper som man hittade. Det
gäller ungefär hälften av Sveriges yta. Av dessa är
bara 893 skyddade i dag.
Det finns alltså mycket att göra. Det här är små
områden, men mycket viktiga för den biologiska
mångfalden. Här finns ofta de hotade arterna, de som
vi vill ska kunna öka. Men förutsättningen är att de
har kvar några refugier att öka ifrån. På biotopskyd-
dets sida kan vi också jämföra siffrorna för 1998 och
2000. 1998 fanns det 25 miljoner, nu finns det 70
miljoner. Det är också en rejäl ökning, som visar att
vi tar tag i problemen.
Ett annat område där vi från Miljöpartiets sida har
varit mycket aktiva gäller saneringen av miljöskadade
områden. Här kan vi se att siffrorna är ännu mer radi-
kala. Det anslaget var nämligen noll kronor det år då
Socialdemokraterna och Centern lade fram budgeten.
För år 2000 har vi 65 miljoner. Sedan ökar det till 150
miljoner år 2001 och 300 miljoner år 2002.
Varför ökar inte det här anslaget fortare, då? Jo,
det beror helt enkelt på att när det var noll kronor år
1998 försvann kompetensen. När vi började samar-
betet med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet
fanns det en handläggare kvar på Naturvårdsverket
som höll på med den här typen av projekt. Det ska
man jämföra med Nederländerna, som har 300 hand-
läggare, eller Danmark, som har 150 handläggare.
Man kan också se vad som har hänt under åren på
saneringens område. Vi kan se att mellan 1988 och
1991 kom det 50 miljoner som skulle ha räckt till fem
projekt. Det räckte till två. Sedan kom en skvätt
pengar till, nämligen 1995. Då kom det 75 miljoner.
Då lyckades man klara ett tiotal objekt. Låt oss åter-
igen jämföra med Nederländerna, som mellan åren
1985 och 1995 undersökte 1 200 objekt och åtgärdade
200, eller Danmark som under samma tid åtgärdade
600 objekt.
De här siffrorna har jag hämtat från den rapport
som kom från Naturvårdsverket år 1995 och som
heter Handlingsprogram för efterbehandling. Det är
en mycket bra rapport, som försöker ta reda på hur
många områden det handlar om i Sverige. Man säger
att det handlar om någonstans mellan 2 000 och 7 000
områden. Man har också klassificerat de här område-
na. Man har olika klasser för dem, och i klass 1, som
innehåller de mest angelägna projekten, hittar man
200. I klass 2, som innehåller de näst mest angelägna
projekten, hittar man 1 000 objekt.
Ska man ha som ambition att klara hälften av alla
klass 1-objekt under en femårsperiod säger man att
man räknar med att det kommer att kosta 4 ½ miljard
kronor. Då räknar man med att den statliga kostnaden
skulle bli ungefär 2 ½ miljard. För naturligtvis är det
så att i det här fallet ska den som har förorenat i allra
högsta grad bidra med saneringspengar. Det var en av
de saker som vi skärpte till i den nya miljöbalken.
Alla som finns kvar, och där man kan visa att det är
den personen eller det företaget som har förorenat
efter den 1 juli 1968, ska också lösa detta problem
ekonomiskt.
Det här innebär att det behövs mycket pengar. Det
kanske inte är så glamouröst att städa. Men ska vi ha
en miljö som är giftfri är det nödvändigt, för det här
läcker gifter. Det är många olika gifter. Det är PCB,
DDT, tungmetaller och kreosot. Det är ämnen som vi
absolut inte vill ha ut. Tittar man på den lista som
finns i rapporten är det snart sagt alla typer av verk-
samheter som finns i ett modernt samhälle. Men det
är också många soptippar. Vi fick rapporten från
Greenpeace om t.ex. byggen i Dalarna där vi kunde
se att många av de gifter som läckt ut kom från tippen
och var mycket obehagliga. Det finns alltså mycket
att göra på det här området.
Från Miljöpartiets sida har vi ett särskilt yttrande i
det här betänkandet. Tittar vi på den medelstilldelning
som finns nu kan vi säga att den inte kommer att
förslå. Men den är ett bra steg på vägen. I regeringens
proposition Vår miljö, som kom våren 1998, slår man
fast att mark- och vattenområden ska vara befriade
från gifter, skadliga ämnen och andra föroreningar till
år 2020.
Detta bekräftades sedan i den skrivelse som kom
under riksdagsåret 1998/99 En nationell strategi för
avfallshantering. Det är bra mål. Regeringen har all
credit av att man faktiskt vill ta tag i problemet, och
Miljöpartiet kommer att göra allt för att de medel som
finns i budgeten också ska förslå för framtiden. Vi vet
att vi börjar nu. Vi måste åter börja bygga upp den
kompetens som tyvärr gick förlorad, och vi måste se
till att få fram en lista över vilka objekt som ska sane-
ras.
Det vi har lyckats få in under den tid då vi inte
samarbetade med regeringen är att LIP, Lokala in-
vesteringsprogrammet, öppnade för sanering. Där har
det använts ungefär 90 miljoner kronor till olika ob-
jekt.
Jag skulle vilja fråga Centerpartiet: Hur kom det
sig att ni kunde gå med på att anslaget för marksane-
ring blev noll kronor i det samarbete ni hade med
regeringen om budgeten 1998? Hur kunde ni gå med
på att kompetensen försvann?
Det finns också andra anslag där vi ökar rejält.
Miljöpartiet har varit mycket pådrivande i det här
arbetet. Vi ökar anslagen till kalkning från, om vi
återigen jämför med 1998, 160 miljoner till ungefär
210 eller 212 miljoner under år 2000. Här finns det en
rapport som har kommit, en rapport som är ute på
remiss nu. I avvaktan på den menar vi att den här
nivån, ungefär 212 miljoner kronor, förslår. Men det
är den fortsatta utvecklingen som får avgöra om det
förslår.
Tittar man på det biologiska behovet är det unge-
fär 600 miljoner kronor. Vi kan se att 7 500 sjöar och
12 000 km vattendrag kalkas i dag. Men det finns
många sjöar som kanske skulle behöva kalkas. Det
viktigaste är dock att vi inte får en återförsurning,
eftersom det skulle kunna innebära stora ekologiska
katastrofer för just dessa sjöar.
Det är riktigt som påpekats i debatten att vi måste
titta på skogsmarkerna. De undersökningar som har
gjorts visar att det tar uppenbarligen mycket längre
tid för skogsmark att återhämta sig efter en försurning
jämfört med sjöar och vattendrag. Det är forskning
som är intressant att titta på. Den har skett under
många år. Man har blivit förvånad över hur långsam
återhämtningen i skogsmark är. Här behövs forsk-
ning, och vi behöver titta vidare på detta. Det är all-
deles uppenbart att det kommer att bli ett problem.
Vi i Miljöpartiet är glada för att vi har stärkt andra
anslag i miljöbudgeten. Vi har stärkt anslaget för
miljöbevakning. Återigen vid en jämförelse för 1998,
socialdemokrater och centerpartister, från 98 miljoner
till 132 miljoner i år. Vi har sett till att Kemikaliein-
spektionen får 3 miljoner mer. Det kan synas som en
liten siffra, men det är en rejäl förstärkning för Kemi-
kalieinspektionen. Här handlar det bl.a. om många
åtaganden på grund av EU-medlemskapet.
Vi har sett till att höja anslaget för viltskador där
vi kan se att antalet sälar ökar. Vi kan se att det finns
ett behov av att ersätta fiskare. Vi i Miljöpartiet anser
att den biologiska mångfalden ska leva och att den
ska finnas kvar. Om en art återhämtar sig, innebär det
inte att den ska skjutas tillbaka till storleken på po-
pulationen då den var hotad. Hotade arter ska kunna
få öka i antal. Därför finns det all anledning att se
över ersättningen för skador, bl.a. av säl men också
av tranor och gäss. Anslaget har ökats med 7 miljoner
kronor.
Totalt sett innebär detta att miljardbelopp tillförs
miljön för den period som har diskuterats med rege-
ringen, dvs. fram till 2002. Jag har fått höra från
många, men tyvärr inte öppet i kammaren, att det
finns många som anser att det äntligen kommer peng-
ar. Naturskyddsföreningen har sagt att det äntligen
har lossnat. Jag menar att Miljöpartiet har haft en
avgörande inverkan på budgeten i just det avseendet.
Nu höjer vi ribban. Vi är överens om att pengarna
behövs, att det är fråga om angelägna satsningar.
Tidigare ansåg tydligen inte de flesta partier i
kammaren att pengarna behövdes, eftersom de när
chansen gavs inte höjde anslagen. Då var vi överens
om problembilden. Nu tycks vi vara ganska överens
om de ekonomiska satsningarna. Det är bra. Det visar
att det behövs en kraft i riksdagen som Miljöpartiet,
som hela tiden trycker på för att höja ribban och se
till att vi kommer överens om problemen och hur de
ska lösas.
Vi har en reservation till detta betänkande, som
handlar om Kärnavfallsfonden och medel till miljö-
grupper. Det finns en skrivning i betänkandet som
säger att regeringen bör se över frågan. Det är bra. Vi
har ändå reserverat oss, eftersom vi menar att områ-
det är angeläget och det måste snabbt fram medel. De
miljögrupper som finns ska kunna bedriva ett bra
arbete. Jag väljer därför att yrka bifall till reserva-
tion 5.