Fru talman! "Jag kommer hit för att få studera,
inte för att äta. Säg det till henne!" Flickan rycker
ivrigt i skjortärmen på mannen bredvid mig. Vi sitter
på huk på en liten inhägnad gård i utkanten av Cal-
cuttas slumområden. Här bedriver frivilligorganisa-
tionen CRY verksamhet för slummens barn. Runtom-
kring oss sitter fullt med små smutsiga barn som med
handen äter någon form av bönröra ur en liten bleck-
burk. "Jag kommer för att få studera", upprepar hon
och berättar att poesi är hennes favoritämne. Därefter
ställer hon sig upp och reciterar en dikt om en fisk i
havet.
Varför talar jag om detta? Det undrar kanske nå-
gon av er. Det här är på flera sätt väldigt långt från
barnpolitiken i Sverige. Samtidigt säger denna nyli-
gen upplevda händelse väldigt mycket om betydelsen
av en barnpolitik som sätter barnens rätt i centrum.
Den lilla flickan framför mig kände nog inte till barn-
konventionen. Hon visste inte att rätten till utbildning
är lika stor som hennes rätt till mat. I Sverige kan vi
glädja oss åt att ha medvetna barn, barn som känner
till sina rättigheter, som kan uttala dem och t.o.m.
kräva dem och som har rätt att göra det.
Detta är inget som bara uppkommit eller vuxit
fram naturligt. Vi har i detta hus, i landets frivilligor-
ganisationer, i skolor och hemma vid familjens köks-
bord steg för steg lärt oss att barnen är egna individer
med egna rättigheter. Man kan säga att vi utvecklats i
takt med, ja ibland t.o.m. snabbare än, barnkonven-
tionens implementering.
Låt mig ta ett annat exempel. Ungefär samtidigt
som jag satt där i Calcuttas slum presenterade den
parlamentariska kommittén mot barnmisshandel tre
studier: om föräldrars bruk av aga, om mellanstadie-
elevers erfarenheter av och attityder till aga och
mobbning samt om svenska tjugoåringars erfarenhe-
ter av och attityder till aga samt erfarenheter av
mobbning och sexuella övergrepp. Studierna visar på
ett antal viktiga förändringar eller utvecklingstenden-
ser i vårt land; att den ökade frekvensen av polisan-
mälningar rörande barnmisshandel beror på ökad
vaksamhet, att kroppslig bestraffning som uppfost-
ringsmetod har minskat kraftigt, att barnamorden i
Sverige till följd av misshandel sannolikt är få samt
att attityderna till kroppslig bestraffning av barn har
förändrats kraftigt.
Det är just den senare punkten som speciellt in-
tresserar mig. Den visar att 1965, när jag själv var
barn, var 53 % av de svenska vuxna positivt inställda
till kroppslig bestraffning. 1994 var den siffran nere i
11 %. Även skolbarnens attityder har starkt föränd-
rats. Under slutet av förra seklet skedde det en
minskning från att hälften av skolbarnen kunde ac-
ceptera ett slag från föräldrarna 1995 till att en femte-
del kunde göra det år 2000. Här kan man klart se att
barn i dag är betydligt mer medvetna om sina rättig-
heter än tidigare, bl.a. genom den undervisning man
fått i skolor och av frivilligrörelser om FN:s konven-
tion om barnens rättigheter. Detta bör innebära att
även vi vuxna blir mer medvetna om att barn har rätt.
Men rapporten visar också en baksida. En tredje-
del av de barn som utsatts för fysiska övergrepp före
tonåren har inte haft någon vuxen person som de litar
på att tala med. Drygt hälften av de barn som utsatts
för sexuella övergrepp före tonåren har inte haft nå-
gon vuxen person som de litar på att tala med. Endast
en elev av tio har på eget initiativ anförtrott en lärare,
idrottsledare eller skolsköterska att de har blivit ut-
satta för övergrepp.
Fru talman! De här uppgifterna pekar på en
skrämmande verklighet för några av barnen i vårt
samhälle. De kan inte finna någon vuxen i sin närhet
som de kan anförtro sig åt. Barnet har rätt till sina
föräldrar. Det stadgar barnkonventionen. Men här
talar vi om barn som blivit utsatta för övergrepp av
just dem som ska stå för den viktigaste och närmaste
tryggheten. För de mest utsatta barnen är inte lös-
ningen att tvingas in i en än större isolering med sina
föräldrar. Dessa barn behöver andra vuxna i sin när-
het som kan stötta, lyssna och skapa trygghet.
Låt mig i detta sammanhang kort få beröra den re-
servation som vi tillsammans med Vänsterpartiet har
fogat till detta betänkande angående familjerådslag.
Precis som vi skriver i reservationen anser vi att detta
kan vara en bra arbetsmetod. Men, och här ska Tho-
mas Julin höra särskilt noga, den bör endast användas
i de situationer där det kan bedömas som lämpligast.
Och det är hänsynen till barnets bästa, inte familjens,
som måste vara utslagsgivande. Det här visar också
på nödvändigheten av den barnpolitik som har vuxit
fram på senare år. Via barnkonventionen har vi lyft
fram barnet som individ och inte bara som bihang till
familjen. Barnet har ett eget värde och egna rättighe-
ter, ibland också gentemot föräldrarna.
För att förverkliga dessa rättigheter måste vi också
förverkliga de sociala rättigheterna. Det är en politik
som vi socialdemokrater under en lång följd av år
arbetat med att förverkliga - dock under ständiga
attacker från höger. Jag skulle vilja ta tillfället i akt
att fråga företrädaren för Moderaterna om reservatio-
nen ni har mot uttrycket barnpolitik. Cristina Hus-
mark Pehrsson nämnde i sitt anförande politikers
maktfullkomlighet, och jag skulle vilja veta vad som
menas med det.
Det vore intressant att få några exempel på vilka
beslut vi fattat i den här kammaren för barnets rätt
som är exempel på denna maktfullkomlighet. Är det
månne innehavskriminaliseringen av barnpornografi?
Eller är det lagen om en särskild företrädare för barn
om vårdnadshavaren misstänks för brott mot barnen?
Jag vill samtidigt understryka att vår åsikt, majorite-
tens åsikt, är att familjepolitiken har stor betydelse för
barnets levnadsvillkor och trygghet men att barnets
egen rätt även fortsättningsvis måste tydliggöras.
Varför motsätter sig moderaterna det?
Ni säger ju nej till höjda barn- och studiebidrag,
nej till maxtaxan inom barnomsorgen och nej till den
fria barnsjukvård som i dag finns i alla landsting med
socialdemokratiskt styre. Ni säger nej till mer pengar
till vården och skolan. Ni ville aldrig ha någon sats-
ning på barnen och ungdomarna i storstädernas ut-
satta bostadsområden.
Men ni säger inte nej till allt. Som tur är har mo-
deraterna också egna förslag. Det gäller att sänka
ersättningen i föräldraförsäkringen till 75 %. Ni vill
att ersättningen beräknas på de senaste två årens in-
komster, vilket betyder att många unga kvinnor inte
kommer att få någon föräldrapenning. Ni undviker
självklart att nämna något om detta. I stället framhålls
borgerlighetens gemensamma motförslag till maxtax-
an i form av barnkonto, barnavdrag och fri etable-
ringsrätt inom barnomsorgen. Frånsett det faktum att
avdragsrätten inte på något sätt är gratis för ekono-
miskt trängda kommuner, riskerar den att reducera
barnen till en utgiftspost i deklarationsblanketten. Det
är väl inte meningen?
Efter att ha hört Rosita Runegrunds utläggning om
fastighetsskatten förstår jag att det numera också är
en del av barnpolitiken.
Fru talman! När jag i skriftlig form tog del av den
allmänpolitiska debatten kunde jag konstatera att där
fanns ett allmänt engagemang kring barns uppväxt-
villkor och det faktum att alltför många familjer lever
under knappa ekonomiska förhållanden. Många av de
problem som finns kring barnen har sin grund i just
ekonomin. Jag tyckte att Ingrid Burman lyfte fram
detta på ett mycket tydligt sätt när hon inledde de-
batten i torsdags.
Riksdagens partier har sina olika förslag kring
vilka familjepolitiska åtgärder som man vill se ge-
nomförda. Den familjepolitiska utredningen arbetar
nu för högtryck, och det ska bli mycket intressant att
se vad Gabriel Romanus kommer att föreslå och om
detta kommer att leda till några nya ställningstagan-
den för några av oss.
Fru talman! Var femte krona av statens budget
satsar vi socialdemokrater på att Sverige ska bli det
barnvänligaste landet i världen. Ca 52 miljarder kro-
nor satsas i rent familjeekonomiskt stöd såsom barn-
bidrag, bostadsbidrag och föräldrapenning. Nästan
100 miljarder kronor satsas på förskolan och skolan.
Dessutom har barnen rätt till fri tandvård, och de
flesta landsting har också infört avgiftsfri sjukvård för
barn.
Vår vision är ett samhälle där barn och ungdomar
möter rättvisa och jämlika villkor och där alla får en
bra start i livet. Detta barnvänligare Sverige är en
framtidssatsning. Det vi bygger upp i dag ska vi med
stolthet och glädje kunna lämna över till nästa gene-
ration. Det ska bli ett land där barn möts, inte skiljs åt
av klassklyftor. Vi vill lämna över ett land där våra
barn kan förverkliga sina drömmar om ett bra liv.
För oss är det familjepolitiska stödet en av grund-
pelarna i vår generella välfärdspolitik som har som
mål att minska de ekonomiska skillnaderna mellan
familjer med barn och familjer utan barn samt garan-
tera ett stöd till ensamstående föräldrar och föräldrar
till funktionshindrade barn. Vi vill även att familje-
politiken ska stödja föräldrars möjligheter att kombi-
nera arbete med föräldraskap. Stödet syftar alltså inte
till att ersätta arbetsinkomster eller studiestöd utan till
att komplettera dem.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 33 och
i övrigt bifall till hemställan i utskottets betänkande.