Fru talman! Adoption är ett löfte som staten ger
till ett barn. Det är ett löfte inte bara om ett bättre liv,
utan om bästa tänkbara förutsättningar för det berörda
barnet.
Denna utgångspunkt gör att adoptioner måste
hanteras med mycket stor ödmjukhet och försiktighet.
Det unika med en adoption är att staten faktiskt offi-
ciellt välsignar ett föräldraskap och slår fast att en
viss familjesituation är den allra bästa tänkbara för ett
visst barn. Det är ett mycket stort ansvar att avgöra ett
barns framtida livsöde.
Varje adoption börjar med en tragedi för barnet.
Gemensamt för alla adoptivbarn är ju att de tidigt
separeras från sina biologiska föräldrar, vilket un-
dantagslöst är ett trauma. Adoption - att byta land,
kultur, språk och omgivning - är en av de största och
mest svårförklarliga förändringar som ett litet barn
kan genomgå. Via barnhem, sjukhus, fosterföräldrar
och lokala myndigheter kommer barnen så småning-
om och i varierande åldrar till nya familjer i främ-
mande länder. Där väntar i de allra flesta fall väl
utvalda och starkt motiverade familjer på barnen.
Adoption är alltså i grunden något oerhört posi-
tivt. Men internationella adoptivbarn har en speciell
situation och speciella behov. Vi har ett ansvar i att
erkänna och söka kunskap om adoptivbarns speciella
behov för att på ett bra sätt kunna förstå, möta och
stödja barnen.
Under 1960- och 70-talen var synen på internatio-
nella adoptioner välvillig, men kanske också naiv. Få
problem diskuterades. De första föräldrageneratio-
nerna fick ganska oförberedda på adoptivbarnens
behov ta emot barnen. I dag kan man med en tillba-
kablick konstatera att de första internationella adop-
tionerna var något av ett socialt experiment, om än
med de bästa av sociala ambitioner.
Forskningen, diskussionen och medvetenheten om
adoptivbarnens speciella situation och behov har
kommit först i efterhand. Ett exempel är att många
barn som kom i början var sjuka i infektioner och
svaga av undernäring. Den svenska sjukvården inrik-
tades på att snabbt bota sjukdomar och snabbt få upp
vikten. Den goda ambitionen ledde till att barnen
först utsattes för undernäring och därefter för över-
gödning i snabb följd. Detta kunde i sin tur resultera i
att barn kom för tidigt i puberteten och att kropp-
slängdtillväxten därför stannade av för tidigt. I takt
med att kunskapen ökat har vi lärt oss att hantera
problem som detta och andra.
Adoptivbarn har genomgått ett antal separationer
redan innan de kommer till Sverige. Ibland har det
skett ansvarsfullt, genom att barnet överlämnats till
ett barnhem, ett sjukhus eller en fosterfamilj. Ibland
har barnet i stället kommit som hittebarn eller gatu-
barn och i vissa fall efter tvångsomhändertaganden
och andra tidiga trauman.
Barnet kan sedan ha bott på flera avdelningar och
på flera barnhem under kortare och längre perioder
innan det kommer till sin nya familj. Det har stor
betydelse för barnets utveckling eftersom det lilla
barnet varje gång det sökt knyta an till eller bygga en
nära relation till någon vuxen snabbt har separerats
från den vuxne. Barnet kanske inte ens har haft någon
vuxen att relatera till på flera år, eller helt har saknat
kroppskontakt. Det påverkar förmågan att bygga nära
relationer senare i livet liksom barnets trygg-
hetskänsla. Det förekommer att barn helt enkelt ger
upp försöken att knyta an till vuxna.
Barnets tidiga erfarenheter försvinner inte, utan
ligger kvar och kan göra sig påminda senare i livet.
Frågor om utseende, annorlundaskap, identitet och
biologiskt ursprung kommer att finnas där och måste
kunna hanteras både av barnet och av omgivningen.
Adoption är alltså inte bara en enstaka händelse i
barndomen, utan en process som pågår hela livet. Den
är olika intensiv i olika perioder, och den är förstås
olika för olika barn - men den finns där. Man kan
aldrig växa ifrån att man är adopterad, utan bara in i
det och göra det till en del av identiteten.
En del av de barn som kommer till oss känner till
vilka de biologiska föräldrarna är och vilken orsaken
var till att de lämnades bort. Då kan tankarna komma
att kretsa om hur livet skulle ha blivit om man hade
fått vara kvar hos den biologiska familjen. Men de
flesta barn känner inte till sitt ursprung och ägnar
många och långa funderingar åt vilka föräldrarna var,
varför man lämnades bort för adoption och om det
finns levande släktingar kvar. Det är alldeles natur-
ligt, och så är det också när relationerna till den
svenska familjen är bra.
Att vara adopterad är att vara utvald för en svensk
familj, men det är samtidigt att vara övergiven av sina
ursprungliga föräldrar. Varför övergavs man? Har
man egen skuld i det? Ursprunget är viktigt för det
egna identitetsbyggandet. Vem är jag? Var kommer
jag ifrån? Hur kommer jag att se ut? Vad vill jag?
Under tonårsperioden är den processen som starkast,
men den kan fortsätta hela livet. Och frågorna aktua-
liseras och accentueras särskilt under vissa perioder,
som t.ex. när man funderar över eller får egna barn.
Adoptivbarn har också många gånger att hantera ett
annorlunda utseende jämfört med majoriteten. Vi vet
att under tonårstiden kan alla former av avvikelser
vara känsliga, speciellt de som man inte har valt själv.
De ser inte ut som sina föräldrar eller kompisar fast
de vill vara och på många sätt känner sig lika.
Det förekommer att barn under perioder förnekar
det egna ursprunget. De känner sig som svenska men
blir behandlade som invandrare. Den yttre och den
inre identiteten kolliderar. För många kan resultatet
bli ett livslångt sökande, för andra en känsla av tom-
het och identitetslöshet. Samtidigt klarar andra av att
hantera situationen bra.
Men det går att slå fast att adoptivbarns identitets-
byggande är mer komplicerat än andra barns. De har
fler, svårare och annorlunda frågor och faktorer att
hantera, och den samlade livsuppgiften blir större.
Adoptivbarn kan både ha behov av och en skräck för
nära relationer. Det finns uppgifter om att utveckling-
en av den sexuella identiteten kan kompliceras. Det
har framförts olika förklaringar till det. En är att ad-
optivbarn inte sällan är födda som resultat av ett i
ursprungsländerna otillåtet och oaccepterat sexuellt
umgänge. En annan är att de kommer till svenska
familjer på grund av de nya föräldrarnas ofrivilliga
barnlöshet. Frågan är om det kan påverka utveckling-
en av den egna identiteten och sexualiteten.
Erfarenheterna från särskilda ungdomshem ger
indikationer på att det behövs mer forskning.
"Personalen på § 12-hem upplever att utlandsadopte-
rade barn oftare än andra omhändertagna barn visar
tecken på att de blivit utsatta för sexuella övergrepp.
Det är också vanligare med promiskuitet och annan
sexuell problematik i den adopterade gruppen i jäm-
förelse med andra omhändertagna på särskilt ung-
domshem". Detta skriver Statens institutionsstyrelse.
Man fortsätter: "De utlandsadopterade barnen på
institutionerna uppvisar ofta ett gränslöst beteende
som leder till att de utsätter sig för risker och situatio-
ner som är direkt farliga, såsom våld och sexuellt
utnyttjande."
Att situationen för internationella adoptivbarn kan
vara svår att hantera visas av att de är överrepresente-
rade som patienter inom barn- och ungdomspsykiat-
rin. Enligt olika undersökningar är ungefär dubbelt så
många adoptivbarn patienter där som det borde vara.
En tredjedel av dessa barn hade så svåra problem att
de varit inlagda på klinik för att få hjälp.
Adoptivbarn är vidare överrepresenterade på § 12-
hemmen. Där finns det 2,6 gånger fler adoptivbarn än
det statistiskt sett borde göra. Det förefaller som att
särskilt tonårsperioden är svår för adopterade. I
dygnsvård för tonåringar är adoptivbarnen överrepre-
senterade. Där är de 2,4 gånger så många. Barn ad-
opterade av ensamstående är i än högre grad än andra
adopterade överrepresenterade i barnpsykiatrisk vård.
De är fyra gånger så många i barn- och ungdomspsy-
kiatrisk vård. Detta antyder att det kan finnas problem
som inte är tillräckligt kända.
Ensamma adoptivföräldrar har fått ta emot barn, i
alla fall tidigare, som har varit äldre än snittet och
som kan ha haft problem redan vid ankomsten. Det
kan vara en delförklaring. Men det kan också vara så
att det helt enkelt är svårare för en ensam person att
klara av att hantera ett internationellt adoptivbarns
speciella behov och förutsättningar. Om kraven är
stora på ett par som adopterar gemensamt är kraven
än mycket större på en ensam person.
De flesta adoptivbarn klarar av att med hjälp av
väl utvalda och särskilt stabila familjer hantera sin
situation. Men de adoptivbarn som inte klarar av
situationen riskerar att få mycket allvarliga problem.
Det är därför som adoptivbarn ändå blir så mycket
överrepresenterade i barn- och ungdomspsykiatrisk
vård. När situationen blir svår blir den ohanterligt
svår. När man faller faller man hela vägen.
Det man söker hjälp för är bl.a. aggressioner, re-
lationsproblem och sociala problem. Adoptivbarnen
kommer från en annan familjesituation än övriga barn
med problem. Deras familjer är stabilare och tämligen
socialt välanpassade. Övriga berörda barn kommer
ofta från socialt belastade familjer. Mycket tyder
därför på att adoptivbarnens överrepresentation inom
barn- och ungdomspsykiatrin skulle vara betydligt
större om adoptivfamiljerna inte var så väl utvalda.
Fru talman! Kunskapen om adoptioner och adop-
tivbarnens utveckling är ännu tämligen ofullständig.
Det behövs betydligt mer forskning om adoptivbarns
utveckling, om hur det har gått för de adoptivbarn
som hittills har kommit till Sverige. Det saknas helt
och hållet studier på viktiga delområden, som famil-
jebildning och utveckling av den sexuella identiteten.
Men det saknas inte indikationer på att forskningen
behövs.
Det har förekommit internationella adoptioner till
Sverige i större skala i ca 35 år. De första adoptivbar-
nen har hunnit bli vuxna. Vissa har bildat familj. Men
det saknas närmast helt longitudinella studier om hur
barnens liv och situation ser ut över tid. Den forsk-
ning som finns har mer karaktären av ögonblicksbil-
der vid en given ålder. Vi vet ännu inte hur familje-
situationen, familjebildning och föräldraskap funge-
rar.
Det som är särskilt unikt med rätten för ensamstå-
ende att adoptera är att det saknas förarbeten som
utreder eller problematiserar saken. Den enda motiv-
text som finns är något enstaka stycke i 80 år gamla
förarbeten till en mycket tidig adoptionslag, då inter-
nationella adoptioner över huvud taget inte förekom
och då man heller inte hade det barnperspektiv som vi
har i dag.
För mig leder det här fram till två slutsatser, fru
talman.
För det första finns det all anledning att följa upp
och undersöka hur det har gått för de adoptivbarn
som hittills har kommit till Sverige samt hur stödet
till adoptivföräldrar och adoptivbarn kan stärkas.
Forskningen och kunskapen måste öka. Det är en del
av det ansvar som svenska staten måste ta när man
fattar beslut om hur barns liv och framtid ska te sig.
För det andra finns det anledning att löpande se
över adoptionslagstiftningen för att tillse att den är
väl fungerande och väl anpassad till samhällets ut-
veckling.
Båda dessa synpunkter utvecklas i motion L406
och i den reservation som Cristina Husmark Pehrsson
tidigare talade om, nämligen reservation 29 i dagens
betänkande.