Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till re-
servation nr 25. Vi står naturligtvis också bakom våra
övriga reservationer.
Jag gjorde precis som Cristina Husmark Pehrsson
- jag reagerade när jag läste att barnfrågorna blir ett
speciellt politikområde. Man säger uttryckligen att
barnfrågorna tidigare var en del av familjepolitiken.
Den allmänpolitiska debatten om barns och ung-
domars möjlighet, som vi hade här i kammaren förra
veckan, belyste ganska klart barns och ungdomars
verklighet i Sverige här och nu. Alla var rörande
överens om att vissa grupper fick bära de tyngsta
bördorna när besparingar genomfördes ute i kommu-
nerna och också vilka problem man har med att lokalt
genomföra just barnkonventionen.
Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små
grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får
familjemedlemmarna möjlighet att möta kärlek, om-
tanke och förståelse men också ställas inför krav och
ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemen-
skap till människans djupaste behov - behovet av att
bli sedd och att vara en person som inte är utbytbar.
Vi kristdemokrater anser - det är vår grund - att fa-
miljen är en oersättlig gemenskap. Därför är det vik-
tigt att i alla sammanhang stödja och utnyttja famil-
jens naturliga vilja och kraft, och därför är tillkänna-
givandet om familjerådslag ett steg i rätt riktning.
All erfarenhet visar att fungerande och stabila fa-
miljer är bra både för barn och vuxna och också en
förutsättning för ett gott samhälle. Därför är det
glädjande att regeringen planerar att avsätta särskilda
resurser för att utveckla arbetet just med föräldraut-
bildning och annat föräldrastöd. I vår reservation
utvecklar vi vår syn på föräldrautbildningen och vik-
ten av att resurser avsätts till förebyggande insatser.
Familjestabilitet bör vara ett politiskt mål i första
hand för barnens skull.
Vi har i Sverige en stark folkbildningstradition.
Det borde vara naturligt att vi utbildar oss för att klara
av det värdefullaste vi har: våra relationer till varand-
ra som vuxna och relationerna till barn.
Par som ska gifta sig eller flytta ihop bör erbjudas
utbildning om hur man ger förhållandet en bra start,
om övergången mellan olika livsfaser och om hur
man undviker att låta kriser leda till splittring.
Jag har träffat personer som just har genomgått en
s.k. äktenskapsskola. De hade bott med en ensamför-
älder och kände att de inte var redo för ett förhållan-
de. Just denna äktenskapsskola upplevde de som
mycket positiv.
Mödravården, fru talman, borde vara en självklar
plats för föräldrautbildning och annat förebyggande
arbete. Andra viktiga platser kan vara vårdcentraler,
kyrkor och samfund, studieförbund och folkrörelser.
Det finns utbrändhet, man går i väggen och antalet
sjukskrivningar ökar. Här ser vi tyvärr ingen avmatt-
ning, utan tvärtom. Speciellt drabbade är anställda
inom det offentliga. Bakom alla dessa vuxna som mår
dåligt finns det också väldigt många barn. Vet vi
egentligen hur dessa barn mår och hur de påverkas av
föräldrarnas stressituation? Var finns den allsidiga
forskning som visar hur barnen mår i dagens samhälle
i samband med stress, arbetslöshet, teknifiering osv.?
Det är kanske hög tid att forska om hur det uppväx-
ande släktet påverkas av skeenden i tiden.
Fru talman! Mödravårdscentraler och barna-
vårdscentraler har ett stort förtroende bland föräldrar-
na och fyller en funktion för nära nog alla barn och
familjer i landet. Tyvärr har neddragningar inom
sjukvården även lett till att dessa organisationer
slimmats, så att tiden för att hjälpa dem som behöver
det faktiskt har minskat.
Jag vet hur det är i min egen kommun. Det fanns
två distriktssköterskor på en liten central i ett sam-
hälle. Den ena var inriktad på barn och den andra på
äldre. Barnantalet minskade, vilket gjorde att dist-
riktssköterskan med inriktning mot barn flyttades.
Jag gick tillsammans med distriktssköterskorna ett
par dagar hemma och såg den nära kontakt som knöts
mellan just distriktssköterskan och föräldrarna. Det
fanns en kunskap som var oersättlig.
Hur använder vi just personalens kunskap om
barnen och deras familjer?
Vi har ännu inte sett slutet av de besparingar som
genomfördes ute i kommunerna. En samsyn och sam-
ordning mellan olika politikområden är också nöd-
vändig om vi menar något med barnets bästa.
Jag fick ett brev från en mamma med två barn
som bor på en liten ö i Göteborgs skärgård. Det kan-
ske är fler av er som har fått detta brev. Hon berättar
att hon bor på en ö, hennes man arbetar som fiskare,
och de har bott där i generationer. Det är en fin miljö
för barn att växa upp i. Det är ena sidan av att bo så.
Den andra sidan är att bo avsides. Man har två färje-
förbindelser, vilket tar mycket tid i anspråk. Det ger
barnen längre dagar på dagis, maten blir dyrare, etc.
Men de har valt detta. Men det som gör henne och
familjen orolig är fastighetstaxeringen.
Ser vi på fastighetstaxeringen som en prioriterad
barnfråga? Ställer vi oss någon gång den frågan själ-
va? Det är sagt att vi på alla politikområden ska se till
barnets bästa.
I regeringsförklaringen i höstas sade Göran Pers-
son: Sverige är och ska vara världens barnvänligaste
land.
Ett år tidigare hade Rädda Barnens ordförande
Görel Thurdin sagt: Barnen har inte mer inflytande i
dag än för tio år sedan när FN:s barnkonvention kom
till. Vi tar fortfarande inte fasta på vad barn egentli-
gen säger. Vi lyssnar men bestämmer ändå som vi
vill.
Fru talman! Min fråga är: Vågar vi lyssna och ta
till oss det som barn säger?