Fru talman! Att konstatera att pliktsystemet är i
kris är inget särskilt kontroversiellt påstående. Krisen
är ekonomisk, politisk och moralisk. Aktuella under-
sökningar visar att allt färre av de duktigaste bidrar
till det nationella försvaret, men också att rekrytering-
en till officersyrkena och till hemvärnet sakta men
säkert urholkas eftersom plikttjänstgöringen i dag är
bas också för den rekryteringen.
Ända sedan 1800-talets senaste år har den politis-
ka enigheten i pliktfrågan varit tämligen stor - i det
närmaste bedövande. Värnplikten och totalför-
svarsplikten har medvetet höjts över partigränserna.
Det beror enligt min uppfattning på två grundläggan-
de förhållanden. Frågan är av långsiktig säkerhetspo-
litisk betydelse, och systemet fungerar dåligt om be-
slutsfattandet präglas av snabba ryck och stora skift-
ningar. Sist men inte minst innebär pliktsystemet
också en mycket stor frihetsinskränkning för den
enskilde medborgaren.
När vi politiska beslutsfattare använder statens
yttersta tvångsmakt, frihetsberövandet, och ianspråk-
tar våra kanske allra dugligaste unga män krävs
mycket starka motiv. Motiven bakom plikten måste
vara oomtvistade. Om det har de politiska partierna
varit överens, åtminstone fram till försvarsbeslutet
1996.
Under 70- och 80-talen havererade den dåvarande
tillämpningen av allmän värnplikt, som vi kallade det
då. Genom låga anslag och ett krampaktigt fasthållan-
de vid principen att alla skulle inkallas utbildade
försvaret generationer av soldater till förband med
alltmer föråldrad och nedsliten utrustning. Repeti-
tionsutbildning genomfördes i allt mindre omfattning.
Det var inte bara en farlig väg. Den var också helt
felaktig, eftersom den ledde till ett sämre försvar med
sämre förband och lägre motivation. Dessutom sluka-
des pengar som kunde ha finansierat verklig värn-
kraft.
År 1990 tillsattes den första pliktutredningen för
att komma till rätta med problemen. Resultatet blev
ett nytt pliktsystem och en sammanhållen totalsför-
svarsplikt, som ersatte det gamla systemet. Grund-
principerna är ganska enkla: Värn- och civilplikt skall
bara grundas på behovet i krigsorganisationen eller
fredstida beredskap. Fler skall inte utbildas än vad
som behövs för att täcka detta behov, och utbild-
ningstiden för varje enskild skall heller inte vara läng-
re än vad som är nödvändigt för att denna skall kunna
lösa sin uppgift.
Men redan innan den nya lagen trätt i kraft, vilket
den skulle göra den 1 juli 1995, gjorde socialdemo-
kraterna - eller åtminstone regeringen - helt om i
pliktfrågan. Den försvarspolitiskt oerfarne Thage
Peterson styrde om regeringspolitiken så att plikten
blev viktigare än behoven. Med ljus och lykta
dammsögs hela totalförsvaret på möjliga, s.k. behov.
Om uppgifterna hade någon relevans till andra sats-
ningar i försvaret spelade då ingen roll. Plikt till varje
pris - ju fler desto bättre! Det var det motto som
präglade inventeringen.
Men det hela gick ganska långsamt. Försvarsmak-
ten kunde inte hitta något behov av korttidsutbildade
för t.ex. bevakningsuppgifter, hur de än letade när de
ställde detta mot andra behov. I de civila delarna av
totalförsvaret visade sig också intresset vara mindre
än väntat. Kommunernas behov skulle definieras i
försvarsbeslutet 1996 och låg till grund för beslutet
om utbildning av civila beredskapsmän. Det utlovades
att definitionen av behoven skulle vara färdig bara
några månader efter beslutet vi fattade i december
1996. Nu, ett år senare, är det ännu inte klarlagt vilka
behov kommunerna har.
Detta är egentligen en ren skandal - samtidigt
tickar ju utbildningen av dessa beredskapsmän på och
ökar dessutom i omfattning utan att behoven är klar-
lagda. 400 utbildades 1997, 800 utbildas nu i år och
nästa år utbildas 1 600. Ännu vet ingen till vilken
nytta. Det finns alltså kraftfulla skäl att helt ompröva
den här utbildningen i samband med nästa års kon-
trollstation, som ju skall ompröva personalbehovet
både på den civila och militära sidan, vilket Karin
Wegestål påpekade.
Den fråga vi som ansvarstagande politiker måste
ställa oss är om den här utvecklingen på pliktområdet
kan tillåtas fortsätta. Är det så viktigt att hålla liv i
lagstridiga idéer från en svunnen tid att det motiverar
en konfrontation i pliktfrågan? I stället för att drömma
sig tillbaka till den tid då grundutbildning av alla unga
män var både nödvändigt och självklart, bör vi värde-
ra verkligheten. Är det verkligen rimligt att 10 000
unga människor varje år skall frihetsberövas i tre
månader till föga nytta för att tillgodose det som jag
skulle vilja beteckna som något av en ideologisk
besatthet? Är det verkligen rimligt i dagens verklig-
het?
Som jag ser det gäller det nu att rädda pliktsyste-
met genom en ny ordning, som av unga människor
upplevs som rimlig och rättvis. Den kan komma att
kosta mer. Sannolikt, men inte säkert, kommer färre
att kallas in. Förändringar är nödvändiga för att inte
pliktsystemet helt skall kollapsa. Det vore mycket
allvarligt, eftersom det inte går att försvara Sverige
med ett yrkesförsvar eller med ett frivilligt rekryterat
försvar under överskådlig framtid.
Folkförankringen kräver ett försvar som männi-
skor kan vara stolta över och känna som meningsfullt.
En föga meningsfull pliktutbildning till halvdana
soldater eller beredskapsmän med mycket diffusa
behov bakom förankrar inte det svenska försvaret hos
folket mer än t.ex. det danska systemet. Plikten är
nödvändig, inte i första hand för folkförankringens
skull utan för att klara behoven av tillräckligt många
och tillräckligt bra medarbetare i det militära i det
civila försvaret.
Nuvarande försvarsminister, som inte är närvaran-
de här, tycks i den allmänna debatten vara på väg att
trampa fel i värnpliktsfrågan. Inget annat land i värl-
den går mot ett större antal värnpliktiga. De som jag
ser det hittills dåligt övertänkta idéerna som nyligen
presenterades om att lansera en korttidsutbildning är
det kanske tydligaste exemplet på detta feltrampande.
Favorit i repris, kan man tycka om korttidsutbildning-
en, men här handlar det faktiskt inte om någon favorit.
Korttidsutbildning av värnpliktiga räddar inte värn-
plikten, utan påskyndar tvärtom urholkningen och
minskar respekten för systemet ytterligare.
Det är som jag tidigare sade: Det är lätt att dröm-
ma sig tillbaka till den gamla tiden då nästan alla unga
män gjorde sin värnplikt. Det var bra då, men det är
inte möjligt nu. Den vägen är stängd. Det är varken
ekonomiskt eller moraliskt försvarbart.
Ofta hävdas att fler borde genomföra grundut-
bildning i rättvisans och folkförankringens namn,
vilket jag antydde tidigare. Ytterligare ett argument är
att det skulle underlätta upprustning i framtiden och
på så sätt stödja den anpassningsdoktrin som vi hittills
varit hjälpligt överens om. I det sista avseendet måste
frågan bli: Varför genom en breddutbildning av
många angripa det minsta problemet först, det som är
lättast att ta igen? Värnpliktsutbildning på bredden
utgör inte flaskhalsen i arbetet att skapa fler och bättre
förband när det behövs.
För bara några veckor sedan inledde den nytillsat-
ta Pliktutredningen sitt arbete. Ingenstans i direktiven
står det att grundprinciperna för pliktrekrytering i
dagens lagstiftning skall frångås. Lagen bygger på
plikt efter behov, att inte fler än nödvändigt skall tas
ut och att utbildningstiden inte skall vara längre än
vad som är nödvändigt för att uppgiften skall kunna
lösas. Det är goda principer. Jag förutsätter att direk-
tiven till utredningen och de tilläggsdirektiv som
enligt uppgift skall presenteras i dagarna skall ses som
ett försök av regeringen att återskapa den nationella
enighet i pliktfrågorna som varit självklar i snart ett
sekel.
Från min utgångspunkt måste dagens uppenbara
missbruk av framför allt civilplikten få ett slut. När vi
använder statens tvångsmakt, som innebär att unga
människors bästa tas ifrån individen och tillförs det
gemensammas bästa, måste det politiska ansvaret
enligt min mening också tas gemensamt. Vi som är
svenska folkets valda ombud måste var och en kunna
se dem som tas ut till rikets försvar i ögonen. Vi
måste kunna säga till varje individ: Ja, du behövs, och
vi har tillsammans sett till att du får den bästa utbild-
ningen och den bästa utrustningen för att kunna lösa
din uppgift, som ytterst kan handla om liv och död,
både för den enskilda och för ett fritt Sverige. Denna i
grunden moraliska fråga är den allra viktigaste för
pliktsystemets framtid.
Fru talman! I dagens betänkande hänvisar man i
mångt och mycket till den pliktutredning som just
påbörjat sitt arbete. Det gör man alldeles rätt i. Än
finns tid att återskapa koncensus i pliktfrågorna, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan, inte minst
för dess tydliga avslag på ett förslag om avskaffande
av värnplikten.