Fru talman! Man kan ägna statsmakternas resurser
till väldigt många olika saker. Men när man gör en
analys av vad som känns meningsfullt att över huvud
taget analysera, måste det ligga inom rimlighetens
ramar eller som man sade i det militära: Det måste
finnas med på måltavlan.
En rent frivillig rekrytering till det svenska försva-
ret, såväl civilt som militärt, finns inte med inom
överskådlig framtid, åtminstone med den målbild som
jag har. Om vi konstaterar att det gäller för alla andra
partier utom Miljöpartiet, är det uppenbarligen så att
det inte känns som en fråga som behöver stå på dag-
ordningen i dag. Dessutom är det ju så att frågan om
pliktrekrytering eller yrkesförsvar eller kalla det fri-
villig rekrytering - ett frivilligt försvar blir ju en form
av yrkesförsvar även om detta yrke utövas under en
relativt kort period av den enskildes liv - togs ju upp
och diskuterades ordentligt i den pliktutredning som
satt 1990-1991. När det gäller de grundläggande
faktorerna har ingenting förändrats, i alla fall enligt
min uppfattning.
Jag utesluter inte att vi med stora säkerhetspolitis-
ka och militärtekniska förändringar i framtiden åter-
igen måste ställa oss frågan om pliktrekrytering är det
rimligaste sättet att försörja vårt försvar, men det
betyder inte att frågan är akut för dagen. Vi är inte där
i dag. Vi har så många problem med det existerande
systemet som vi faktiskt bör ta tag i först. De handlar
om tillämpningen av de grundvalar som vi definierade
i lagen om totalförsvarsplikt.
Det allvarliga just nu är att regeringen kanske sä-
ger en sak och gör en annan, dvs. folkförankringen i
pliktens form är retoriskt det viktigaste i regeringens
pliktpolitik. Å andra sidan används ju grundutbild-
ningen som en budgetregulator. Resultatet har blivit
att sedan 1994 är det i realiteten allt färre som har
genomgått sin grundutbildning oavsett den retorik
som har varit den officiella från de befattningshavare
som har haft ansvaret på de här områdena.