Fru talman! Karin Wegestål tillvitar mig åsikter
som jag inte har. I och med beslutet om lagen om
totalförsvarsplikt konstaterade denna kammare i enig-
het att totalförsvarsplikten skall tillämpas såväl på det
civila försvaret som på det militära försvaret. Perso-
nalbehov för det civila försvaret skall kunna lösas
också genom grundutbildning. Det är inte det som är
mitt problem. Om behoven tydligt går att definiera är
det självklart att plikt även skall kunna tillämpas om
det inte finns några andra sätt att lösa personalför-
sörjningsbehoven.
Problemet är tillämpningen, Karin Wegestål.
Problemet är att de civila beredskapsstyrkor som
lanserades 1995 och realiserades 1996 inte har den
stabila grund i behovsanalysen som gör att jag kan stå
här på kammarens golv och säga: Ja, detta behövs.
Anledningen till det är att utgångspunkten för att
skapa dessa civila s.k. beredskapsstyrkor inte var
behoven i sig utan behovet av så många utbildnings-
platser som möjligt. Det är anledningen till att jag är
tveksam. Min tveksamhet bygger inte ett ögonblick på
att det inte skulle finnas anledning att stärka, förnya
och modernisera det civila försvaret. Det behövs
definitivt. Och också för att göra det var lagen om
totalförsvarsplikt en milstolpe.
Men för att detta skall vara ett transparent system
där de politiska partierna skall kunna ha respekt för
varandra krävs ju att behovsanalysen grundas på be-
hoven. När jag berättar i denna kammare att de behov
som enligt beslutet 1996 skulle vara definierade ett
halvår senare ännu inte finns klarlagda, trots att ut-
bildningen ökar år efter år, är det ett allvarligt memen-
to också för Karin Wegestål och hennes partikamrater
att tänka efter om det har varit behovet i sig eller
behovet av antalet utbildningsplatser som har styrt
införandet av den nya tremånadersutbildning som
riksdagen fattade beslut om i december 1996.