Herr talman! Innan jag påbörjar mitt förberedda
anförande vill jag passa på och säga några ord till
Leif Bergdahl. Det är väldigt uppseendeväckande
med en sådan här framtoning. Det är väldigt viktigt
att hela tiden komma ihåg att det finns något som
heter vetenskap och beprövad erfarenhet men att
det också finns en fortsättning som säger: Ständigt
söka vidga sina kunskaper.
Är det så konstigt att den här frågan diskuteras?
Det är nämligen vetenskapligt bevisat att
exempelvis det gammaldags kopparamalgamet
innehöll 30 % koppar, ca 70 % kvicksilver och
ibland upp till 1,5 % kadmium.
Är det konstigt att man är orolig för
rotfyllnadspreparat, när det konstateras att
rotfyllnadspreparatet N2, som förbjöds år 1974 om
jag minns rätt, innehåller så potenta substanser
såsom eugenol, paraformaldehyd och
phenylkvicksilver och blymönja? Jag skulle kunna
göra listan lång över ämnen som det är bevisat kan
skada oss människor.
Det var inte så länge sedan som vi hade en stor
insamling av farliga kvicksilvertermometrar. De
måste bort! sades det. De fick inte användas, och
de var mycket farliga för både människor, djur och
natur, om de gick sönder. Insamlingen gav ett gott
resultat, därför att folk är medvetna om de stora
risker som följer med kvicksilver.
Känner ni till att en termometertillverkare numera
riskerar att få böta upp till 100 000 kr om han vid
denna tillverkning använder kvicksilver i
termometrarna?
När det nu är så viktigt att kvicksilver skall
försvinna över allt, när skall det då tas i ordentligt
för att få kvicksilvret att försvinna ur våra munnar?
Amalgamer, som innehåller mer än 5 %
kvicksilver, klassas av Kemikalieinspektionen
såsom ''mycket farliga produkter'' och måste därför
förses med en varningssymbol i form av en
giftgubbe.
Dentalt amalgam innehåller ungefär tio gånger
högre halt av kvicksilver, dvs. 50 %. Såsom
jämförelse kan jag nämna att till samma
hälsofarlighetsklass hänförs bl.a. arsenik och
träsprit. Detta är ingenting som jag i egenskap av
riksdagsledamot själv hittat på, utan detta har
Kemikalieinspektionen konstaterat.
Riksdagen har redan beslutat att användningen av
ett antal farliga kemikalier, däribland kvicksilver,
skall upphöra. Det är anmärkningsvärt att alla
branscher som använder kvicksilver har varit
mycket samarbetsvilliga och att de i många fall har
slutat med kvicksilveranvändningen tidigare än de
varit tvungna till. Men det finns ett undantag,
nämligen Sveriges Tandläkarförbund.
Under de gångna årens amalgamdebatt har det
framför allt varit tandläkare som försvarat
amalgamet. De senaste årens miljödebatt tycks inte
heller ha påverkat Tandläkarförbundets ledning.
Sedan Socialstyrelsen under sensommaren 1992 av
miljöskäl kom med sitt utredningsförslag om
amalgamförbud -- inte av hälsoskäl av någon
outgrundlig anledning -- har förbundet sagt ett klart
nej till ett förbud och dessutom uppmanat sina
medlemmar till strid.
Samtidigt som tandläkarna som yrkeskår driver
denna kampanj är det tandläkare som fått
samhällets förtroende att ta ansvar för att
amalgamforskningen förs framåt.
Frågan om amalgamets hälsoeffekter är i grunden
en medicinsk fråga, men det är tandläkare som är
ansvariga tjänstemän både på
Riksförsäkringsverket och på Socialstyrelsen. Det
är också tandläkare som är ansvariga för
fördelningen av forskningspengarna inom
Medicinska forskningsrådet.
Vid försäkringskassorna är det alltså tandläkare
som lämnar avgörande utlåtande över de patientfall
som kan ge de vetenskapliga bevisen för att
amalgam och andra tandvårdsmaterial kan orsaka
ohälsa. Detta måste betraktas som en besvärande
jävssituation.
En generell behandlingsprincip inom sjukvården är
att man skall ta bort alla tänkbara orsaker till
ohälsa. Detta måste väl ändå gälla även problem
som härrör från tänderna! Sanering av amalgam på
sjuka patienter bör initieras av läkare och betraktas
som en medicinsk behandling, precis som röntgen,
laboratorieprov, operationer.
Med det system som i dag gäller, skriver den
behandlande läkaren en remiss till en tandläkare,
vilken i sin tur gör en ansökan hos
försäkringskassan. Det är sedan försäkringskassans
förtroendetandläkare som skall bedöma om
behandlingen är motiverad. Patientens medicinska
behov avgörs alltså i en brevväxling mellan två
tandläkare. I realiteten blir det
förtroendetandläkaren som överprövar en
specialistutbildad läkares diagnos.
Ingen annanstans i den svenska sjukvården går det
till på detta sätt. Förtroendetandläkaren kan alltså
omöjliggöra en behandling, som enligt en viss
läkare är nödvändig, därför att patienten helt
enkelt inte har råd att bekosta behandlingen själv.
Dessutom skall vi komma ihåg att enligt
Socialstyrelsen har tandläkare inte medicinsk
kompetens! Det är de personer med medicinsk
kompetens som måste få ett avgörande inflytande,
även för de patienter som av olika orsaker anser sig
drabbade av tandvårdsmaterial.
En förutsättning för att patienterna skall kunna
behandlas på ett adekvat sätt är att det finns ett väl
fungerande produktregister, med fullständig
innehållsdeklaration för varje enskild produkt. I
dag kan produkternas innehåll ändras hur som
helst, och jag har flera bevis på att de uppgifter som
står på en viss innehållsdeklaration inte gäller i
verkligheten. Alla komponenter i material som
skall användas måste provas på samma sätt som
läkemedel, både var för sig och i kombination.
Innan ett dentalmaterial planteras in i kroppen --
munnen är ju faktiskt också en del av kroppen och
dessutom en ovanligt aggresiv del -- måste man veta
att det inte skadar patienten. Någon sådan
prövning har mig veterligen aldrig gjorts med
amalgamet.
Ett heltäckande register för biverkningar av
dentalmaterial måste också införas och
biverkningar måste redovisas på samma sätt som
för läkemedel. Ett sådant biverkningsregister
måste göras både av läkare och av tandläkare
tillsammans, eller var för sig.
Tandproblem visar sig inte bara i munnen, utan det
kan bli effekter i andra delar av kroppen.
Socialstyrelsen gav våren 1991 ut allmänna råd, där
det bl.a. står: ''Patienter som förutom generella
symtom också har symtom från munhålan eller
tuggapparaten bör undersökas även av läkare.
Den medicinska utredningen måste vara
förutsättningslös och baseras på patientens besvär
och läkarens respektive tandläkarens
undersökningsfynd.''
Där står också: ''Det åligger varje läkare och
tandläkare att i överensstämmelse med vetenskap
och beprövad erfarenhet meddela patienten de råd
och så vitt möjligt den behandling som patientens
tillstånd fordrar. Det är synnerligen viktigt att dessa
patienter får ett korrekt bemötande från
sjukvårdspersonalens och tandvårdspersonalens
sida.''
Det här är fantastiskt vackra ord. Ja, orden är
vackra, men verkligheten är inte lika vacker.
Det är många kvinnor och män som förtvivlat söker
hjälp för sina problem från tänderna. Det är många
kvinnor och män som förtvivlade konstaterar att de
inte får någon hjälp.
Det är alltså dags att se till att man lever upp till alla
de vackra ord som man har producerat under ett
antal år.
Herr talman! Jag yrkar inte bifall till motionerna
So411 och Sf288. Jag hoppas att de uppdrag som
regeringen nu har fått inom det snaraste skall
innebära att vi i alla fall kan ta något positivt steg
framåt.