Herr talman! Jag anser nog att socialutskottet
genom åren har tagit frågan om amalgamet på
allvar, även om frågan börjar bli något segsliten.
Jag skall inte framställa något särskilt yrkande, men
även jag vill sälla mig till dem som säger att vi
börjar bli litet otåliga.
Jag har tillsammans med Birger Hagård i många år
motionerat om bl.a. ökade forskningsinsatser och
biverkningsregister rörande dentala material. Vi
har även i år väckt en motion, om
amalgamavveckling av miljöskäl, som har
behandlats av utskottet.
Jag tillhör inte dem som har ropat på ett
omedelbart avskaffande av amalgam i tandvården,
eftersom jag inte har kunnat bevisa att något helt
tillfredsställande ersättningsmaterial finns. Alla de
aktuella materialen är mer eller mindre giftiga, som
flera talare före mig betonat, eller
allergiframkallande. Det gäller att få fram något
material som är så bra att man kan lämna
amalgamet för gott, vilket vi alla hoppas på. Man
måste veta, herr talman, för att kunna förändra.
Nu må det ändå tillåtas en lekman -- jag känner mig
som en sådan, även om jag är sjuksköterska och
delvis kunnig i dessa frågor -- att finna det något
egendomligt att kvicksilver uppfattas som mycket
farligt i alla andra sammanhang men skulle vara
helt oskadligt på detta område. Bl.a. har man från
hälsovårdsnämnder påtalat faran med att
krematorierna släpper ut tonvis med kvicksilver
från avlidna till våra vattendrag. Olika
hälsovårdsnämnder har krävt åtgärder mot detta.
Men som sagt: Detta material anses vara oskadligt
när vi har det i munnen.
Socialstyrelsen har i avvecklingsplanen betonat att
kraven på omhändertagande av amalgamavfall bör
skärpas i avvaktan på en total avveckling och kräver
amalgamavskiljare. Också Naturvårdsverket har
varit inne på detta och menat att det snabbaste
sättet att minska tandvårdens kvicksilverutsläpp är
att få bort amalgamet.
Jag håller med Leif Carlson. Jag tycker att det var
ödmjukt uttalat av en läkare, från den s.k.
sakkunskapen, att även vetenskapen har sina
begränsningar. Jag har under mina år som
sjuksköterska varit med om sådant som jag i dagens
läge nog betraktar som rena kvacksalveriet. Jag
kommer ihåg när vi kletade in hela patienter med
klorofyllsalva. Jag tror att de flesta läkare i dag
undrar vad man då egentligen höll på med, men det
ansågs då vara ett bra läkemedel. Det är viktigt att
vi alla är ödmjuka i denna fråga och framför allt att
vi tar människors oro och symtom på allvar.
Som flera talare har sagt före mig, var det litet klent
med det under en lång tid. Dess bättre tror jag att
inte minst riksdagsdebatten, vårt engagemang i
dessa frågor, har hjälpt de människor som ändå
känner besvär från munhålan och som hänför dem
till amalgamfyllningar.
De beställningar som riksdagen har gjort har tagit
lång tid att förverkliga. Detta är också svåra frågor.
Precis som Bo Holmberg sade begärde en majoritet
i socialförsäkringsutskottet, och sedermera
riksdagen, för något år sedan att man på ett mindre
byråkratiskt sätt skulle kunna få sina
amalgamfyllningar borttagna. Bestämmelserna är
dock fortfarande alltför snäva i detta avseende.
Jag tycker trots allt att vi har kommit en bit på väg.
Användningen av amalgam har nu minskat kraftigt.
Forskning har skett, bl.a. efter påtryckningar från
denna riksdag. Tidigare talare har också påtalat att
forskningen varit något ensidig. Jag vill nog påstå
att den har varit det. Jag vill betona att forskning
alltid skall vara förutsättningslös, den skall ha frihet
och alla fakta skall fram på bordet. Det är också
viktigt att den forskning som betraktas som litet
annorlunda verkligen blir beaktad. Jag vill särskilt
betona vikten av att forskningen får ordentliga
anslag, bl.a. forskningen vid Metallbiologiskt
centrum. Den frågan ligger förvisso på ett annat
utskott.
Herr talman! Min förhoppning är att den beredning
som nu sker i regeringskansliet skall ske med
skyndsamhet, eftersom det har tagit många år
innan vi har kommit så långt. Jag hoppas att vår
debatt skall ha bidragit till det.