Herr talman! Jag har engagerat mig i
amalgamfrågan under ganska många år. Jag har
gjort det på grund av att jag har mött människor
som haft stora problem men som inte hade den
blekaste aning om att de led av
kvicksilverförgiftning. Efter amalgamsanering har
de blivit bra. Det är alltså inte fråga om någon
placeboeffekt, som det ofta talades om tidigare.
Motståndet mot att ta problemen på allvar finns i
stort sett inte här i riksdagen. Vi har gjort många
positiva uttalanden. Men ändå händer det så litet.
Motståndet mot att ta problemen på allvar finns
främst hos myndigheter, som Socialstyrelsen,
Medicinska forskningsrådet, yrkesmedicinare och
Tandläkarförbundet. Det gäller på central nivå
inom Tandläkarförbundet -- många enskilda
tandläkare har helt slutat att använda amalgam och
klarar det på ett utmärkt sätt.
I uttalandena från dessa myndigheter används
minsann ingen försiktighetsprincip, som vi talade
om tidigare i dag när vi diskuterade
elöverkänslighet. Nej, här skall det fullt ut bevisas
vetenskapligt att det finns risker innan man
erkänner något som helst problem. Just den här
tvärsäkerheten är oroande. En viss ödmjukhet vore
på sin plats. Det finns otaliga exempel på
miljöproblem som ingen har velat ta på allvar först,
men som sedan har visat sig vara reella.
All vetenskap skall vara sökande, har jag fått för
mig. Jag skulle vilja säga, att där tvärsäkerheten går
in, går vetenskapen ut. Leif Bergdahls inlägg var ett
tydligt tecken på det.
Leif Bergdahl talade om farsoter. Det härjade en
gång en farsot bland munkarna i Varnhem, och de
dog som flugor. Ingen visste först vad det berodde
på, men det visade sig att det var bly i
vattenledningarna. Det var alltså ett reellt
problem. Det finns inbillade men också verkliga
farsoter. Sådana saker skall tas på allvar.
Vetenskapsmännen har olika uppfattningar i den
här frågan -- det är det viktigaste att ta till sig.
Många forskare har ägnat mycken tid och kraft
under stort motstånd åt att forska om detta.
Jag skall ta upp några delfrågor. Jag har väckt en
motion med ganska många yrkanden. Det gäller
t.ex. materialfrågan. Man säger att det inte finns
något material som kan ersätta amalgamet. Det är
sant -- det finns inget material som helt generellt
kan ersätta amalgamet. Men det finns olika typer
av material som kan ersätta amalgam.
Vi har år efter år efterlyst produktkontroll och
biverkningsregister för att skapa ordning när det
gäller hur de olika tandlagningsmaterialen ser ut,
hur de fungerar och hur de skall kunna hanteras på
ett bra och vetenskapligt sätt. Det har gått oerhört
trögt. Man hänvisar nu till EG-direktiv, vilket man
har gjort under ganska många år. Men vi i Sverige
bör också kunna ha rutiner för detta.
Riksdagen har anvisat pengar till forskning om
dessa frågor. Det har visat sig att både de som
fördelade pengarna och de som fick pengarna i stor
utsträckning hade en i förväg bestämd uppfattning
om att amalgamet inte var något stort problem. Det
visar också på svårigheterna.
Man pekar på att det skulle kosta så mycket pengar
att sluta med amalgamanvändningen. Jag vet inte
hur man har fått fram sifferuppgifterna, men jag är
ganska övertygad om att man bara har räknat med
de kostnader som rakt av kan avläsas efter någon
typ av metod. Jag är övertygad om att man inte har
räknat med att sjukskrivningarna minskar om
människor får hjälp med amalgamsanering.
Jag har också, precis som Siw Persson gjorde, pekat
på det orimliga i att en tandläkare överprövar en
läkares utlåtande när det gäller att ställa diagnosen
om någon är sjuk av amalgam. Det handlar just om
patienterna. De möter fortfarande mycket stora
problem och har stora svårigheter att få hjälp. Det
beror till stor del på de allmänna råd som har getts
ut av Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen.
Redan 1990/91 uttalade riksdagen att det är rimligt
att den som på grund av sjukdomsbesvär vill byta
ut sina amalgamfyllningar skall kunna göra det på
ett enkelt sätt och till en rimlig kostnad. De
utredningar som Riksförsäkringsverket anser bör
föregå en amalgamsanering är såväl
kostnadskrävande som tidsödande. Man beslutade
alltså att detta skulle bli enklare i framtiden.
Men detta har inte genomförts av
Riksförsäkringsverket, utan tandläkare tvingas
fortfarande utföra omfattande och obetalt
pappersarbete, som tar mycket lång tid i anspråk.
Detta får till följd en utdragen sjukskrivningsperiod
för patienten. Det slutar ofta med att patienten
själv får bekosta något som i själva verket är en
sjukvårdande behandling.
Jag skall inte ta upp tiden längre med den här
frågan. Jag tänker inte yrka bifall till min motion,
även om det är mycket frestande. Jag inser att det
inte händer något mer om jag yrkar bifall till min
motion just nu.
Men jag vill skicka en uppmaning till regeringen
och departementet att visa handlingskraft i den här
frågan. Vi måste vända handlingsförlamning till
handlingskraft. Jag vet att det är en komplicerad
fråga, men vi har inte tid att vänta på beslut så
länge. Jag lyssnade på Leif Carlson tidigare. Han
hänvisade till alla de beredningar som pågår. Det är
i och för sig positivt, men vi som har jobbat med
detta i så många år är betydligt mer otåliga än vad
de som kommit in i detta litet senare kanske är.
Herr talman! Jag vill avsluta med att skicka med
detta till regeringen.