Herr talman! Då är vi här igen i trafikutskottet med viktiga frågor. Det var trafiksäkerhet för en vecka sedan. Nu är det hela paketet i 22:an med ett antal kronor. Debatten har varit intensiv, tycker jag, här i dag. Men det är min förhoppning, herr talman, att inte industriledare runtomkring i Sveriges skogsindustri har lyssnat för mycket på den här debatten. Jag är orolig för debatten när det gäller vägar, tjälsäkringen och den syn som framför allt Karin Svensson Smith hade när hon sade: Vi sänker tonnagen till 40 ton på lastbilarna. Det är min stora förhoppning att inte Ulf Eliasson på Skoghallsverken eller chefen i Kvarnsveden har hört det hela, eftersom de har beslutat om investeringar på 2 miljarder rakt av när det gäller Skoghallsverken och 4 miljarder i Kvarnsveden. Jag är inte säker på att ägaren av den stora svenska pappersindustrin med finländsk bakgrund hade vågat satsa om han hade vetat att Karin Svensson Smith också ingår i den beslutande majoriteten i Sverige. Jag hoppas inte att det finns ett stöd för denna syn på storleken på råvarutransporterna i Sverige. I så fall går både bilindustrin, som vi har hört här i frågetimmen, och skogsindustrin en framtid till mötes som jag inte tror att vi vill ha.
En trafikpolitik för tillväxt, har många här haft som rubrik. Vi i Folkpartiet, herr talman, tycker också att det är det vi ska tala om i dag. Med en trafikpolitik för tillväxt kan det inte se ut som det gör i vårt svenska landskap i dag. Man kan inte gå till väga med trafikpolitiken i sin helhet - vi pratar nu om helheten - som i dag sker. Det måste till en ny syn på hela trafikpolitiken. Vi blir förlöjligade av majoriteten varje gång vi nämner PPP. Men det finns ingen annan lösning som jag ser i dag i Sverige för att komma till rätta med de felaktigheter som har skett. Den socialdemokratiska regeringens sätt att tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet bygga vägar har ju missat så mycket. Det måste till krafttag på kort sikt. Då kommer det naturligtvis att drabba kapitalsidan. Men vi måste fram med någonting så att vi inte får några fler Trollhättepaket. Vi har 15 stycken som i dag står och är besvikna över vad som har hänt.
Om vi hade fått bestämma i det som inte då var en allians men som nu kallar sig för trafikalliansen är jag helt övertygad om att Trollhättepaketet hade varit klart, byggt med PPP-pengar. Vi hade aldrig haft den diskussion som vi i dag har runtomkring Trollhättan. Tåget hade gått. Vi hade haft en fyrfilig väg till Trollhättan, och Europaväg 45 hade varit en verklighet.
Redan 1998 körde jag över bron i Kiruna och hade med mig en grön skylt med vita kanter som det stod E 45 på. Vi skruvade fast den på broräcket när vi åkte en sväng till Karesuando och tillbaka. Det var många där och fotograferade den. Låt det nu bli verklighet! Det låter lite förlöjligande i Carina Mobergs uttalande: Det enda ni kan vara överens om i borgerligheten är en Europaväg 45 från Göteborg till Karesuando. Det är ju pulsådern i Sverige! Det är ju Sveriges Broadway, från Göteborg till Karesuando. Det har vi pratat om förut. När det blir en riktig väg har man något att köra på med alla de svenska naturtillgångar som finns efter 45:an - om vi ska ha skogen, papper, vattenkraft och malm, som Carina Moberg sade. Det är det som Folkpartiets och alliansens politik går ut på. Vi vill ha en annan syn på trafikpolitiken.
Det har öppnat sig möjligheter här i dag. Jag tycker att den här debatten har varit helt otroligt bra. Det visade sig i Erling Bagers replikskifte med Karin Svensson Smith att vansinniga satsningar på järnvägen är någonting som kan komma att omprövas och kanske bli vägsatsningar.
Det ger Motalafolket, folket efter E 22, folket kring E 20 och folket kring E 18 hopp om att nordiska triangeln kanske ändå blir av. Det kanske inte bara blir prat. Det kanske blir verklighet.
Vi kan alltså skaka loss 10, 15 eller 20 miljarder till satsningar av den typ som behövs. Vi kan bygga järnväg där vi ska frakta mycket människor i tätbebyggt område. Vi kan bygga bort getingmidjor. Vi kan bygga citytunnlar och kringleder i Stockholm. Det har vi ingenting emot. Vi får då pengar över till transporter av både gods och människor på vägar - på trafiksäkra vägar. Det är det som är skillnaden i politiken mellan oss som i dag står i kammaren i Sveriges riksdag och diskuterar. Det är ett otroligt viktigt ämne som har med både trafiksäkerhet, transport och, inte minst, företagsklimat att göra.
Jag sammanfattar att debatten har varit bra. Vi ser hoppfullt framåt. Vi har mer pengar i alla borgerliga partier. Moderaterna har mest. Vi har en gemensam syn på en annan finansiering. Det är där finessen ligger.
Vi kommer att kunna se att hela Sverige kan brukas. Hela Sverige blir åtkomligt och man får fram råvaran och människan med det transportmedel som är bäst för den tänkta transporten.
Jag säger det en gång till: Vi måste ha en transportpolitik som är en transportpolitik för hela Sverige så att hela Sverige kan brukas.