Herr talman! Jag vill ta upp kammarens tid några minuter för att prata om E 22:an, som sannolikt är Sveriges samhällsekonomiskt mest lönsamma väg. Det som har drabbat de planerade satsningarna på E 22:an förtjänar en liten mässa.
Det går bra för Sverige. Det går så otroligt bra, säger statsministern och många andra. Ändå finns det inte pengar. Det finns inte pengar till ett riktigt försvar, det finns inte pengar till en riktig sjukvård, det finns inte pengar till ett tillräckligt antal poliser. Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen. Men det finns pengar till friår och en massa annat.
Det mest genanta är att det inte finns någon buffert för oförutsedda händelser. Det finns ingen buffert, och det är detta som drabbade E 22:an.
När hotet mot Saabfabriken kom fick man panik i Regeringskansliet. Man var tvungen att hitta någonting snabbt för att stödja Saab, och då infördes det så kallade Trollhättepaketet.
Med ett enda pennstreck ströks enorma satsningar på vägnätet runtom i Sverige. Hårdast drabbat av alla blir sannolikt Skåne som ensamt ska stå för 40 % av kostnaderna för de i och för sig nödvändiga investeringarna i Trollhättan. Satsningar på 700 miljoner kronor i Skåne ströks med bara ett penndrag.
Ändå finns det pengar. Det har vi ju sett eftersom man använder dem till så mycket annat. Majoriteten har ju fattat beslut om att för varje krona som satsas på vägar ska två tredjedelar gå till järnväg.
Herr talman! Vi har nu fått det nya Europa. Östeuropa är integrerat och Sovjetunionen har fallit. Utrikeshandeln har kommit i gång på allvar. Utredningar har visat att under planeringsperioden - det vill säga fram till och med 2012 - kommer utrikeshandeln att öka med 45 %, en fantastisk ökning.
Forskare har gjort olika experiment med vägavgifter, dieselskatter och så vidare. De har försökt att räkna ut hur mycket av godset som kommer att transporteras på olika sätt. De har kommit fram till att hur man än försöker att styra det hela kommer 75 % av godsökningen att fraktas med lastbil, oavsett vilka åtgärder som sätts in. För Sveriges vidkommande kommer en stor del av dessa transporter att gå på E 22:an genom Skåne.
Herr talman! Det nya Europa innebär också att man har slopat tullar och gränser. Handelshinder har försvunnit. Detta gynnar ju lastbilstrafiken mer än någonting annat. Det är ingen konst för en svensk lastbilschaufför att snabbt och enkelt köra med sitt fordon genom hela Europa.
Men tåget har inte alls dessa fördelar. Det lider av enorma tekniska problem. Vi har olika elsystem runtom i Europa, olika signalsystem och till och med olika spårsystem mellan de nya länderna och det gamla Europa. Sedan finns det lagar och förordningar som gör att det är fullständigt otänkbart med en svensk lokförare som kör ett svenskt tågsätt obehindrat genom Europa. Det går helt enkelt inte. Hur man än försöker så styrs godset över på lastbil.
I dag har vi ett näringsliv som i princip har slutat med att hålla lager. Man har konstaterat att lagerhållning är dyr och onödig. Vi har fått det nya modeordet logistik. Lagret finns hela tiden i cirkulation till och från kunder och producenter. Det ska vara snabbt, exakt och billigt. Det är där som lastbilen har sin fördel framför tåget.
Vid lastbilstransporter vet man hela tiden exakt var godset befinner sig, och man vet när det kommer fram. På tåget har man inte en susning om var kartonger eller containrar finns någonstans. Trots att många kommer att kämpa emot kommer godset framöver att färdas på lastbil.
Det finns också långt framskridna planer på höghastighetståg och liknande. Man ska utveckla snabba tåg för persontrafik. Sedan tycks man tro att stockholmare är beredda att betala tusentals kronor för att åka tåg i 350 kilometer i timmen ned till kontinenten när de redan i dag för några hundralappar kan flyga ned till Europa i 1 000 kilometer i timmen.
Herr talman! Trots detta ska vi här, i Europas kanske glesaste land, bygga ut järnvägen. Två tredjedelar av pengarna ska gå till tåg. Det är priset som svenska folket får betala för att Socialdemokraterna klamrar sig fast vid makten.
En regering har ju normalt sett alltid en möjlighet att lösa sådana här angelägna behov. Men här har man satt sig i en sits där stödpartierna bromsar varje sådan möjlighet. Det gäller även det som har diskuterats här hela eftermiddagen, så kallade privata lösningar. Låt mig bara påpeka att vi inte hade haft Öresundsbron utan privata lösningar.
Så bromsar man upp Skåne och Sverige, och människor kommer att dö i onödan på våra vägar därför att pengarna går till en massa satsningar på ekonomiskt tokiga projekt när det gäller tåget.
Herr talman! Eftersom vi pratar om järnvägssatsningar kommer jag in på sjöfarten. Det väsentligaste är de så kallade hubbarna, att man bestämmer sig för var dessa omlastningshamnar ska placeras. Man skriver i handlingarna att Godstransportdelegationen har tittat på detta och konstaterat att det finns tre regioner som kan bli aktuella, Mälarregionen, Göteborgsregionen och södra Skåne. Man behöver kanske inte vara Einsteins halvbror för att räkna ut det. Det är väl rätt så uppenbart.
Men så säger man att aktörerna i dessa regioner måste komma överens om hur det ska se ut. Tänk, det tror jag inte på! Jag tror inte att kommunerna kan komma överens om hamnar. Jag har sett för mycket av konkurrens mellan hamnar för skattebetalarnas pengar.
Vi tycker att regeringen nu bör sätta ned foten och tala om var dessa hubbar ska placeras. Där ska vi satsa på järnväg i stället för att satsa på järnväg i övre Norrland.