Herr talman! Vägarna är utan tvekan den viktigaste beståndsdelen i det svenska transportsystemet. Alla andra transportslag förutsätter ett bra vägnät för att transportkedjan ska fungera från dörr till dörr. Därför är det naturligt att krav på förbättringar av vägnätet väldigt ofta kommer upp när man är ute och träffar medborgare och kommunpolitiker runtom i landet. Jag tror exempelvis inte att jag under mina tio år i trafikutskottet har träffat något kommunalråd som inte har ansett att han eller hon har haft landets mest angelägna vägprojekt i sin kommun och tyckt att vi ska prioritera det före alla andra.
Det är klart att det skulle vara roligt om man kunde uppfylla alla önskemål om investeringar. Men tyvärr är det så att investeringsbehoven alltid kommer att vara större än den ekonomiska verkligheten tillåter oss att uppfylla. Det finns också så många andra angelägna samhällsbehov som ska uppfyllas med de begränsade resurser som samhället ändå har. Därför kan inte vi socialdemokrater ställa upp på exempelvis den moderata politik som innebär att man sparar på sjuka och arbetslösa för att därigenom finansiera större satsningar på vägarna.
Herr talman! Det skulle kännas konstigt att stå här och inte nämna Trollhättepaketet. Jag tror att det knappast finns någon här i salen eller för övrigt ute i samhället som tycker att vi inte ska göra kraftfulla insatser för att rädda bilindustrin i Trollhättan. För att kunna göra de nödvändiga insatserna med kort varsel tvingas regeringen till omfattande omprioriteringar. Det innebär att ett femtontal projekt utgår helt ur investeringsplanen och att andra projekt kan komma att dra ut på tiden.
Det här är naturligtvis inte alls roligt på de orter som drabbas, och det är knappast förvånande heller att vi får protester från olika håll i landet. De projekt som lyfts ut har ju tidigare bedömts vara både viktiga och samhällsekonomiskt lönsamma. Som jag ser det är det angeläget att försöka hitta utrymme i kommande budgetarbete så att man kan lägga tillbaka de här angelägna projekten i investeringsplanen. Samtidigt som jag säger det vill jag understryka att om man vill göra anspråk på att ta ansvar för landets ekonomi går det inte att rätt upp och ned lova att vi kommer att klara av att återinföra alla projekten i planen igen. Väginvesteringar måste alltid vägas mot andra angelägna samhällsintressen varje gång man gör en statsbudget. Så måste det vara.
Herr talman! Innan jag går vidare vill jag bara kontrollera att Erling Bager är vaken. Av hans replikskifte med Carina Moberg tidigare framgick det tydligt att han väldigt grovt hade missuppfattat mig när jag hade talat om PPP. Flera har i dag också tagit upp PPP-frågan.
Vi socialdemokrater har nu, som tidigare, ingenting emot att pröva PPP på ett antal projekt. Men jag måste erkänna att jag har lite svårt att se vad fördelen med PPP-finansiering skulle vara jämfört med det sätt som Vägverket nu upphandlar Norrortsleden. Det mest intressanta med PPP är ju vad som händer med underhållskostnaderna om samma entreprenör som byggt projektet också ska sköta drift och underhåll ett antal år efteråt. Det är där den ekonomiska vinsten ska ligga. Är det möjligen så att kvaliteten på själva byggnationen ökar om man får göra så? Det är ju bland annat för att få svar på den frågan som Vägverket nu gör ett försök där man upphandlar både byggande och drift av Norrortsleden i en sammanhållen upphandling. Det upplägget borde ge exakt samma effektivitetsförbättring oavsett om man finansierar projektet över statsbudgeten på traditionellt sätt, om man lånefinansierar i Riksgälden eller med PPP-finansiering. Skillnaden mot en PPP-lösning är att man slipper en högre räntekostnad som en privat lånefinansiering ger.
Det ska bli intressant att följa utvärderingen av projektet. Om det slår väl ut kan den upphandlingsmodellen bli ett mycket bra komplement till det traditionella sättet att upphandla.
Sedan är det en annan avvägning som ska göras av hur mycket man vill lånefinansiera och hur mycket man vill ta över statsbudgeten. Jag har varit med så länge att jag har stått i kammaren och tagit oerhört mycket kritik från den borgerliga sidan över att vi har lånefinansierat så mycket. Men i dag är det tydligen nytt läge. Här föreslår Runar Patriksson bland annat en massiv lånefinansiering av infrastrukturprojekt. Konjunkturerna varierar också inom det borgerliga blocket. Vi får väl se vad ni tycker nästa år, om vi har lånat för mycket eller för lite.
Herr talman! I debatten i dag kräver oppositionspartierna större satsningar på vägarna. Man säger hela tiden att regeringen satsar för lite. Jag vill i sammanhanget påminna om att vi i de tre senaste budgetomgångarna i genomsnitt har höjt väganslagen med ungefär 1 miljard varje gång. Det är ytterst få områden i statens budget som har fått en sådan ökning. Trots det vill också vi socialdemokrater satsa mer på att förbättra vägnätet. Där är vi helt överens med oppositionen. Skillnaden är att vi socialdemokrater tar ett helhetsansvar för ekonomin. En ökad satsning på vägarna får inte ske på bekostnad av att statsbudgeten äventyras eller på bekostnad av arbetslösa och sjuka. Där går skiljelinjen mellan blocken.
Jag vill säga några ord med anledning av Björn Hamiltons inlägg. När det gäller Kallax ska jag återge Anne Wibble, som tidigare har funnits här i kammaren. Hon sade ungefär: Att i efterhand kritisera och tala om hur saker och ting borde ha gjorts är nog världens mest exakta vetenskap. Lite grann lät det så när Björn Hamilton bredde ut sig över Kallax. Mitt minne kan vara fel, men jag kan inte minnas någon klar, stark moderat opposition mot den satsningen.
Beslutet om Botniabanan togs av en bred majoritet i riksdagen. Jag vet att Björn Hamiltons partivänner hemma i mitt län var oerhört varma förespråkare av Botniabanan. Om det nu är ett så fruktansvärt dåligt projekt, hur känns det att sätta sig i ett regeringssamarbete, om det vill sig illa och ni vinner nästa val, med tre partier som varmt ställde upp och helhjärtat stödde satsningen på Botniabanan? Dessutom var Moderaternas agerande i kammaren inte särskilt klargörande. Ni slog närmast knut på er själva med att vara både för och emot.
Det känns dåligt att i stället för att komma med konstruktiva förslag ösa galla över sådant som tidigare har gjorts och tycka att det skulle har gjorts på annat sätt.