Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret, ett
svar som inte säger särskilt mycket. Ibland undrar jag
över interpellationsinstrumentet - men detta om detta.
Under de senaste åren har faktiskt också Social-
demokraterna insett att det måste sparas i de offentli-
ga utgifterna, även om kursen ändrades i förrgår då
vårpropositionen avlämnades. Även om den absolut
största delen av regeringens politik handlar om att
brandskatta de enskilda människorna har man faktiskt
också sparat pengar. Ni socialdemokrater har varit
konsekventa när det gäller dessa besparingar. Det har
handlat bl.a. om handikappade barn, fattigpensionä-
rer, kroniskt sjuka, föräldralösa barn och kvinnor som
förlorat sin make.
Man kan säga vad man vill om regeringens bespa-
ringar, men de har riktats mot de svaga i samhället.
Samtidigt har Socialdemokraterna höjt partistödet och
ökat stödet till LO. Man menar att detta är prioritera-
de frågor. Detsamma gäller detta med att flytta mumi-
er och kinesiskt porslin över landet.
I bjärt kontrast till den socialdemokratiska jakten
på de svagaste står vi moderater. Samtliga försäm-
ringar som regeringen har föreslagit - för de handi-
kappade och för änkorna, för att två exempel - har vi
motsatt oss. För att förekomma statsrådet vill jag
understryka att också vi sparar, men vi sparar på
långtidsfriska, alltså på sådana som jag och statsrådet,
och kombinerar detta med skattesänkningar som fram-
för allt riktas till låg- och medelinkomsttagare.
Jag återgår nu till statsrådets svar. Statsrådet me-
nar att man måste spara. Så långt kan jag instämma.
Men varför, statsrådet, är det viktigare att ha ett högt
partistöd än att värna om landets änkor? Hur har ni
socialdemokrater resonerat då ni kom fram till detta?
Och varför är det viktigare att ha ett högt stöd till LO
än att ge människor som förlorat sin make/maka deras
rättmätiga pension? Hur har ni socialdemokrater re-
sonerat där? Hur resonerade ni då ni kom fram till den
mycket underliga och för oss moderater helt felaktiga
prioriteringen?
Jag är medveten om att jag här inte kan ställa nå-
gon fråga till centerpartisten Karin Starrin, som också
anmält sig till denna interpellationsdebatt. Jag har
dock förhoppningen, och förhoppningar får man ha
här, att det kommer ett besked från Centern om att
man insett vad man nu har ställt till med.
Frågan om änkepensionerna kom upp i slutet av
dagens frågestund. Återigen fick vi ett luddigt svar.
Är det alltså rätt uppfattat att det inte kommer att
hända någonting förrän i höst? Statsministern sade ju
tidigare att han inte kunde frågan. Därför frågar jag
det ansvariga statsrådet om hon har samma uppfatt-
ning. Skall vi alltså helt glömma änkepensionsfrågan
ända fram till hösten? Jag tror att landets änkor som
drabbas kräver ett besked och en förändring.
Slutligen vill jag ta upp en fråga som också är en
del av detta ärende. Inte nog med att sänkningen är
tillräcklig. Den blankett som först skickades ut är den
mest okänsliga blankett som i alla fall jag har sett.
Där finns utrymme för såväl makens telefonnummer
som makens underskrift.
En änka skriver i ett brev till mig: Det var en av de
otäckaste minuterna i mitt liv då jag hade blanketten
framför mig. Inte nog med att jag mist min make. Det
frågades efter hans telefonnummer och underskrift.
Statsrådet säger i sitt svar på frågan om hon är be-
redd att be landets änkor om ursäkt att Riksförsäk-
ringsverket beklagar blanketten. Men min fråga i
interpellationen var om statsrådet Maj-Inger Klingvall
personligen som ansvarig i regeringen här och nu i
riksdagen är beredd att be landets änkor om ursäkt för
den rent av otäcka blanketten.