Herr talman! Lena Liljeroth som är ordförande i
stiftelsen Fryshuset utkom i våras med boken Skinn-
skallar razister, nationalister eller hyggliga unga män.
I den kan vi bl.a. finna följande uttalande: Att bli
skinhead är att vilja bli sedd. Detta citat bör väcka till
eftertanke.
När vi upptäcker att vissa personer eller grupper
inte respekterar det vårt land länge har stått för, näm-
ligen, öppenhet, tolerans yttrandefrihet och mötesfri-
het reagerar många av oss häftigt. Känslorna skall tas
på allvar, men vi får inte låta dem rusa i väg med oss.
Särskilt i lagstiftningsfrågor får vi inte låta oss gripas
av panik utan försöka hålla huvudet kallt. Annars kan
vi göra allvarliga misstag. Vem tror att vi kan komma
åt det grundläggande problemet - behovet av att vara
någon - främst genom ytterligare lagstiftning?
Vi kan se oroväckande mönster dyka upp i vårt
samhälle. Det finns grupper som struntar i debatten
och som struntar i respekten för andra. Personer vars
uppfattning anses oförenliga med det egna synsättet
utövar man våld mot. De som nu drabbas är svenska
medborgare av utländsk härkomst eller personer som
kommit hit som flyktingar eller invandrare.
Visst kan vi ha olika uppfattningar vad gäller bl.a.
invandringens omfattning och effekter. Det är inte
konstigt. Vi lever i ett land där även sådana frågor får
debatteras fritt.
Men i denna fråga eller i andra politiska frågor
kan vi aldrig tolerera att sansad debatt och utbyte av
argument ersätts av våldsaktioner. Vi måste alltid
komma ihåg att våldets princip accepteras om våld
mot invandrare tolereras. Vårt rättssamhälle hotas.
De som begår våldsbrott mot andra på grund av
deras hudfärg, hårfärg, språk eller vanor förtjänar inte
annat än vårt gemensamma fördömande och bestraff-
ning. Våldet står för barbariet och för det laglösa
samhället.
Herr talman! Vad kan vi då göra? Vi har i dag en
lagstiftning med vars hjälp vi kan straffa den som
skadar sina medmänniskor och där intolerans mot
exempelvis invandrare är en straffskärpningsgrund.
Varför har det då blivit som det är? Jo, bl.a. därför
att vi har undergrävt föräldrars auktoritet. Föräldrar är
de bästa brottsförebyggare vi har. Det är föräldrarna
som har störst förmåga att överföra normer till våra
unga. Därför är det också viktigt att återföra makten
till föräldrarna bl.a. med hjälp av vårdnadsbidrag,
skolpeng, sänkt skattetryck som gör det möjligt för
familjer att själva styra över sin försörjning samt en
familjepolitik som bygger på föräldrarnas oavvisliga
ansvar för sina barn och på medborgarnas rätt att få
välja hur de organiserar sina liv.
Vi måste också arbeta oss bort från vår oförmåga
att premiera de goda exemplen. Så länge svenska
skolor, vilket nyligen skett, tackat nej till donationer
vilka syftar till att just premiera elever som sköter sig
och är goda kamrater, har vi fel attityder i samhället.
Så länge Sveriges justitieminister, som vid en debatt
här i kammaren i våras, hånar tal om Carnegiemedal-
jen som delas ut till människor som gjort en oegen-
nyttig insats för en medmänniska, har vi också fel
attityder i samhället. Vi har inte förstått vad som lig-
ger bakom uttalandet "Att bli skinhead är att vilja bli
sedd".
Vi måste också ge föräldrarna stöd i deras upp-
fostrargärning genom att sluta upp bakom dem i deras
ansträngningar med entydiga signaler. Detta låg bak-
om den borgerliga regeringens beställning till Brotts-
förebyggande rådet av ett nationellt brottsförebyg-
gande program. Avsikten var att detta skulle föreläg-
gas riksdagen denna höst. I våras fick vi ett löfte om
att planerna stod fast, men efter att ha studerat pro-
positionsförteckningen har jag noterat att programmet
inte längre finns med. Nu säger justitieministern att
det kommer i vinter. Jag frågar mig om det är den
norrländska vintern, som kan vara fram till i maj, eller
den skånska vintern, som vi har väntat på i väldigt
många år. När kommer programmet?
Avslutningsvis vill jag läsa ytterligare två utdrag
ut Lena Liljeroths bok. Hon skriver: Få maskrosbarn
självläker utan hjälp. När det sker är det inte med stöd
av tjänstemän utan av vanliga människor som ger av
sig själva.
Slutligen skriver hon: Ungdomsproblem som
skinheads löser vi inte med fler professionella social-
arbetare utan med ett större civilt engagemang och
ansvar.