Herr talman! Jag undrar om de som byggde upp
detta land efter andra världskriget, med alla de fasor
det innebar, hade trott på att man 1995, när vi har
kommit så långt med samhällsbyggandet, skulle ha en
intensiv och engagerad debatt om våld i Sveriges
riksdag om man hade sagt det till dem 1945. Jag be-
traktar det som ett i alla fall litet misslyckande. Trots
dagis och fritids och en i jämförelse med många andra
länder fortfarande hög standard för gemene man har
vi fått och kan varje dag bevittna denna negativa
barlast.
Herr talman! Vi pratar mycket om rasistiskt våld.
Det är tyvärr bara en liten del av allt det fysiska våld
som många människor i dag utsätts för i vårt samhäl-
le. Det är också svårt att konstatera vad som egentli-
gen är rasistiskt våld. Vi är klara över att det är rasis-
tiskt våld när en s.k. skinhead eller ärthjärna, som
man säger, pucklar på någon. Men vad kallas det när
två invandrargrupper slåss internt om politisk upp-
fattning eller religion, vilket också sker i Sverige? Det
måste också läggas under samma katalog, nämligen
rasistiskt våld.
Vad skall man då göra? Det är en svår fråga. Det
är därför vi t.ex. är här i dag. Vi har hört ur den åt-
gärdskatalog som statsrådet har beskrivit dels om det
man har gjort, dels om det man kommer att göra. Det
har säkert gjorts en del bra saker. Det kommer att
göras många bra saker.
Men jag uppfattade statsrådet som att hon sade att
det inte hjälper vad vi gör i riksdagen, utan att det är
alla gemensamt, både här och utanför detta hus, som
tillsammans kan åstadkomma någonting som i slutän-
dan kan ge ett positivt resultat.
Det har pratats litet grand om politisk uniforme-
ring. Det finns väl ingen vettig människa i Sverige
som betraktar nazismen eller det den stod för som
något speciellt bra. Men om man i demokratins namn
skulle förbjuda politiska uniformer hamnar vi i
gränstrakter. Jag förstår att syftet är gott hos dem som
ställer kraven, men vi hamnar i gränstrakter där de-
mokratin kan vara i fara.
Det är som sagt svårt att veta vad man skall göra.
Tidigare nonchalerade man faktiskt dessa människor.
De blev inte större. I dag förekommer om inte de
själva så det de sysslar med i vart och vartannat TV-
program i Sverige. De känner att de har lyckats med
någonting. Jag tycker att det vore bra om man kunde
minska den verksamheten.
Herr talman! Man skulle kanske hamna i någon
s.k. rasistisk katalog om man benämner dem vi nu
talar om vid sitt rätta namn. Jag skulle vilja påstå att
skinheads agerar som svin. Det är i och för sig synd
om svinen när man säger så, för skinheads har negati-
va egenskaper som svinen inte har. De är ärthjärnor.
De är enstaviga amöbor. Men varför inte ta det litet
grand med humor?
Såvitt jag förstår går deras idoler tillbaka till ska-
paren av det s.k. tusenåriga riket. Då skulle man skapa
fysiska praktexemplar. Dagens bodybuildare är skug-
gor av de män som man kunde se på affischer på 30-
och 40-talen i Tyskland. Hur ser då företrädarna ut?
Jag är, herr talman, väl medveten om att man ald-
rig skall skämta om fysiska eller psykiska defekter.
Men låt mig göra ett undantag. Den som har läst litet
grand om historien vet att Hitler inte var något fysiskt
praktexemplar. Goebbels var inte heller någon som
man kunde skicka till en olympiad. Göring hade en
fysik som lämnade allt annat övrigt att önska. Himm-
ler, till sist, hade nog inte vunnit någon Mr Univer-
sum-tävling. Det är de som är orsak och skuld till att
en del ungdomar i dag har hamnat bland skinheads.
Jag vet att det är svårt att komma fram till förslag
på lösningar och att det tyvärr alltid i någon form
kommer att finnas våld i ett modernt samhälle. Jag
kan bara hoppas att de åtgärder som statsrådet före-
slagit här i dag på sikt kommer att ge effekt, och att vi
alla tillsammans, var och en, drar sitt strå till stacken.
Ingen skall behandlas negativt baserat på politisk
uppfattning, tro, ras eller religion.