Herr talman! Juan Fonseca pekade på den redo-
visning som finns i Polistidningen av de resultat som
ett aktivt polisarbete när det gäller den här typen av
grupper har gett oss som underlag för vidare ageran-
de. Det är väl bara en bekräftelse på det som jag tidi-
gare sade, att bl.a. SÄPO men även den öppna polisen
arbetar mycket intensivt med dessa frågeställningar.
Vi kan därför notera att kunskapen om de här grup-
perna är större nu än tidigare och att möjligheten att
också ingripa mot de här grupperna är bättre i dag än
den kanske var tidigare.
Men jag måste protestera mot formuleringen att de
här organisationerna kan verka fritt. Jag trodde resul-
tatet av vår gemensamma ståndpunkt kring vilken
lagstiftning vi har och vilka möjligheter den faktiskt
ger att ingripa mot de här organisationerna innebar
just att de här organisationerna inte kan verka fritt i
dag.
Men det återstår naturligtvis en hel del att göra för
att effektivisera samhällets arbete. Jag antar att det är
det som Elisa Abascal Reyes är ute efter. Eftersom
människor är rädda, eftersom människor blir utsatta
för övergrepp har vi ju inte fullföljt det uppdrag vi
har, nämligen att se till att den här typen av händelser
inte förekommer.
Vi har ett långsiktigt arbete framför oss. Det är det
som gör det så viktigt att vi observerar de instrument
vi har och förfinar dem, att vi prioriterar olika institu-
tioners arbete och lyfter fram det som vi tror är verk-
ningsfulla åtgärder.
Jag tror att det finns mycket kvar inom polisen att
göra, t.ex. att överväga på vilket stadium man skall
ingripa mot yttringar av olika slag. Det viktigaste
kanske inte är att upprätthålla ordningen på gator och
torg när demonstrationer förekommer. Det kanske är
viktigare att i första hand se efter om det finns någon-
ting i demonstrationerna som är förbjudet och i första
hand ingripa mot det i stället. Det finns en rad olika
åtgärder att vidta för att effektivisera arbetet.
Frågan om förbud av rasistiska organisationer har
Sveriges riksdag haft anledning att ta ställning till
tidigare. Vi har avvisat den åtgärden mot bakgrund av
att vi inte tror att den egentligen tillför något verk-
ningsfullt. Det är en sådan åtgärd man vidtar för att
visa att man vill, men egentligen tillför den inte nå-
gonting ytterligare till vad man kan.
Den här frågan är naturligtvis uppe i de diskussio-
ner som bl.a. förs i EU när det gäller att hitta ett ge-
mensamt aktionsprogram mot rasism och främlingsfi-
entlighet. Jag företräder den uppfattning som Sveriges
riksdag och regering har intagit i den här frågan. Men
hur frågan kommer att hanteras i framtiden kan jag
naturligtvis inte ha någon bestämd uppfattning om,
beroende på att vi nu ingår i ett samarbete med andra
länder. Vi måste också lyssna på vad andra tycker och
anpassa vårt agerande efter det.
Men jag tycker att jag har mycket goda argument
när jag talar för Sveriges position i just den här frå-
gan. Att ta Tyskland som exempel på ett land som,
genom att förbjuda den här typen av organisationers
existens över huvud taget, skulle vara ett föredöme i
det här avseendet tillbakavisar jag. Tyskland har be-
tydligt större problem än vi har. Jag kan inte se att de
på ett verkningsfullt sätt har kunnat utnyttja den typen
av lagstiftning till att komma vidare. Det är egentligen
inget argument i sak för att vi också skulle förbjuda
dessa organisationer som sådana.
Jag vill återigen understryka att vi har förbjudit
alla yttringar av rasism och främlingsfientlighet. De
här grupperna kan egentligen inte verka över huvud
taget utan enbart existera. De kan inte ens uttala sig
inom sina egna slutna församlingar. Men var och en
inser naturligtvis svårigheten att avslöja och ingripa
mot den typen av aktiviteter. Men det är här vi kan
utveckla våra metoder och bli betydligt bättre.