Herr talman! I helgen hade jag tillfälle att höra
justitieministern i en debatt om rasism på TV. Där
hörde jag henne säga att någon ny lagstiftning egent-
ligen inte är nödvändig, dvs. att vi har en lagstiftning
som skall trygga medborgarna. Det håller jag full-
ständigt med om. Justitieministern slår på andra sidan
i sitt svar fast: "När det gäller lagstiftningen på områ-
det vill jag till en början nämna att det rasistiska våld
och hot som frågeställarna tar upp givetvis är brotts-
ligt." Sedan konstaterar hon att "rasistiska organisa-
tioner i praktiken fråntagits möjligheten att verka".
Här uppstår ett problem. Om dessa organisationer
i princip har fråntagits rätten att verka, varför verkar
de i så fall? Det är för mig oförståeligt.
Jag delar justitieministerns uppfattning att lag-
stiftningen är tillräcklig vad gäller kriminalisering av
verksamheten. Däremot efterlyser jag en tolkning av
lagen som gör att det finns ett instrument för t.ex.
polis och skola att agera.
I dag råder det inget tvivel om att de flesta sam-
hällsinstitutionerna anser att rasism är förkastligt.
Men vilket instrument kan en lärare i en skola använ-
da sig av för att motverka rasism? Vilken utbildning
har en lärare för att hantera rasistiska och fascistiska
tendenser? Vilken möjlighet har t.ex. en lärare att
förbjuda, skydda från eller i någon form agera mot
rasistiska tendenser i sin skola? En lärare kritiserades
nyligen hårt för att ha köpt nya kläder till elever som
hade nazistiska symboler på jackan.
Det är alltså en fråga om att inte bara reagera utan
också agera. I dag talas det i samhällsdebatten väldigt
mycket om hur de s.k. rasisterna agerar men inte om
hur samhället skall svara på deras agerande.
Jag är inte riktigt nöjd med svaret av den anled-
ningen att regeringen har undvikit att behandla det här
som en samhällsfråga. Det nämns i svaret att man i
anslutning till Invandrarpolitiska kommitténs slutbe-
tänkande kommer att ta upp frågan på vilket sätt ett
permanent och långsiktigt antirasistiskt arbete skall
bedrivas. Då tenderar vi återigen att falla i fällan att
analysera vad invandrare gör för fel, eftersom de
uppenbarligen råkar ut för en massa repressalier.
Min mening är att vi i det här fallet inte behöver
analysera vad invandrare gör eller vad invandrare inte
gör. Vi behöver inte analysera hur invandrare skall
bete sig eller inte bete sig. Det är en separat fråga. Det
vi behöver analysera är varför rasism uppstår och
varför det till största delen är unga män som utför de
rasistiska dåden. Det är ingen slump.
Vi måste därför se frågan i ett djupare samhäll-
sperspektiv, och det var av den anledningen jag ställ-
de interpellationen till statsministern. Jag efterlyser en
samlad strategi från regeringen för att tränga in i en
fundamental samhällsfråga. Det här är frågor som
berör grundlagen, 2 kap. i regeringsformen.
Vi måste fråga oss om det skall vara tillåtet att
skrika "Ut med packet!" på gatorna. Är det ett hot,
eller är det inte ett hot? Det beror på hur man tolkar
det. Faktum är att det sker i dag. Det justitieministern
säger i sitt svar om att rasistiska organisationer i
princip har fråntagits rätten att verka stämmer alltså
inte överens med verkligheten. Jag menar att också
polisen behöver ett instrument för att kunna agera.
Sedan vill jag ta upp en sak som är en aning käns-
lig, och det gäller medierna. Vem styr debatten i me-
dierna? Vilken bild ger man av rasister i medierna,
och vilken bild ger man av invandrare? Alla vet att
om en politiker går till attack mot medierna straffas
hon genast eller får sin karriär förstörd. Frågan är om
inte regeringen borde ta tag i den här frågan och ana-
lysera på vilket sätt t.ex. Sveriges Television och de
större tidningarna lever upp till kravet på ett demo-
kratiskt förespråkande.
Utan tvivel måste också medierna granskas på det
här sättet. Medierna granskar i dag politikerna, men
vem granskar medierna? Jag menar att medierna har
ett stort ansvar - inte för de rasistiska dåden men för
åt vilket håll samhällsdebatten går.