Herr talman! Låt mig börja i lagstiftningsändan.
Det gläder mig att det finns en stor enighet om att vi
har en lagstiftning som täcker hela det område som vi
talar om här. Vi har kriminaliserat alla de uttryck för
rasism som kan förekomma i vårt samhälle. Vi har
dessutom en lagstiftning som mycket tydligt markerar
att vi ser särskilt allvarligt på den typen av brottslig-
het.
I några av inläggen här i dag har det dock aktuali-
serats några lagstiftningsfrågor. Den första vill jag
klara av med en gång. Det är frågan om förbud mot
politiska uniformer. Det är en lagstiftning som kom
till efter andra världskriget. Den riktade sig helt och
hållet mot just fascistiska och nazistiska uniformer
som hela debatten då handlade om. Men lagstiftning-
en utformades neutralt. Det betyder att den teoretiskt
kan användas mot vilken politiskt organisation som
helst.
För några år sedan var frågan uppe om lagen bor-
de avskaffas mot den bakgrunden. Men den finns
fortfarande. Nu finns det fall där den kommer att
prövas i domstol. Jag kommer att noga följa hur da-
gens domstolar har möjlighet att tillämpa den här
lagstiftningen. De alternativ vi har är att tydligt klar-
göra den lagen och att lagens syfte är att kunna ingri-
pa mot odemokratiska organisationers uniformering.
Den andra lagstiftningsfrågan som har aktualise-
rats av flera av talarna handlar om förbud för vissa
organisationer. Det är en gammal fråga i den här
debatten.
Jag vill skarpt tillbakavisa de påståenden som ut-
går ifrån tidningsskriverier om att FN:s kommission
för mänskliga rättigheter skulle har kritiserat Sverige i
något avseende i detta sammanhang. Det som har
skett nu - och har skett många gånger tidigare - är att
enskilda ledamöter i kommittén kritiserar Sverige. Det
är ingen nyhet. Det är ett led i den debatt som pågår
där olika länders syn på hur rasism och främlingsfi-
entlighet skall hanteras har brutits mot varandra.
När det gäller tankar på införande av ny lagstift-
ning som kanske inte tar sikte på organisationer men
på vissa beteenden, om jag förstod saken rätt, t.ex.
organiserad etnisk förföljelse, är nog mitt svar taget
rakt ur luften att det beror på vad man menar med det.
Jag tycker att låter som om man menar att det skall
vara kriminaliserat om någon i organiserad systema-
tisk form ägnar sig åt etnisk förföljelse. Då vill jag
svara att det redan är kriminaliserat.
Men den viktiga frågan är ju, som många har på-
pekat, hur vi tillämpar vår lagstiftning. Hur kommer
den till praktisk användning. Det är naturligtvis så att
bara för att saker och ting är förbjudna betyder det
inte att de försvinner. Tänk om det vore så enkelt. Då
skulle jag som justitieminister ha väldigt litet att göra.
Vi vet ju att det inte hjälper att vi bara förbjuder. Det
krävs också ett mycket målmedvetet och effektivt
arbete för att förbudet skall få effekt.
Här handlar det väldigt mycket om hur man priori-
terar de insatser som samhället gör på olika nivåer
och av olika slag. Det är onekligen så, tror jag, att det
finns mycket kvar att göra när det gäller olika männi-
skors, tjänstemäns och organisationers insikt om be-
tydelsen av att reagera och utnyttja den lagstiftning vi
har.
Det är därför jag poängterade i mitt svar att när
det gäller polisens arbete har vi lyft fram den här
frågan särskilt i regleringsbrevet till dem. Våld är ett
prioriterat område för polisen i allmänhet. I regle-
ringsbrevet har vi dessutom markerat att man måste
skaffa sig metoder som är effektiva för att hantera
rasistiskt våld. Det kommer naturligtvis att innebära
att jag med mycket stor noggrannhet kommer att följa
utvecklingen och hur polisen utvecklar sina metoder
och sitt arbetssätt för att kraftfullt möta den här typen
av aktiviteter. I den mån det kräver lagändringar vad
gäller polisens befogenheter eller liknande har jag
beredskap för att kunna vidta nödvändiga åtgärder.
Jag tycker att skolan är ett särskilt bekymmer i
sammanhanget. Nu är inte jag skolminister, och därför
tänker jag inte uppehålla mig särskilt länge vid detta.
Jag vill ta tillfället i akt att här markera att det är all-
deles uppenbart att de som arbetar i vår skola inte har
klart för sig vad som står i skollagen, vad som står i
läroplanen och vilka möjligheter de som arbetar i
skolan har att reagera mot rasistiska uttryck.
Vår skola har till uppgift att fostra barn i demo-
kratisk anda och med de värderingar som vårt samhäl-
le vilar på. Den skall inte vara neutral i förhållande till
olika åsikter utan aktivt verka för att främja barns
utveckling och åsikter i demokratisk riktning. Detta
kräver naturligtvis att man reagerar mot det som stri-
der mot dessa värderingar. Det är helt oacceptabelt
med nazistiska yttringar i skolan. Skolan har alla
möjligheter att reagera. Detta framgår av skollagen
och av läroplanen.
Jag tror att det behövs en intensifierad diskussion
inom skolvärlden kring dessa frågor så att inte förvir-
ringen ökar. Den är redan i dag stor nog. Skolan skall
vara mycket tydlig i det här avseendet. Då krävs det
att lärare och annan personal är ordentligt kunniga om
detta.
Jag är övertygad om att skolministern och Skol-
verket kommer att vidta de åtgärder som behövs för
att öka skolans möjligheter att ta på sig den roll den
har att spela i det här sammanhanget.
Jag vill understryka det som några har varit inne
på, nämligen att det viktiga frågorna har att göra med
motsättningar mellan olika grupper i vårt samhälle.
Det har i sin tur att göra med under vilka förutsätt-
ningar invandrare har möjligheter att leva och verka i
vårt land.
Den ökande segregationen i vårt samhälle är ett
klart problem. Det är därför jag hänvisar till Invand-
rarpolitiska kommitténs kommande betänkande. Det
kommer att lägga fram en plan för hur vi skall gå
vidare när det gäller att motverka segregation i bo-
stadsområden och annat.
Det brottsförebyggande programmet kommer un-
der vintern 1995/96, Gun Hellsvik. Skälet till att det
inte kommer tidigare är att BRÅ inte uppfyllde kravet
på att komma med underlaget i våras, utan det kom
för en tid sedan. Men detta hindrar självfallet inte
någon kommun från att redan nu starta ett brottsföre-
byggande arbete, och så sker.
I flertalet kommuner finns det viss verksamhet ef-
ter det att jag 1989 startade försöksverksamhet i fem
kommuner. Numera har detta spritt sig till de flesta
kommuner. Men de behöver hjälp med flera modeller,
mera exempel och vetenskapligt underlag för att
komma vidare i det arbetet.