Herr talman! Jag skall återigen säga något om det
problem som framför allt Juan Fonseca tar upp, näm-
ligen att man kan begå brott även om man inte får det.
Det är detta som är vårt problem och som vi måste
hantera. Låt oss koncentrera oss på den frågan och
inte sväva ut igen i diskussionen om ytterligare åtgär-
der av mer symbolisk art.
Förbud mot rasistiska organisationer anser jag va-
ra litet av en demonstrationsåtgärd eller en symbolisk
åtgärd.
Symboliska åtgärder kan vara mycket betydelse-
fulla. Men just nu tror jag faktiskt att det viktiga är att
vi visar att vi menar allvar, både med det vi säger och
med det som vi har skrivit i våra lagar.
Därför tror jag att det viktigaste i dag för de män-
niskor som går omkring och är rädda, och har anled-
ning att vara rädda, är att känna att vi inte bara pratar
- här i riksdagen eller genom att skriva lagar - utan
att vi faktiskt är beredda att handla. Jag tror att det
viktigaste är att var och en av oss på det område där
vi har något inflytande i konkret handling visar att
man menar det som våra lagar säger och som vi alla
har givit uttryck för i dag. Var och en av oss har ett
visst inflytande om inte över en myndighet som t.ex.
jag så över en organisation eller de människor som
man själv umgås med. Det tycker jag är det viktigaste
resultatet av den i stort sett stora enighet som vi har
visat i debatten i dag.
Avslutningsvis vill jag säga till Sten Andersson att
han inte hörde fel. Vad jag menade och sade var att
jag tycker att man måste prioritera, att ingripa mot
brott framför att vidta åtgärder som har att göra med
att återskapa ordning. Ibland kan det vara samma sak.
Att ingripa mot brott är att skapa ordning. Men om
man har att välja kanske man ibland skall välja det
ena framför det andra - detta i syfte att just i handling
visa på vems sida vi står. Tack!