Herr talman! Det har i den här debatten och i and-
ra sammanhang väckts förslag om förbud mot organi-
sationer som inte är demokratiska. Men vem som är
demokrat beror på den som tolkar. Vi har en tolkning
i Sverige, man har en annan tolkning i ett annat land.
Jag kan tänka mig, utan att attackera kommunis-
men, att vi inte kallar den form av kommunism som
fanns under Stalins tid i Sovjetunionen demokratisk.
Ändå fanns det partier i Sveriges riksdag som hyllade
Stalins idéer. Jag skulle aldrig våga eller ens tänka på
att förbjuda dem att yttra sig, vare sig här i riksdagen,
på Sergels torg eller i tidningarnas insändarspalter.
Jag förstår mycket väl, precis som Gun Hellsvik
sade, att de som ligger bakom förslagen gör det av
välvilja. Men de måste tänka ett varv till, för vi riske-
rar att hamna ur askan i elden.
Det var någon som tog i litet väl häftigt, tycker
jag, och refererade till Polistidningen. Det är exakt det
klassiska skolexemplet. Man säger att rasisterna har
som ambition att ta över vårt samhälle. Det må de väl
ha, men vilka möjligheter har de i praktiken? Låt dem
behandlas på den nivå där de skall behandlas! En katt
är en katt, även om pälsen ibland är hermelinfärgad.
Nonchalera och ta med humor menar jag kan vara
en metod och ett vapen, därför att vi vet - det har
historien visat - att satir och humor är odemokrater-
nas största fiender. Det är något som de definitivt inte
besitter, och det slår rakt in i deras själ och i deras
agerande.
Till sist, herr talman, kanske regeringen skall sopa
framför den egna dörren när det gäller den här frågan.
Det finns alltså en person anställd på Civildeparte-
mentet som är sångare i ett rockband, Latin Kings,
tror jag. Bandet åker land och rike runt och sjunger
om död åt alla blonda svenska vikingar. Han är nu
ansvarig för ett projekt som skall vara motståndare till
främlingsfientlighet. Så länge han får vara kvar på
departementet och ha betalt av svenska staten är det
kanske svårt att få den trovärdighet som man behöver
ha.