Fru talman! Vi biträder i stort sett regeringens
förslag, Marianne Jönsson. Det är positivt att rege-
ringen väljer att införliva Haagkonventionen. Det är
viktigt att man får den här överblicken över adop-
tionsfrågor och att reglerna blir i stort sett lika över
hela världen. Det är vi ytterst positiva till.
Men varför i fridens dagar kan man inte välja en
smidig väg? Ni har verkligen valt den riktigt byråkra-
tiska vägen. Det händer faktiskt i dag att givarländer-
na ringer adoptionsorganisationerna för att kontrollera
lagligheten och att dessa då i sin tur tar kontakt med
socialsekreteraren. Det tar på sin höjd en halvtimme.
Detta har såvitt jag kan förstå hittills inte krånglat till
någonting.
Marianne Jönsson talade om att adoptionsorgani-
sationerna eventuellt kunde ha något egenintresse i
det här sammanhanget och att det strider mot något
slags anständighet att man prövar sina egna beslut.
Kan det vara så galet att det avgörande är att det är
politiker som hanterar den här frågan i socialnämn-
derna? Skall politiker vara inne och peta t.o.m. i det
här, som rör familjens innersta? Eller vad är det fråga
om? Jag får inte riktigt kläm på av vilket skäl som
man har valt den här krångliga vägen.
Skall det bli så galet att det måste hända någonting
med ett presumtivt adoptivbarn för att man skall inse
att det finns en uppenbar risk för att den här fördröj-
ningen kan inverka menligt på barnets hälsa och även
på kontakten med de blivande adoptivföräldrarna?