Fru talman! Att gå och vänta på ett barn är något
väldigt speciellt, vare sig det är ett biologiskt barn
eller ett adoptivbarn. Åtminstone tycker jag det, och
jag har själv både adoptivbarn och biologiska barn.
Den stora skillnaden mellan att få biologiska barn
och adoptivbarn är att det biologiska barnet kommer
efter nio månader. Ingen ifrågasätter i normalfallet de
blivande föräldrarna. Alla gratulerar och önskar lycka
till.
De blivande adoptivföräldrarna får ofta, efter
många års försök att skaffa barn, kontakta socialtjäns-
ten och ansöka om att få adoptera. Socialtjänsten gör
då hembesök och bedömer de blivande föräldrarnas
levnadsförhållanden. En utredning genomförs, och
man fastställer om de sökande är lämpliga som adop-
tivföräldrar. De sökande måste skaffa läkarintyg efter-
som deras hälsotillstånd skall bedömas. Sedan de är
godkända av socialtjänsten skall de också godkännas i
givarlandet.
Sedan börjar en många gånger lång och oviss
väntan. Under väntetiden är de blivande föräldrarna
skyldiga att anmäla om omständigheterna väsentligt
förändras under den tid medgivandet gäller, t.ex. om
de blir arbetslösa.
Efter utredning och väntetid, som i värsta fall kan
ta upp till två år, får de blivande föräldrarna besked
om ett barn. Enligt den konvention som vi skrivit på
skall det då göras en slutlig bedömning av om adop-
tionsförfarandet får fortsätta. Det är en prövning som
enligt konventionen kan göras av en myndighet eller
av de auktoriserade adoptionsorganisationerna. Vi i
Miljöpartiet har tagit ställning för att den sista pröv-
ningen skall ske hos de auktoriserade organisationer-
na som redan har den kunskap och den erfarenhet som
behövs.
Jag förstår mycket väl de blivande adoptivföräld-
rarnas oro över den här sista förändringen. Varje
fördröjning betyder väldigt mycket. Barnen i många
av dessa länder lever under förhållanden som vi har
svårt att tänka oss. Jag skall inte berätta om min egen
adoption, men så mycket kan jag säga att med en
väldigt liten fördröjning hade vi aldrig fått hem vårt
barn.
Barnets bästa diskuteras ofta. Vad är det? Det kan
man faktiskt fundera på när man tittar på den livssi-
tuation de i många fall har och vad en fördröjning kan
innebära.
Jag yrkar bifall till reservation 1.
Fru talman! När det gäller den rekommenderade
åldern för blivande adoptivföräldrar anser vi att den
skall vara jämförbar med åldern på biologiska föräld-
rar. Eftersom vi inte har något sådant förslag i an-
slutning till den här propositionen kan jag meddela att
vi återkommer med ett sådant förslag längre fram. Det
vi kan göra för dagen är att stödja Vänsterpartiets
reservation om adoptivföräldrars ålder. Jag yrkar
bifall till reservation 4.
Fru talman! Det finns säkert ingen föräldragrupp
som är så förberedd och så kontrollerad inför ett vän-
tat barn som adoptivföräldrar. Först har det försökt att
skaffa ett biologiskt barn i flera år. Sedan har det varit
år av utredning och väntan. Under väntetiden brukar
de blivande föräldrarna delta i studiecirklar om barn
och om barnens hemländer.
Miljöpartiet delar därför åsikten i reservation 5
om att det är onödigt att i lag införa ett särskilt krav
på att de tilltänkta adoptivföräldrarna skall ha till-
fredsställande kunskap om barn och deras behov och
att det är socialtjänsten som skall förvissa sig om
detta. Det är svårt att förstå att samhället skall be-
handla blivande föräldrar så olika och t.o.m. göra det i
lagtext.
Jag har fått uppgifter från socialtjänsten om att
man i stort sett redan gör den här tillsynen och ser
vilka kunskaper föräldrarna har. Det ingår på något
sätt i utredningen. Man behöver inte lägga in några
extra lagtexter och skärpa upp detta.
Jag yrkar bifall till reservation 5 och avslag på re-
geringens förslag på denna punkt.
I reservation 6 anser reservanterna att regeringen
bör göra en översyn av kostnaderna för internationella
adoptioner och se hur man kan stödja adoptivföräld-
rarna. Det tycker vi är ett bra förslag, och vi ställer
oss bakom den reservationen också.