Fru talman! Man kan förstå all den glädje och
lycka och de förväntningar som adoptivföräldrar
måste känna då äntligen ett visst barn har blivit före-
slagit för adoption. Det ögonblicket har ofta föregåtts
av år av försök att skaffa egna barn, av år med slit-
ningar mellan hopp och förtvivlan innan de till sist
bestämt sig för adoption. Därefter har ytterligare
något eller kanske några år gått, och nu äntligen är
stunden inne. De har blivit utsedda som föräldrar till
ett litet övergivet barn. Nog är det skäligt att det bli-
vande föräldrarna när processen är så långt framskri-
den så snabbt som det över huvud taget är möjligt får
hämta barnet hem till sig.
Fru talman! Ändå viktigare är - det viktigaste av
allt - att det måste ligga i barnets intresse att så snabbt
som det tänkas kan får komma till sina nya föräldrar.
Varje fördröjning av deras förening står i strid med
omsorgen om barnet. Ändå är det precis vad Social-
demokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet nu tän-
ker ställa till med.
I betänkandet som vi debatterar i dag föreslås att
Sverige skall ratificera den s.k. Haagkonventionen.
Konventionen innehåller riktlinjer för att arbetet med
internationella adoptioner sker så att inga oegentlighe-
ter skall förekomma. Sverige har deltagit vid utarbe-
tandet av konventionen, och det är helt naturligt och
fullt riktigt att vi nu ratificerar den. Det är ytterst
viktigt att så långt det är möjligt säkerställa att inter-
nationella adoptioner genomförs med beaktande av
barns bästa. Att barn t.ex. blir bortförda eller sålda i
syfte att adopteras bort måste på alla sätt motarbetas.
Då ett visst barn föreslagits till vissa sökande i
mottagarlandet och dessa samtyckt skall enligt kon-
ventionens artikel 17 c respektive land också sam-
tycka till att adoptionsförfarandet får fortskrida. Re-
geringen har i propositionen Internationella adop-
tionsfrågor föreslagit att beslutet om detta samtycke
skall fattas av socialnämnderna med möjlighet att
delegera det till enskild tjänsteman. Som vi alla vet
har detta förorsakat en väldig debatt.
Det kan jag förstå av den enkla anledningen att det
hur man än vrider och vänder på detta kommer att
skapa ett merarbete för sociala tjänstemän, som i
dessa dagar sannerligen har tillräckligt att göra ändå.
Framför allt förlänger det barnets och adoptivföräld-
rarnas väntetid, vilket vi i Centerpartiet anser full-
ständigt oacceptabelt.
I denna debatt hade det också varit en fördel om
alla inom regeringen och Socialdepartementet åtmins-
tone hade varit överens om vad regeringens förslag
gick ut på. I regeringens proposition står följande:
"Förutom att prövningen i de berörda staterna avser
en bedömning av de sökandes behörighet och lämp-
lighet att adoptera det föreslagna barnet är det väsent-
ligen fråga om en rättslig kontroll av att det inte finns
sådan bristande överensstämmelse mellan de berörda
staternas lagar som kan utgöra hinder för adoptionens
genomförande." Det är alltså väsentligen en fråga om
de legala hindren.
Följaktligen blir man mycket förvånad över biträ-
dande socialminister Maj-Inger Klingvall, som i en
debattartikel framhåller att: "i praktiken kommer
socialnämndens prövning endast att bestå i en kontroll
av att inget väsentligt har förändrats sedan nämndens
förra beslut". Hon syftar då på det medgivande till
adoption som nämnden redan tidigare beslutat om.
Det som det väsentligen är fråga om enligt regering-
ens proposition och även enligt Haagkonventionen,
nämligen kontrollen av de berörda staternas lagar,
viftar hon bort med orden: "Skulle det någon gång
uppstå en juridisk tveksamhet" - min kommentar till
detta är: Hur nu den kan uppstå, kan man ju undra, då
socialnämnden endast skall pröva medgivandet! -
"torde detta bero på bister i den föregående förmed-
lingen, vilket det ju ligger i ansvarsfull adoptionsor-
ganisations intresse att undvika."
Detta sagt om adoptionsorganisationerna, som i
17 år på ett utmärkt och klanderfritt sätt skött kontrol-
len av att alla juridiska krav i adoptionsproceduren är
uppfyllda, både i Sverige och i utlandet. Vad nu än
biträdande socialministern säger är det utom allt tvi-
vel att det skall konstateras och kontrolleras att de
juridiska kraven är uppfyllda såväl i Sverige som i
givarlandet. Det står fullständigt klart uttryckt i kon-
ventionens officiella kommentar från Haagkonferen-
sen. Hos de auktoriserade organisationerna finns den
kunskap och erfarenhet som krävs för en snabb och
kompetent handläggning av den frågan, vilket också
Liselotte Wågö på ett utmärkt sätt har beskrivet. Det
borde vara självklart för alla att beslutet om fortsatt
adoptionsförfarande måste ligga där. Den omotivera-
de prövningen av medgivandet i detta sista, brådskan-
de skede är regeringens påfund - inte Haagkonven-
tionens.
Fru talman! De som hävdar att det inte innebär
några problem för socialsekreterare att skyndsamt, på
två veckor, utföra såväl prövningen av det tidigare
medgivandet som kontrollen av de juridiska kraven
samt fatta beslut, är uppenbarligen dåligt insatta i hur
det fungerar i verkligheten.
Jag har under de senaste veckorna talat med ett
flertal socialsekreterare om detta ärende. De är - milt
uttryckt - inte glada, och de är överens om att detta
kommer att medföra ett kraftigt merarbete och orsaka
en fördröjning av ärendena. De anser att det egentli-
gen endast är de största socialkontoren med egen
juridisk kompetens, t.ex. i Stockholm och Göteborg,
som har möjlighet att klara av kontrollen. För övriga
tycks problemet bli näst intill oöverstigligt, om beslu-
tet skall vara färdigt på fjorton dagar och bygga på en
saklig och grundlig utredning. I annat fall blir utred-
ningen bara formell, och vad har vi då vunnit med den
här förändringen?
Dessvärre tar inte utskottsmajoriteten hänsyn till
alla dessa problem, vilket jag verkligen beklagar. Vi i
Centerpartiet anser att det är fullständigt självklart att
detta slutgiltiga samtycke även fortsättningsvis skall
ges av adoptionsorganisationerna. Jag yrkar därför
bifall till reservation 1.
I vår motion har vi också tagit upp problemet att
moderns samtycke till adoption enligt svensk praxis
skall ha lämnats minst sex veckor efter nedkomsten.
Detta torde inte vara speciellt vanligt i givarländerna.
Det kan ställa till problem, eftersom adoptionen då
måste prövas enligt svensk lag och det faktiskt kan
innebära att den inte kommer till stånd.
Vi vill från Centerpartiets sida peka på detta, och
vi menar att svensk praxis inte får vara ett hinder för
internationella adoptioner. Jag står självfallet bakom
även reservation 2 men yrkar inte bifall till den.