Fru talman! Ibland tror jag att vi politiker måste
lära oss att litet bättre klara det som kan kallas
systemanalys, dvs. att överblicka effekterna av våra
beslut. Det behövs när det gäller miljöskatter och
miljöavgifter. Men framför allt är det viktigt, tror
jag, att vi sorterar upp dessa styrmedel i två
grupper, nämligen för det första de finansierande
skatterna och avgifterna och för det andra de
styrande. Ibland sammanfaller dessa funktioner.
Om man bara sorterar upp skatter och avgifter i två
högar upptäcker man att man till skattebasen kan
föra sådant som är finansierande, dvs. belastar
sådan verksamhet, sådana utsläpp, som vi kommer
att ha under överskådlig tid. Ett bra exempel på det
är koldioxidskatten. De styrande skatterna och
avgifterna är de som skall avskaffa sig själva.
Svårigheten att sortera får inte vara en hämsko när
det gäller att använda ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. Vårt skattesystem är styrande,
många gånger utan att vi ens har tänkt på det, och
ibland kanske på ett direkt oavsiktligt sätt. Vi
använder faktiskt både tobaksskatt och
alkoholskatt som delar av skattebasen, trots att vi
egentligen önskar att de skulle bli noll, dvs. att
konsumtionen av dessa skadliga ämnen skulle
upphöra.
Priset är i en marknadsekonomi den för
konsumenten viktigaste informationen vid ett
köptillfälle. Konsumenten skall ju i en
marknadsekonomi styra produktionens inriktning
genom sin efterfrågan. Därför är det oerhört viktigt
att priset på en vara avspeglar hela den
resursuppoffring och miljöbelastning som
produktion och distribution av varan och
omhändertagandet av den när den har blivit avfall
medför. Det innebär att vi måste använda
ekonomiska styrmedel för att informera om vilka
resursuppoffringar som olika produkter kräver.
Det innebär automatiskt att de som är mindre väl
miljöanpassade -- jag säger inte miljövänliga -- slås
ut på grund av att de inte längre efterfrågas.
Den här interpellationen och den rapport som
ligger bakom den och som Stefan Attefall inom kds
har hållit i tycker jag är bra och intressant. Den
markerar en, numera, bred uppslutning kring
användningen av ekonomiska styrmedel i
miljöpolitiken. Jag är tacksam över att vi i den här
debatten inte har behövt höra argumentet att
ekonomiska styrmedel innebär att man kan köpa
sig fri. Ekonomiska styrmedel är ett sätt att
markera att inga utsläpp, ingen miljöförstöring, får
vara gratis. Det är inte så många år sedan Birgitta
Dahl och Bengt Westerberg här i kammaren förde
en debatt där köpa-sig-fri-argumentet dominerade
från Birgitta Dahls sida och Bengt Westerberg litet
uppgivet lämnade talarstolen. Jag skulle vilja påstå
att det är avsaknaden av köpa-sig-fri-argumentet
som är trendbrottet i den här debatten.
Jag har haft förmånen att arbeta länge med
miljöfrågor, ofta i motvind. Jag känner en mycket
stor tillfredsställse över den samstämmighet som nu
finns. Jag ser den som mycket hoppfull och räknar
med att det snart leder till konkreta resultat.