Fru talman! Jag vill gärna tacka alla som har
deltagit i debatten än så länge. Det är skojigt att vi
har fått en bred uppslutning i debatten och att vi
dessutom i stor utsträckning har fått en bred
uppslutning kring viljeinriktning och liknande
saker.
Jag vill göra några kommentarer till de inlägg som
har gjorts.
Jag tror att det var Margareta Winberg som ställde
några frågor kring tanken på en utredning och --
som Anne Wibble också nämnde -- kanske
ifrågasatte vitsen med en utredning. Det
intressanta är väl i så fall vad Margareta Winberg
själv och hennes parti vill bidra med i en sådan här
diskussion. Lars Hedfors har nämligen i TT och i
Svenska Dagbladet uttryckt en viss tveksamhet
kring detta, han har inte haft någon klar
uppfattning i fråga om de här behoven och inte
heller redovisat några egna ambitioner.
Jag menar att den stora fördelen med ett
utredningsarbete är att vi får en konstruktiv process
på en bred politisk front. Jag tror att det är ett
självändamål, inte minst för att lägga fast spelregler
som berör näringslivets investeringar för lång tid
framåt. Därför tycker jag att det är viktigt att vi i
alla partier går in i det här arbetet med en
konstruktiv attityd. Min tolkning är att en sådan
finns, men det skulle ändå som sagt vara intressant
att höra Margareta Winberg utveckla frågan och
kommentera de uttalanden som Lars Hedfors har
gjort.
Vi har en marknadsekonomi, och vi har konstaterat
att denna är det bästa medlet för att skapa välfärd
och ett effektivt resursutnyttjande. Men
marknadsekonomin är inte perfekt eller fullkomlig.
Det krävs politiska ingrepp för att
marknadsekonomin skall kunna fungera bättre. Ett
sådant ingrepp är användandet av ekonomiska
styrmedel. Marknaden själv kan nämligen inte
värdera luftföroreningar, vattenföroreningar, etc., i
varje fall inte fullt ut.
I den processen gäller det att försöka se till att
marknaden jobbar mer än hittills i miljöns tjänst.
Det är på något sätt det som är vitsen. Vi vet
emellertid samtidigt att höga skatter försämrar
marknadens funktion. Därför är skatteväxlingen så
viktig. Den innebär att vi flyttar om beskattningen.
När frågan om ekonomiska styrmedel har tagits
upp i miljödebatten har det hittills handlat om att
öka på skattebördor för näringsliv och
privatpersoner, men det är inte på lång sikt någon
framkomlig väg. Jag ser som det viktiga att vi kan
hitta en modell för att skjuta över tyngdpunkten i
skattesystemet från arbete och mot miljöbelastande
utsläpp.
Jag kommer då in på frågan om skattebaser, som
Anne Wibble tog upp och som också är en viktig
diskussion. Jag tror att man skall jobba på två sätt,
vilket man också resonerar kring i
budgetpropositionens miljöbilaga. Dels gäller det
att försöka finna optimala ekonomiska styrmedel
för olika sektorer för att få ner utsläppen. Den
kvävedioxidbeskattning som så att säga går runt i
systemet och går tillbaka till värmeverket är ett
utmärkt exempel, som inte ger statskassan några
ytterligare inkomster.
Självfallet skall vi jobba vidare på de områdena,
men jag tror också att det handlar om att se litet
mer grovt på frågan. Då är vi inne på skatteväxling.
Vi vet att vi i Sverige inte kommer att få se någon
snabb minskning av skattebasen för koldioxid och
avfall, utan vi kommer under de närmaste 10--20
åren att producera och släppa ut ganska omfattande
mängder koldioxid och avfall. Som jag ser det kan
detta faktiskt utnyttjas som skattebaser. Vi får
nämligen på lång sikt en förändring i t.ex.
teknikutveckling. Vissa effekter sker snabbt, men
de stora effekterna kommer efter en litet längre tid.
Under tiden kan vi då utnyttja detta som en
skattebas.
Om detta innebär att statskassan något minskar
sina inkomster, ser jag inte det som helt omöjligt att
hantera, eftersom det blir fråga om en långsiktig,
successiv anpassning av skattetrycket till en nivå
som också är bra för vår samhällsekonomi.