Herr talman! Bakom den proposition och det
betänkande som kammaren nu har att diskutera
ligger mycket onödigt arbete. Arbetstid som hade
kunnat användas för viktiga uppgifter har
förbrukats i onödan. Denna debatt hade kunnat
undvikas om propositionen aldrig lagts på
riksdagens bord. Det skulle ha varit bra med
hänsyn till både saken och kammarens nu trängda
arbetsläge.
Det onödiga arbetet började med att
Justitiedepartementet presenterade en
promemoria som bl.a. innehöll ett ogenomtänkt
förslag om att Domstolsverket skulle skrotas.
Remisskritiken var förödande, och uppslutningen
kring Domstolsverket var stor. Justitieministern
tvingades därför under hösten 1992 meddela att
skrotningen av Domstolsverket inte längre var
aktuell.
Förslaget som då hade lagts fram i en promemoria
skapade bara oro, vilket stal arbetstid från viktiga
göromål. Regeringen har ägnat mycken tid åt att
lägga fram förslag som inte har någon betydelse när
det gäller att lösa domstolarnas verkliga problem,
nämligen den stora arbetsbördan.
Herr talman! Efter ytterligare en tid hastades det
nu föreliggande förslaget fram. Ett helt nytt förslag
som regeringen inte har vågat utsätta för en normal
remissomgång. Nu handlar det inte om att lägga ner
Domstolsverket som en konsekvens av andra
organisatoriska förändringar. Nu handlar det i
stället om att, med närmast metafysiska
tankegångar om domares och domstolars
förhållande till omvärlden, överlämna
domstolsadministrationen till domarna.
Syftet sägs vara att stärka domarnas och
domstolarnas självständighet för att på det sättet
stärka tilltron till rättssamhället. Det är
nödvändigt, skriver statsrådet, att göra detta, detta
trots att hon tidigare skrivit: Ett starkt och
oberoende domstolsväsende är en
grundförutsättning för en rättsstat. Det kan utan
tvekan sägas att det svenska domstolsväsendet i dag
svarar mot högt ställda krav i detta avseende, bl.a.
beroende på nuvarande regler som tillerkänner
domstolarna en viss särställning. I detta avseende
kan nämnas, förutom domarnas grundlagsfästa
starkare anställningsskydd och det direkta skyddet
för domstolarnas självständighet i sin dömande
verksamhet, även det förhållandet att deras
viktigaste funktioner är fastlagda i grundlag.
Ändå vill regeringen -- trots ovan citerade
motiveringar -- uppta kammarens tid med att göra
ändringar!
När Domstolsverket år 1975 inrättades, ansåg de
borgerliga reservanterna att det inte fanns garantier
mot att verket skulle komma att träda domstolarnas
självständighet för när. Sedan dess har det knappast
förekommit motioner i denna kammare som riktat
sig mot verket eller dess verksamhet, i synnerhet
inte efter 1982 då kammarrättspresidenten Gustaf
Hedborg redovisade sin på regeringens uppdrag
utförda utredning om domstolsadministrationen.
Gustaf Hedborg konstaterade att Domstolsverkets
verksamhet inte medfört något intrång vad gäller
domstolarna självständighet.
När regeringen i budgetpropositionen 1983
redovisade denna utrednings resultat, anslöt sig ett
enigt utskott till statsrådets anmälan, dvs. även
företrädare för de borgerliga partier som några år
tidigare hade yrkat avslag på förslaget om att
inrätta ett Domstolsverk.
Plötsligt -- kan man säga -- dyker frågan om
Domstolsverkets nedläggning upp. Frågan är vad
det är som sakligt sett har inträffat, och som lett
fram till dagens onödiga proposition. Det skulle
vara intressant om Christel Anderberg kunde ägna
tid i sitt anförande åt att reda ut det förhållandet.
Herr talman! Jag övergår nu till att tala om de
fackliga organisationernas rätt att nominera
ledamöter till Domstolsverkets styrelse. Ingen har
under de snart 20 år som förflutit sedan verket
inrättades anfört några praktiska eller principiella
invändningar mot detta förhållande. Tvärtom är de
flesta insiktsfulla bedömare överens om att de
fackliga representanterna och deras aktiviteter
varit till nytta för verksamheten.
Något har emellertid inträffat, för nu skall dessa
ledamöter bort! Vad är det som hänt, Christel
Anderberg?
När det gäller de fackliga representanterna i
styrelsen är det enligt Socialdemokraternas
uppfattning nödvändigt att det i bl.a. de centrala
verken är väl sörjt för politisk och medborgerlig
insyn. Det är också mycket betydelsefullt att
personalen via sina organisationer har möjlighet att
föra fram sina synpunkter rörande verksamheten
och ta del i myndighetens ledning genom egna
representanter i styrelsen. Vi anser att det även
fortsättningsvis skall ingå fackliga ledamöter i
Domstolsverkets styrelse.
Regeringens och utskottsmajoritetens doktrinära
syn på fackligt engagerade personer leder till att de
ledamöter som utsetts av regeringen på förslag av
Jusek, domarförbundet och TCO-S körs ut även ur
Tjänsteförslagsnämnden, dvs. den nämnd som har
att avge förord beträffande domartillsättningar.
Det var så sent som 1990 som TCO fick rätt att
nominera en person. Därigenom bereddes den s.k.
biträdespersonalen -- som till stor del är kvinnor,
och för övrigt är många fler än domarna --
möjlighet att påverka tillsättningen av sina chefer.
Jag vet att denna möjlighet är mycket uppskattad i
denna grupp. Nu vill utskottsmajoriteten ta bort
dessa representanter, som är till stor nytta för
verksamheten.
När TCO fick denna möjlighet för tre år sedan
stöttade utskottets ordförande Britta Bjelle i en
motion förslaget. Hon skrev då tillsammans med
sina medmotionärer: ''Det kan vara värdefullt för
tjänsteförslagsnämndens verksamhet att en
representant för kanslipersonalen ingår i
nämnden.'' I dag vill hon och de andra borgerliga
ledamöterna i utskottet köra ut dessa ledmöter och
inte ha kanslipersonalen kvar i nämnden.
Mina frågor skulle ha riktat sig till Britta Bjelle, om
hon hade befunnit sig i kammaren. Men det kanske
finns någon annan som känner sig manad att svara.
Mina frågor till Britta Bjelle är: Har det inte visat
sig vara värdefullt med kanslipersonal i nämnden?
Är det inte besvärande att kasta ut ur nämnden den
kvinna som representerar så många andra kvinnor?
Vad säger andra kvinnor i Folkpartiet och i andra
partier?
Här borde finnas utrymme att stanna upp och tänka
efter, och rösta för det som är praktiskt klokt i
stället för det som är doktrinärt rätt. För övrigt var
även Centerns representanter Ingbritt Irhammar
och Anders Svärd med och stöttade den utökade
fackliga representationen för tre år sedan, dvs. år
1990. Vad har hänt sedan dess, Anders Svärd?
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan under punkten 3 och bifall till
reservationerna 1 och 2, dvs. avslag på
hemställanspunkterna 1 och 2.