Herr talman! Jag önskar inledningsvis belysa den
inverkan som förslagen i betänkandet om
domstolsväsendet kan ha på arbetet med
reformeringen av statens ekonomi.
Det allt övergripande problem som vi som politiker
kommer att få kämpa med under hela 90-talet är
vårt gigantiska budgetunderskott. Klarar vi inte av
att stoppa ökningen och påbörja en återbetalning så
har vi konsumerat på våra barns bekostnad och
kommer att överlämna ett mindre välmående land.
Inom det konkurrensutsatta näringslivet fick festen
under 1980-talet ett abrupt slut. När efterfrågan
minskade visade det sig att vårt kostnadsläge var för
högt, och vi fick en lavin av konkurser. Denna
utgjorde sedan inledningen till en rekonstruktion
av hela vår industri. Detta arbete har bedrivits
utomordentligt målmedvetet. Vi har nu klara
belägg för att vårt näringsliv har stora möjligheter
att expandera och därmed börja återanställa och
generera behövliga skatteintäkter till staten när
konjunkturen vänder uppåt.
Jag har tidigare för egen del varit med och bedrivit
en intensiv kostnadsjakt när jag under åren 1965--
1985 hade ansvar för ett släktföretag. Vi ökade
under dessa år utan att använda oss av en massiv
marknadsföring omsättningen från ca 20 miljoner
per år till över 500. Vi åstadkom ökningen genom
att med sänkta kostnader öka vår
konkurrensförmåga.
Under senare år har jag på styrelsenivå deltagit i ett
par bankers arbete med att förbättra
kostnadseffektiviteten och likaså i en stiftelse som
driver näringsverksamhet med hundratalet
anställda. Det handlar ofta om svåra beslut när
företag skall organiseras om och personal friställas,
men de är nödvändiga att ta. Inom näringslivet
sätter konkurrensen obönhörligen nivån för
kostnaderna.
När det gäller att uppnå kostnadseffektivitet inom
den offentliga sektorn är svårigheterna större. Den
borgerliga regeringen har dock inlett ett
förtjänstfullt arbete med att låta enskilda alternativ
konkurrera med de delar av den offentliga sektorn
som kan konkurrensutsättas. Det kommer att ge
resultat när konjunkturen vänder uppåt och
rationaliseringen kan fullföljas inom berörda delar
av den offentliga sektorn.
Men det finns en en stor del av den offentliga
verksamheten som inte kan effektiviseras genom
ett yttre marknadstryck. Här måste man i stället
effektivisera genom en klok organisation, tydliga
mål, målstyrning och en noggrann uppföljning och
utvärdering. Till denna s.k. kärnverksamhet inom
den offentliga sektorn hör domstolsväsendet.
Detta område är speciellt i det avseendet att
domstolarna har en grundlagsskyddad
självständighet i den dömande verksamheten
gentemot riksdagen, som har den lagstiftande
makten.
Som Göran Magnusson redovisat fanns det
invändningar från borgerligt håll när
Domstolsverket inrättades i början av 1970-talet
för att samordna och effektivisera domstolarnas
administration. Man framhöll att det föreföll
omöjligt att avgränsa Domstolsverkets
kompetensområde så att domstolarnas integritet
inte kränktes.
Men som Göran Magnusson också redovisade har
de påtalade farhågorna inte besannats. Såväl den
Hedborgska utredningen under den borgerliga
regeringen på 1980-talet som remissomgången för
den s.k. departementspromemorian i år visar att
det inte finns en enda domstol som anser att
Domstolsverket kränkt dess integritet.
Mot denna bakgrund och mot bakgrund av det
stora behov av att sänka statens utgifter som jag
inledningsvis berörde är det mycket
uppseendeväckande att man från
Justitiedepartementets sida initierat en proposition
med förslag som innebär att staten avhänder sig
kontrollen över kostnadsutvecklingen inom
domstolsväsendet. I stället för en generaldirektör
som är direkt ansvarig under regeringen föreslår
man en styrelse, i huvudsak bestående av höga
domare, med samma vittgående befogenheter att
efter eget gottfinnande sköta
domstolsadministrationen som styrelsen i ett
affärsdrivande verk.
Sverige har en i internationell jämförelse mycket
kompetent domarkår och hög rättssäkerhet. Men
av naturliga skäl är domarna varken utbildade för
eller vana vid att leda stora administrativa
organisationer. Jag har i min motion framhållit att
det årligen kostar över 2,5 miljarder att hålla i gång
domstolarna. Om vi tar med verksamheten vid de
allmänna advokatbyråerna och
rättshjälpskostnaderna, som Domstolsverket också
administrerar, överstiger kostnaderna 3,6
miljarder. Alla kan räkna ut vad exempelvis en
tioprocentig effektivitetsnedgång innebär för
statskassan.
Jag vill i detta sammanhang ställa en fråga till
Christel Anderberg. Varför har inte Statskontoret
och Riksrevisionsverket fått yttra sig över
propositionsförslaget om det är så harmlöst som
Christel Anderberg har velat göra gällande?
Den rågång mellan riksdagen som den lagstiftande
makten och domstolarna som vi värnar i
grundlagen är tyvärr inte djup. Det beror på att
riksdagen även är den medelsbeviljande makten.
Denna intressekonflikt kan om vi bifaller
propositionen komma att aktualiseras på ett
mycket brutalt sätt. Jag kan framför mig se en
uppslitande massmediedebatt med en
finansminister som till slut vägrar att höja anslagen
till domstolsväsendet och en styrelse bestående av
höga domare som anklagar den lagstiftande makten
för att sätta sig på den dömande. Då är det för sent
för regeringen att ändra organisation eller att
avskeda styrelseledamöter.
Risken för en effektivitetsnedgång ökar genom att
man samtidigt vill kasta ut kanslipersonalens
representant ur styrelsen. Jag tycker att detta är
uppseendeväckande. Kanslipersonalen som berörs
mest av administrationen och utgör två tredjedelar
av domstolspersonalen får inte ha någon
representant i styrelsen. Förslaget innebär en
återgång till en svunnen epok när överklassen
styrde massan.
Under mina två år i Domstolsverkets styrelse har
Gun Haak som representant för kanslipersonalen
varit ovärderlig. Hon har varit mycket konstruktiv
och har kunnat informera om hur olika rutiner och
uppläggningar fungerar och vilken
rationaliseringspotential som finns. Det är ju helt
omöjligt att utveckla nya arbetsbesparande system
och få dem genomförda om man inte har
personalen med sig.
Utan att man kan ange ett enda bärande skäl för att
förändra styrelsen för Domstolsverket, slår man
med olika uttryck i propositionen fast att man
önskar stärka domstolarnas inflytande över
ledningen i Domstolsverket. Det är en falsk
varubeteckning. Det är inte domstolarnas
inflytande man vill stärka, utan det är domarnas,
akademikernas.
Det är betecknande att Christel Anderberg som
fackförening endast anger Jusek, akademikernas
förbund. Huvuddelen av personalen på
domstolarna får nämligen minskat inflytande, när
deras företrädare kastas ur styrelsen.
Det är svårt att förstå att företrädare för
Folkpartiet, Centern och kds har kunnat ansluta sig
till detta elittänkande, och det blir än svårare att
förstå om man betänker att det bara är tre år sedan
justitieutskottet med nuvarande ordförande i
spetsen beslöt att utöka Tjänsteförslagsnämnden
med den företrädare för kanslipersonalen som man
nu vill kasta ut. Då skrev justitieutskottet:
''När det gäller frågan om en företrädare för TCO-
S bör ha plats i nämnden bör noteras att
domstolsarbetet i stor utsträckning är ett lagarbete
som utförs av domare, notarier och kanslipersonal
gemensamt, och att det alltså är viktigt att domarna
har ett gott samarbete med övrig personal. Mot den
bakgrunden anser utskottet, i likhet med
justitieministern, att det är motiverat att bereda
TCO plats i tjänsteförslagsnämnden. Härigenom
kommer andra personalkategoriers synpunkter på
tjänstetillsättningar att kunna tas till vara på ett
bättre sätt än tidigare.''
Jag är mycket intresserad av vad de ledamöter som
finns i kammaren och som representerar
Folkpartiet, Centern och kds i justitieutskottet har
för förklaring till det ändrade synsättet.