Herr ålderspresident! I dag har vi samlats för att debattera funktionshindersfrågorna. Men jag måste dessvärre inleda mitt anförande med att utrycka min oro. Det är nämligen på det sättet att Sverige går bakåt i utvecklingen inom vissa delar av det här området.
Precis som har nämnts tidigare var 1994 ett mycket viktigt år i Sveriges historia. Det var då vi införde en av vårt lands mest betydelsefulla jämställdhetsreformer, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS. Det är i dag, 20 år senare, nästan omöjligt att förstå vilken oerhörd betydelse den reformen har haft för vårt land. I dag är det en självklarhet för oss att personer med omfattande funktionsnedsättningar ska kunna arbeta, bilda familj, studera och vara delaktiga i sina liv och samhället.
Sedan 2007 har vi dock gått i motsatt riktning. Mellan 2006 och 2014 har tusentals personer fått avslag och förlorat rätten till statlig assistans. Det är en inskränkning i livssituationen som för de flesta är nästan omöjlig att sätta sig in i. I stället för att själv ha möjlighet att genom sin assistans bestämma hur man vill leva sitt liv blir många nu hänvisade till kommunens ekonomiska premisser eller förlorar i värsta fall sin assistans helt.
Vi har under flera år fått bevittna hur mänskliga rättigheter har ställts mot kostnader. Och det står nu klart att ekonomin har fått gå före människors rätt till självbestämmande och delaktighet. Det är en utveckling som inte bara slår brutalt hårt mot dem som drabbas utan också förvägrar Sverige dess tillgångar.
Nu har regeringen lovat att tillsätta en ny utredning. Vi tycker att det är bra att regeringen agerar. Men vi är oroliga över att frågan aldrig kommer till en lösning. Om utredningen ska vara värd väntan finns det några medskick som vi vill göra.
Vi anser att det måste vara en bred parlamentarisk utredning där brukarorganisationerna är med. Det är helt avgörande att mänskliga rättigheter och delaktighet står i fokus och att man helt avfärdar diskussionen om kostnadsdämpande åtgärder. Det är helt oförsvarbart att en rödgrön regering skulle fortsätta alliansens linje med att ställa människors rättigheter mot kostnader. Vi anser även att den kommande utredningen ska leda till svar på frågan hur en ändring av § 9 a i LSS ska göras - inte om den ska göras.
Herr ålderspresident! Funktionshindersomsorgen är klart eftersatt när det gäller insatser för kompetensutveckling av personalen och därmed kvaliteten för de flickor och pojkar, kvinnor och män som behöver insatser för att kunna leva ett gott liv. Vi har inte längre synen att insatserna och verksamheterna ska fokusera på förlegade idéer om vård och omvårdnad, utan i stället vill vi se verksamheter med habiliterande, rehabiliterande, socialt och pedagogiskt synsätt, där insatserna utifrån den enskildes förmåga ska stödja till delaktighet och självbestämmande.
För att vi ska upprätthålla den utvecklingen krävs en långsiktig kompetenshöjning inom verksamheterna. Personalen har ofta med sig viktiga kunskaper och erfarenheter men saknar utbildning om funktionshinder. Om vi inte ser till att personalen erbjuds kontinuerlig kunskapshöjning och fortbildning riskerar vi att inte förverkliga den lag inom funktionshindersområdet som syftar till att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet.
Därför anser vi att det är oerhört viktigt att regeringen tar den här frågan i beaktande i det kommande arbetet.
Herr ålderspresident! Daglig verksamhet är den vanligaste insatsen i LSS. Syftet med daglig verksamhet är att erbjuda en meningsfull sysselsättning i vardagen, bidra till den personliga utvecklingen och främja delaktighet i samhället. Men verksamheten har inte följt med i den utveckling som skett i vårt samhälle. Till skillnad från tidigare generationer med funktionsnedsättningar har den unga generationen vuxit upp i ett samhälle präglat av delaktighet och integration.
Den så kallade integrationsgenerationen är ingen homogen grupp. Här finns både unga som har gått i särskola och unga som har tillbringat skoltiden i den ordinarie skolan och först senare kommit i kontakt med kommunens insatser till personer med funktionsnedsättning. Framför allt i den senare gruppen finns en del personer som inte är intresserade av de insatser som i dag erbjuds. Många av de verksamheter som vi har är utvecklade för den äldre generationen och passar inte en yngre generation som har helt andra förväntningar. Socialstyrelsen skriver dessutom i sin lägesrapport från 2013 att det är mycket ovanligt att människor går från daglig verksamhet till arbete.
Vi anser att det måste vara möjligt att pröva olika former av daglig verksamhet och välja det man själv är intresserad av. Det måste också utvecklas former för människor att gå vidare till arbete. I dag hänvisas många människor till daglig verksamhet eller sysselsättning och blir fast där. Fler måste få arbete med till exempel lönebidrag och möjlighet till stöd och handledning. Med ett aktivt arbete gentemot möjliga arbetsgivare och med ett individuellt utformat kontinuerligt stöd från kommunerna skulle många fler kunna gå vidare till arbete med lön.
Vi anser därför att formerna för den dagliga verksamheten behöver moderniseras och utvecklas. Socialstyrelsen hade 2013 i uppdrag att samla in uppgifter om vilka insatser som leder till arbete från daglig verksamhet. Vi bör nu ta nästa steg och ge Socialstyrelsen ett tydligt uppdrag att - i nära samarbete med de berörda och deras intresseorganisationer samt Sveriges kommuner och landsting - analysera och komma med förslag på utveckling av daglig verksamhet och sysselsättning så att den anpassas efter människors behov.
Vi står självklart bakom alla våra motioner, men för att spara lite tid väljer jag att yrka bifall bara till reservation 1 och reservation 9.