Herr ålderspresident! Ingen människa väljer att få ett funktionshinder. Det är inte något man har möjlighet att påverka utan snarare ett faktum som man föds med eller som kommer plötsligt i livet, utan förvarning.
Det är svårt att tänka sig in i en situation där de sysslor som vi andra gör till vardags blir omöjliga till följd av rörelsesvårigheter, där samtal med nära och kära blir haltande till följd av kommunikationssvårigheter eller där man inte längre är rättsligt ansvarig för sig själv till följd av intellektuella funktionsnedsättningar. Det är dock vardagen för många människor.
Det är en vardag som gör att många saker försvåras, men det betyder inte att man blir inkapabel. Vi har en lång väg att gå innan de fördomar och den okunskap om funktionshinder som gör att människor klumpas ihop och döms ut på förhand försvinner.
I stället för att ta vara på den enorma kompetens som finns bland individerna i den här gruppen blir många utestängda från arbetsmarknaden och i olika utsträckning inlåsta i daglig verksamhet som på många håll i landet inte håller måttet. Trots att de har olika förutsättningar är jag övertygad om att alla har något att bidra med.
Regeringen har hävdat, vilket också står skrivet i betänkandet, att man avser att utreda vissa av förslagen från Funkautredningen. Det skulle vara positivt om regeringen går vidare med förslag som bland annat enklare regler för anställningsstöd, bättre tillgång till hjälpmedel och en översyn av lönebidragsnivåerna.
Här väntar vi fortfarande med spänning på svar om när, hur och med vilken finansiering detta ska ske.
För att fullt ut ta vara på varje människas potential behövs ett gediget stöd och hjälp i linje med de ursprungliga intentionerna i LSS-reformen. Med rätt insatser är målet att personer med funktionshinder ska kunna leva ett självständigt liv, precis som alla andra.
Här finns fortfarande utmaningar. Det handlar om beräkningsmodellen för schablonbeloppet, som vi vet fortfarande är stelbent. Vi behöver se över denna för att bättre möta de väldigt olika behov som uppkommer till följd av väldigt olika funktionshinder.
Därutöver behöver vi stärka rättssäkerheten för dem som är helt utlämnade till Försäkringskassans bedömning av det egna behovet. Vi vet att Försäkringskassan successivt ändrat till en snävare tolkning av hur behov ska bedömas på ett sätt som i vissa fall blir rent av integritetskränkande. Även om det totala antalet personer eller antal timmar inte har minskat, snarare tvärtom, finns det ändå goda skäl att se över bedömningarna särskilt för dem som har det allra största assistansbehovet.
Som jag uppfattar det planerar regeringen att tillsätta en utredning som bland annat ska behandla dessa frågor i höst. Det är någonting vi ser fram emot, men som vi nämnde tidigare väntar vi på besked om vad den ska innehålla. Vi efterlyser skarpa direktiv som går till botten med de utmaningar som finns och som tidigare utredningar faktiskt har missat.
Avslutningsvis är det omöjligt att diskutera assistansersättning utan att vidröra de två tunga besked som regeringen gett till alla de som uppbär assistans och alla de anordnare som är fristående i dag.
Trots vallöften om att personlig assistans inte skulle bli föremål för vinstreglering ingår detta nu i den utredning som ska ta fram förslag på hur regelbördan ska öka och vinster stoppas. När man lyssnar på anordnarna i branschen visar det sig att det skulle vara mycket svårt att locka nya anordnare eller att över huvud taget få verksamheten att gå runt med den här typen av reglering.
Det andra tydliga och tunga beskedet är att regeringen bestämt sig för att dubblera arbetsgivaravgifterna för unga. Detta slår hårt inte bara generellt mot ungas arbeten utan framför allt mot branschen för personlig assistans, där många unga arbetar i dag.
Men hur synd man än kan tycka om de unga som blir av med jobben är det de funktionsnedsatta och dem som har behov av assistans som drabbas hårdast, eftersom det kommer att bli mycket svårare att anställa kompetent personal och få dem att stanna långsiktigt om arbetsgivarna måste justera lönerna efter den skattesmäll som kommer med fördubblad arbetsgivaravgift.
I ett ökat självbestämmande över den egna vardagen måste valfriheten i fråga om vem som ska assistera med de mest intima behoven ingå. Den utredning som ska tillsättas i höst måste också beröra perspektivet om valfrihet; annars skulle man kunna säga att utredningen har ideologiska skygglappar och inte vågar vidga vyerna.
Alla människor måste få möjlighet till en meningsfull sysselsättning där man känner sig behövd. Man ska ha rätt att själv bestämma över sin egen vardag och ha möjlighet att bo på egen hand - oavsett vilka hinder man råkar vara född med.
Det var intentionen i LSS-reformen som vi vill värna. Men än mer är det rätt att varje individ blir sedd för den man är och vad man kan i stället för utdömd för vad man inte kan.
Jag ser som sagt fram emot fler tydliga besked och en vidare diskussion så att vi gemensamt kommer framåt i dessa frågor.
Jag vill som avslutning tacka herr ålderspresident för alla de insatser som han gjort på detta område och då framför allt för att han alltid har satt individen framför systemet och så föredömligt värnat valfriheten. Ett stort tack för detta!
(Applåder)
I detta anförande instämde Finn Bengtsson (M).