Herr ålderspresident! Först och främst vill jag naturligtvis yrka bifall till förslaget i socialutskottets betänkande samt avslag på samtliga motioner och reservationer.
Enligt Folkhälsoinstitutets rapporter är det ca 1 ½ miljon människor i vårt land i åldersgruppen 16-84 år som har någon form av funktionshinder. Alltså är det en jättestor och viktig fråga vi debatterar i dag. Den berör många människor.
Det var glädjande att höra vår statsminister Stefan Löfven i sin regeringsförklaring visa på att vi har en otroligt hög ambition inom funktionshinderspolitiken. Han sa: "Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att verka i vardagen på lika villkor vad gäller delaktighet och tillgänglighet. Ett nationellt regelverk och ett samlat huvudmannaskap för hjälpmedel tas fram. Den nya lagen om otillgänglighet som diskrimineringsgrund ses över och breddas. Hinder för människors delaktighet i samhället ska rivas. Det är en fråga om jämlikhet och rättvisa."
Herr ålderspresident! Jag vill i mitt anförande lyfta fram fyra utmaningar som vi ser inom funktionshinderspolitiken.
Den första utmaningen är den sviktande folkhälsan hos personer med funktionshinder. Vi vet att folkhälsan generellt utvecklas positivt i vårt land. Medellivslängden ökar, bland annat beroende på att dödligheten i hjärt-kärlsjukdomar har minskat. Men trots en i huvudsak positiv utveckling kvarstår och ökar vissa hälsoskillnader i vårt land.
Tyvärr är ohälsan bland människor med funktionshinder betydligt högre. Det är mer än tio gånger vanligare att ha dålig hälsa bland personer med funktionsnedsättning än i den övriga befolkningen. Funktionsnedsatta har ofta kortare utbildning och sämre ekonomisk situation jämfört med den övriga befolkningen. Det är färre som har arbete och har en annan meningsfull sysselsättning. I många fall har naturligtvis ohälsan ett direkt samband med skadan eller sjukdomen, men det finns också så kallade kända bestämningsfaktorer som ökar på ohälsan, såsom ekonomisk otrygghet, diskriminering och brist på tillgänglighet.
WHO:s oberoende kommission Marmotkommissionen konstaterar att ojämlikhet i hälsa går att undvika genom att förbättra förutsättningarna för människors liv och angripa ojämn fördelning av makt, pengar och resurser. Vi måste alltså förbättra de ekonomiska villkoren för den här gruppen av människor. Vi måste framför allt öka toleransen. Vi måste ge alla ett respektfullt bemötande och öka det sociala deltagandet. Det kommer att krävas ett kraftfullt och målmedvetet arbete av oss alla för att lyckas vända utvecklingen med växande klyftor i samhället.
Därför känns det rätt och riktigt att vår nya samarbetsregering har tillsatt en kommission för att påverka de påverkbara hälsoklyftorna inom en generation. Vi vet också att rättvis fördelningspolitik ökar människors möjligheter till en bättre hälsa. Därför känns det bra att vara socialdemokrat och se en statsbudget presenteras som ger en rättvisare fördelning av resurser och därmed ger bättre förutsättningar för människor med funktionsnedsättningar.
Den andra utmaning som jag vill ta upp är rätten till arbete, som många av er berört tidigare, och framför allt ett meningsfullt arbete. Föreningen JAG, som är en ideell riksförening för personer med flera omfattande funktionsnedsättningar, driver frågan om meningsfullt arbete. Jag tycker att deras definition av meningsfullhet är talande: "Om inte vårt arbete betyder något för någon, då kan det knappast kännas meningsfullt."
Alla människor, med betoning på alla, kan och vill bidra till vårt samhälle. Då borde det inte vara någon raketforskning att söka lösningar för personer med funktionsnedsättningar på deras villkor ute på arbetsplatser med riktiga jobb. Det kan vara till exempel kulturprojekt, service i en kommun, organisation eller förening eller arbete på en vanlig arbetsplats med stöd. Vi som politiker måste vidga vår möjlighetshorisont.
Den tredje fråga som jag ser som en utmaning, herr ålderspresident, är tolkningen av § 9 a i LSS. Många tidigare debattörer har också tagit upp detta. Under de senaste sju åtta åren har allt fler personer med funktionsnedsättning som tidigare haft rätt till assistansersättning förlorat denna. Indragningarna av assistansersättning sker i de allra flesta fall trots en oförändrad situation. Man bedöms inte längre ha de 20 timmarna per vecka som ett grundläggande behov utan hänvisas till kommunerna.
I rapporten från ISF kan också utläsas att det är personer som tillhör personkrets 3 som förlorar rätten till assistansersättning. Men samtidigt pekar rapporten på att antalet timmar ökar. Förändringarna beror en rättslig tolkning av § 9 a. Redan i juni 2009 gav Regeringsrätten Försäkringskassan rätt i sin nya tolkning att grundläggande behov ska vara integritetskänsliga för att ge rätt till personlig assistans.
I en kvalitativrapport från Stil, Stiftarna av Independent Living i Sverige, har man genom djupintervjuer undersökt vilka konsekvenser indragningarna haft för de berörda personerna i deras dagliga liv. Man har genomgående intervjuat människor som har förlorat assistans eller fått antalet timmar minskade dramatiskt.
Jag vill ta två citat ur djupintervjuerna. Ett citat är: "Innan levde jag, nu existerar jag." Ett annat citat är: "Jag upplever att jag från en dag till en annan var en jämlik medborgare och sedan slutade vara det." Människor upplever att deras frihet, självbestämmande, känsla av egenmakt och kontroll över livssituationen har försvunnit.
Det fjärde och sista området jag vill lyfta upp som jag ser som en utmaning gäller det så kallade schablonbeloppet. Att ersättningen är lika för alla innebär att den inte räcker till för assistansanvändare som har de största behoven av assistans. Exempelvis har den som har behov av personlig assistans dygnet runt och som inte själv kan arbetsleda sina assistenter högre kostnader för bland annat obekväm arbetstid och för utbildning av assistenterna. Den som inte kan arbetsleda assistenterna själv behöver dessutom låta nya assistenter gå bredvid en erfaren assistent under längre tid i början av varje anställning vilket blir en stor kostnad i assistansen.
Konklusionen borde vara att de som har stora omfattande behov behöver ha högre belopp, och för dem som har mindre behov borde sannolikt assistansen som den är utformad i dag räcka till. Det är därför nödvändigt och rätt att samarbetsregeringen avser att göra en översyn av hela LSS-lagstiftningen. Socialstyrelsen kommer också att granska kommunernas insatser och presentera det senare i höst.
Avslutningsvis, herr ålderspresident: Jag har försökt att lyfta fram några av de områden som vi måste förbättra och förändra. Det är lätt att se funktionshinderspolitiken som ett snävt område med LSS-lagstiftningen i fokus, men det handlar om så mycket mer: rätten att ha ett arbete, rätten att ha en god hälsa, rätten att kunna leva ett jämlikt liv och kunna delta i samhällslivet fullt ut. Att uppnå en social delaktighet och ekonomisk grundtrygghet ger en känsla av sammanhang. Det är ett sammanhang som är nödvändigt för allas välbefinnande.
Ett land som dras isär, socioekonomiska klyftor som ökar och ökad nationalism med intolerans är förödande för människors hälsa och framtidstro. Därför kan vi se fram emot en rättvisare fördelningspolitik som regeringen för. Vi vill investera i människor, något som ger grundtrygghet och framtidstro.
(Applåder)