Fru talman! Vi delar regeringens inställning att man avvaktar den analys som nu ska göras. Jag tror att det är en klok inställning. Man ställer frågan: Har det varit effektivt utformade stöd? Det gäller analysera mål - bindande mål eller inte - subventionsnivåer och vad som får stöd och inte innan man går vidare till nästa steg.
Tar man inte reda på hur man har kommit dit man är i dag, om det var en bra väg eller inte, vet man heller inte vilken väg som är bäst att gå framöver. Det hjälper inte om man går fort om man går fel. Det är en klok inställning att utreda detta och gå vidare efter det att man har gjort utredningarna och analyserna.
Det ser jag verkligen fram emot. Det är ett spännande arbete som ligger framför oss. Jag tror att vi kommer att ha anledning att diskutera det många gånger.
Jag har dock en reflexion. Jag gratulerar varken mig själv eller någon annan specifikt. Den svenska regeringen har landat i ett klokt och ansvarsfullt ställningstagande. Det har alla partier bidragit till gemensamt.
En sak som slår mig är att förhållandevis sällan kommer det faktum upp som EU-kommissionen nämner som ett av kriterierna för varför man gör denna variant av grönbok just nu och ställer ett antal problematiserande frågor till medlemsländerna. Det är något som är djupt sympatiskt, och det sker på ett fint demokratiskt sätt.
Men Miljöpartiet hoppar ofta över just det faktum att Europa har genomlidit och fortfarande genomlider en av våra värsta finansiella kriser någonsin. Som Cecilie Tenfjord-Toftby tidigare redogjorde för får länder stora svårigheter med hur de ska förhålla sig till de olika sakerna. Man klarar kanske inte att göra allt lika fort och lika mycket. Det betyder någonting att finanskrisen har slagit undan benen för många nationella ekonomier där det inte bara är kris utan stor kris. Hela länder kan fortfarande riskera att falla. Det får man inte glömma. Man kan inte leva i en grön dimma, utan man ska vara här och nu på jorden och se till verkligheten.