Fru talman! Jag tackar Cecilie för att hon inte ger upp. Det gläder mig. Det vore förödande om finanskrisen och skiffergasdiskussionen skulle göra att vi ruckade på vår viljeinriktning.
Jag vidhåller att vi bör ha en svensk utgångspunkt när vi går in i de diskussionerna. Sedan kanske vi även måste ta hänsyn till politiska realiteter.
Jag ber om ursäkt om frågorna upprepas; min avslutande fråga kommer att handla om ungefär detsamma som en fråga från Jens Holm.
Jag har full respekt för att vi måste överväga väldigt noga hur de här målen formuleras. Det försökte jag också få fram i mitt anförande. Jag tror att det är oerhört centralt, inte minst för att se till att vi klarar konkurrenskraft och andra frågor.
Men vad är svårigheten med grundprincipen om bindande mål? När det gäller förnybar energi säger kommissionen i sin inledande analys att det faktum att målen för förnybar energi är bindande bevisligen starkt har bidragit till att man uppnår målen. Detta tror jag gäller på de flesta områden. Sedan gäller det att formulera målen på ett sådant sätt att de leder så rätt som möjligt.
Under den här mandatperioden har vi ur ett svenskt perspektiv sett att det finns en oerhörd avoghet och rädsla från regeringens och Alliansens sida för bindande mål på energieffektiviseringens område.
Jag är inte säker på att vi har den färdiga lösningen för tekniken på det området. Men jag är ganska övertygad om att samma sak gäller där. Vi behöver bindande mål även när det gäller energieffektivisering.
Min fråga till Cecilie Tenfjord-Toftby blir: Vad blir problemet med att säga ja till bindande mål? Är det antingen-eller?