Herr talman! Det finns en naivitet i ledamotens sätt att argumentera som jag tycker är lite skrämmande. Vi har gjort väldigt tydligt och klart att för ansökarländerna gäller kriterierna uttryckta i Köpenhamn. Det är deras ansvar. För unionen gäller det att förbereda sig på att ta emot nya medlemmar. Bara den som är varm anhängare av en utvidgning av EU inser naturligtvis att också den delen är viktig.
Det är ingen lätt uppgift vi har framför oss att ta emot Turkiet som medlem i EU. Det vore fel att påstå det. Det är ett gigantiskt land med väldigt stora inbyggda problem och möjligheter som kommer att ha en väldig påverkan på den europeiska budgeten och som kommer att ha en väldigt stark inverkan på de europeiska institutionerna. Att inte säga att detta kräver att EU anpassar sig, att inte peka på att det här är en arbetsuppgift som är minst lika viktig som den som ligger på ansökarlandet självt, att utveckla sitt eget land så att man lever upp till de krav som vi ställer på en unionsstat, är att i själva verket motverka utvidgningen.
Jag är väldigt glad att vi fick bort detta som ett kriterium. Det är den principiella frågan. Men jag kommer aldrig någonsin att medverka till att låtsas som att det inte är några problem och bekymmer med att utvidga unionen så dramatiskt som vi nu diskuterar att göra med Ukraina och Turkiet som medlemmar. Det är klart att det är en annan union med andra förutsättningar som vi kommer att tala om. Ser vi inte det, och förstår vi inte det, gör vi inget för att hantera detta, kommer vi snart att vara i kris. Stenhård skillnad mellan kravet på ansökarlandet och kravet på oss som redan finns inne - det är slutsatstextens innebörd, och den står jag fullt och fast bakom.
(Applåder)