Herr talman! Det här är ingen ny text. Det här uttrycks elegant och kraftfullt i en slutsatstext från den 22 juni 1993 i Köpenhamn. Det här har varit de två sidorna av unionens utvidgningsprocess. Å ena sidan har vi kravet på medlemslandet att leva upp till de kriterier vi ställer, å andra sidan kravet på befintligt EU att vara berett att ta emot nya medlemmar. Man behöver inte svära i kyrkan, men det är klart att när Sverige, Finland och Österrike klev in i unionen, och alla blev nettobetalare till unionens budget - inte Finland till att börja med men nu - var det en annorlunda situation för unionen än när vi får ett nytt medlemsland, förhoppningsvis ganska snart, som har fler invånare än något annat land i unionen och dessutom under mycket lång tid kommer att vara en huvudsaklig mottagare av unionens budgetmedel.
Det är klart att det är en sak som kommer att fresta på. Det kommer inte att göra det i vårt land. Här är vi lyckliga. Här står vi samlade i utvidgningsfrågan. Men man behöver inte gå så långt bort ifrån oss för att se att det här är en stor inrikespolitisk fråga. Också i den franska folkomröstningen om fördraget var det här något som diskuterades.