Herr talman! Det är ingen oberättigad fråga. Jag har inte sett någon, ska vi säga, tung företrädare för den opinionen i något land, möjligen med undantag av franska extremhögern, som har argumenterat så. Men det är klart att det finns ett samband av det slaget; det gör det. Vi kan inte utesluta att vi kommer att få höra den typen av argument; det måste jag säga.
Camilla Sköld Jansson sade förut att det finns en växande skepticism gentemot EU ute i Europa. Det är inte fel. Det är ju så. En opinion växer fram i många länder som är av det slaget att man tycker att det går för fort. Jag skulle mycket väl kunna tänka mig att ett av de avgörande inslagen i både den holländska och den franska folkomröstningen var just att man inte känner igen sin union. Det har gått för fort.
Jag måste säga att jag har stor förståelse för det, därför att det är ett historiskt projekt som vi är inne i där stater i fred frivilligt sluter sig samman för att samarbeta utan det yttre tryck som krig och katastrof ofta varit och som tidigare har drivit fram den typen av processer.
Att det ibland kommer till perioder då utvecklingen inte går så fort ska vi ha respekt för. Jag är oerhört orolig för den diskussion som kan utvecklas i Europa om vi hanterar Turkietfrågan på ett bryskt sätt. Turkiet ska bli medlem och är välkommet. Vi kommer att behöva ett nytt fördrag för att hantera detta. Men EU måste också inse att när vi säger ja till Turkiet säger vi också ja till en union som kommer att behöva förändras på oerhört många sätt. Varje sådan förändring kommer att väcka en motreaktion i många av medlemsländerna som är vana vid att se på unionen kanske från perspektivet att de en gång i tiden var sex medlemsstater. Det är det vi måste förstå och ta till oss. Men jag utesluter inte att det som Jan Andersson säger kan komma att bli besannat - tyvärr.