Fru talman! I det närmaste 600 000 människor i
Sverige är öppet arbetslösa eller i någon form av
åtgärder. Det är nästan 20 gånger så många som bor i
hela Katrineholms kommun. Fler och fler drabbas av
arbetslösheten för varje dag. Som vi hörde i morse
blir fler och fler också långtidsarbetslösa.
Sedan hösten 1994 har den socialdemokratiska re-
geringen chockhöjt skatterna på arbete, främst för låg-
och medelinkomsttagare, på investeringar i nya jobb
och på kunskap och kompetens. Resultatet är att mas-
sarbetslösheten håller på att permanentas.
De som drabbas av arbetslöshet får sämre eko-
nomi, ofta bristande självkänsla och ibland sociala
problem.
Men det finns också en kostnad för arbetslösheten,
som får bäras av alla genom ännu högre skatter. De
drabbar framför allt låg- och medelinkomsttagare
hårdast. I genomsnitt 20 000-30 000 kr per hushåll
kostar arbetslösheten, förutom de problem den skapar
för den som är arbetslös.
Dessutom försämras förutsättningarna för att stat
och kommun skall kunna utföra sina grundläggande
uppgifter tillräckligt väl.
Den viktigaste politiska uppgiften borde därför va-
ra att skapa förutsättningar för tillväxt, expansion och
nya jobb. Men socialdemokraterna sviker. Förra hös-
tens s.k. tillväxtproposition blev en tillväxtbroms och
den sysselsättningsproposition som man utlovade till
maj månad i år uteblev helt.
Vi moderater, folkpartisterna och kristdemokra-
terna lade i stället fram förslag om lägre skatt på arbe-
te och investeringar, enklare regler för att anställa och
om andra åtgärder som leder till ett bra klimat för
företagande och nya jobb. Vi tog också initiativ till
sommarens riksdagsarbete för att viktiga förslag
skulle kunna träda i kraft redan i höst. Motvilligt
tvingades regeringen med stöd av Centerpartiet att
lägga fram två propositioner.
Om man ser på de två olika alternativen finner
man att det är två skilda synsätt som präglar dem.
Socialdemokraterna och Centern lägger framför
allt fram förslag om åtgärder för dem som är arbetslö-
sa, medan vi lägger fram förslag som skapar bättre
förutsättningar för nya verkliga jobb och färre arbets-
lösa.
Denna skillnad avspeglar sig också i hur vi formu-
lerar målen för respektive politik.
Socialdemokraterna och Centerpartiet vill halvera
den öppna arbetslösheten, något som kan uppfyllas
genom att ännu fler kommer i åtgärder eller på annat
sätt inte registreras som arbetslösa, medan vi tillsam-
mans med Folkpartiet och Kristdemokraterna sätter
målet till att skapa så goda betingelser för arbete och
företagande att den totala arbetslösheten skall kunna
halveras, även om det tar sin tid.
De ansatser till nytänkande som finns i regering-
ens förslag om att delvis slopa dubbelbeskattningen
och om en begränsad sänkning av arbetsgivaravgif-
terna motverkas tyvärr av andra skattehöjningar. Man
tar som så ofta förr med den ena handen och ger med
den andra. Dessutom har företagandets villkor redan
tidigare i vår försämrats genom exempelvis orimliga
momsregler, kraftigt höjda energiskatter och ökade
kostnader genom en längre arbetsgivarperiod i sjuk-
försäkringen - allt sådant som ökar kostnaderna för
arbete, för att anställa och som försvårar möjligheter-
na till nya jobb.
Fru talman! Det är i företagen runt om i Sverige
som de nya jobben måste växa fram. Ingen politiker
kan besluta om de jobben. Det är bara de människor
som driver dagens och morgondagens företag som
avgör om det blir några nya jobb.
Vår uppgift i Sveriges riksdag, och den är nog så
viktig, är att skapa så goda villkor för företagande att
tillräckligt många nya jobb verkligen växer fram. Var
och en borde inse att den gamla 80-talspolitik som
förde Sverige in i arbetslöshetskrisen inte duger. Det
finns inga genvägar. Politiken måste läggas om så att
hindren för nya jobb rivs. Det finns framför allt tre
områden som är väsentliga.
För det första måste skatterna sänkas med inrikt-
ning på sådana områden där det gör mest nytta för de
nya jobben. Skatten på arbete måste sänkas. Inrikt-
ningen på den privata tjänstesektorn är här särskilt
viktig.
Den dubbla skatten på investeringar i nya jobb
måste slopas helt. En dubbel skatt på investeringar i
nya jobb är ju lika illa oavsett om den drabbar små
eller stora företag. Den extra höga skatt som Sverige
har på mindre snabbt växande företag, de som är
framtidens företag, måste naturligtvis elimineras,
liksom momsreglerna måste revideras så att det blir
rimliga betalningsvillkor. Ingen företagare skall som i
dag tvingas betala moms till staten innan han själv får
in momsen av den han har sålt en vara till.
För det andra måste det bli enklare att anställa.
Det är ett stort område. Dagens arbetsmarknadslag-
stiftning straffar ut dem som inte redan har jobb och
skapar problem även för dem. Den hindrar ungdomar,
de hundratusen och fler ungdomar som saknar jobb,
att få ett verkligt jobb ute i företagen. Det är klart att
vi måste reformera arbetsrätten och göra det enklare
att anställa.
För det tredje måste en utbildningssatsning värd
namnet genomföras. Man kan inte bara öka antalet
platser på ett sätt som inte leder till ökad kvalitet, utan
snarare till minskad kvalitet. Det krävs en utbild-
ningssatsning som genomsyrar hela utbildningen, från
grundskola till högskola, som sätter kvaliteten i cent-
rum, som skapar högre och bättre kvalitet. Vi måste
naturligtvis ha en ekonomi och skatter i Sverige som
gör att det lönar sig att skaffa bättre kunskaper och
högre kompetens.
Fru talman! Det går att eliminera massarbetslöshe-
ten. Det finns pessimister som i stället talar om att
dela de jobb som finns, som gräver ned sig i någon-
ting som för Sverige längre utför och som ytterligare
försämrar välståndet.
Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna
har gemensamt lagt fram flera förslag som skulle
förbättra villkoren för arbete och företagande, så att
den totala arbetslösheten kan pressas tillbaka. En del
av de förslagen kan, om riksdagen fattar beslut om
dem, träda i kraft redan i höst.
Finansutskottets majoritet har avvisat de här för-
slagen. Men riksdagen har fortfarande möjlighet att
ställa upp.
Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5, 8, 51,
141, 144 och 165.
(Applåder)