Fru talman! Vår tid för denna debatt är kort. Jag
skall därför börja med att sammanfatta mitt och
Vänsterns budskap i tre punkter.
För det första: Slå inte mot de arbetslösa! För det
andra: Strama inte åt så hårt! För det tredje: Vi behö-
ver en allians för arbete.
I dag samlas vi för att fatta beslut mot arbetslöshe-
ten. Men kommer vi att fatta några beslut som skaffar
fler jobb? Vi kommer sannolikt att godkänna två
beslut som redan har trätt i kraft; sänkt stämpelskatt
och sänkt bilaccis. Finns det någon i denna församling
som tror att de eventuella besluten påtagligt kommer
att höja sysselsättningen? Finns det någon?
I övrigt rör de enda konkreta förslag som förelig-
ger arbetsmarknadspolitiken och a-kassan. Det hand-
lar om att behålla ALU. Det är inget offensivt förslag.
Det handlar om att införa något som man kallar för
OTA. Det innebär att man låter, eller rättare sagt
tvingar, arbetslösa över 55 år att jobba åt kommuner-
na med a-kasseersättning. Det var det förslaget som
ett statsråd, möjligen av misshugg, kallade för ett
värdigt slut på arbetslivet. Det är inget offensivt för-
slag.
Förslaget som vi skall behandla om en ny a-kassa
riktar sig ju snarast mot de arbetslösa, inte mot arbets-
lösheten. Det skaffar inte fler jobb. Det är ett dåligt
förslag.
Ledamöter! Skulle ett bifall till dessa lagförslag
vara de enda beslut vi fattar här i dag tror jag att
många skulle vara glada om inte riksdagen träffades
på sommaren. Då tror jag att många arbetslösa skulle
vara glada om riksdagen tog semester i ordets gamla
mening - en ledighet under sex månader.
Vi måste göra någonting mer konkret. Att rege-
ringens förslag till ändring av a-kassan är dåligt är
berett och snarast riktat mot de arbetslösa kan alla
som ser sakligt på frågan inse. Det framgår också av
arbetsmarknadsutskottets yttrande. Utskottet tillstyr-
ker visserligen förslaget - det är sant - men man gör
det med formuleringar som snarast påminner om
biskop Brask en gång i världen.
Arbetslöshetskassornas samorganisation har hårt
kritiserat förslaget och riktat en svidande kritik mot
det. LO och TCO vädjar till denna församling att inte
anta lagförslaget. Om riksdagen ändå skulle göra det
vore det, för att använda politikerspråk. ett ej väl
avvägt beslut. Eller på mer vardaglig svenska: ett
dumt beslut. Det är ett beslut som kommer att ta tid
att reparera när det gäller förtroende. Det är en kon-
frontationspolitik i politiken, men det är också kon-
frontation på arbetsmarknaden. Det kommer att ta tid
att reparera de skadeverkningarna.
Så till min andra punkt: Sluta att strama åt så hårt.
Vi stödjer ambitionen att sanera statsfinanserna.
Vänsterpartiet och regeringen var överens om 114
miljarder, och så höjde regeringen i våras budet till
126 miljarder. Det är en skillnad på 12 miljarder. Om
vi antog vår lättare finanspolitik skulle vi ändå kunna
nå målet om balans i de offentliga finanserna år 1998.
Det skulle vara möjligt med tanke på den förbättrade
situationen. De 12 miljarderna skulle kunna användas
för att trygga jobb, t.ex. i vård och omsorg.
Det är sant som Bo Lundgren sade att vi politiker
inte kan bestämma fram jobb här i riksdagen. Men vi
kan bestämma att vi inte skall avskeda i offentlig
sektor. Det kan vi bestämma. De 12 miljarder som vi
har lättat finanspolitiken med skulle kunna användas
för att stimulera den privata och offentliga tjänstesek-
torn. En dryg tiondel av de 12 miljarderna skulle
räcka för att höja upp a-kassan till 80-procentsnivån.
Det är kanske inte någon dramatiska skillnad. Men
det är en viktig skillnad för sysselsättningen.
Varför har ni höjt ribban till 126 miljarder? Det är
kanske för EMU:s skull, eller kanske för att imponera
på finansmarknadens aktörer; de som Göran Persson
kallar flinande 25-åringar. Det är möjligen därför.
Men man kan inte tygla den marknaden på det sättet.
Den är som jätten Gargantua, omättlig.
Det är därför dags att återvända till den klassiska
frågan: Har vi över huvud taget råd att arbeta? Vi i
Vänstern säger att vi har det. Landets finanser kan
inte uthålligt saneras med någon slags anorexi för den
offentliga sektorn. Landets finanser skall saneras med
fler i arbete, fler sysselsatta, fler anställda och fler
företagare.
Det finns en politik för en sådan utveckling. Vi
kan stödja den genom en aktiv närings- och utbild-
ningspolitik inriktad på kompetenshöjning och miljö-
omställning. I proposition 222 finns en del riktlinjer
som går åt rätt håll. Det finns en del gamla Vänster-
partiförslag, och vi har fler förslag. Där finns det
möjligheter.
Vi behöver en stark exportsektor. Men vi behöver
också en hemmamarknad. Det borde stå klart för alla
att alla företag behöver kunder. När köpmännen
tvingas konstatera att det fattas kunder även när man
nu igen har rea på rean på kläder borde vi politiker
inse att det är brist i efterfrågan. Det är litet knepigt
att det är vi i Vänstern som skall behöva påpeka ett
sådant fundament i marknadsekonomin. Det krävs
bättre villkor för både privat och offentlig tjänstesek-
tor. Vi har anvisat en ram på 10 miljarder för sådana
skattesänkningar.
Något som hör samman med hemmamarknaden är
fördelningspolitiken. Man säger att sparandet är högt,
och det är det. Samtidigt vet vi att många hushåll har
svårt att klara dagliga utgifter. Det visar att vi behöver
en aktivare fördelningspolitik som styr pengar från ett
finansiellt sparande till effektiv efterfrågan. Det är en
politik för fler jobb. Men den räcker inte. Om vi skall
få tillbaka en politik för full sysselsättning behöver vi
också en arbetstidsförkortning. Det är helt nödvän-
digt. Det är inte något passivt, utan det är aktivt.
Under 60- och 70-talet steg sysselsättningen i
Sverige. Samtidigt sjönk den totala mängden arbetade
timmar. Det visar att vi på 60- och 70-talet klarade att
korta arbetstiden och öka sysselsättningen. Vi skall gå
tillbaka till den politiken. En nedkortning av arbetsti-
den och ett ökat utrymme för offentlig och privat
tjänsteproduktion stärker kvinnornas ställning på
arbetsmarknaden. Det är viktigt, eftersom arbetslöshe-
ten just nu slår hårdast mot kvinnorna.
Vi har förslag till stimulanser. Vi har ett 20-
miljarderspaket för fler jobb. Det är ett paket som inte
främst handlar om ökade utgifter, som ni säkert tror,
ni som inte har läst våra förslag. Sanningen är att det
faktiskt främst handlar om riktade skattesänkningar
för att stimulera jobb. Vi sätter kampen för jobben i
första rummet.
Fru talman! Jag vill avrunda med att tala om min
sista punkt: En allians för arbete. Det behövs. På vår
kongress talade vi om ett nytt alternativ förankrat i
arbetarrörelsens fackliga och politiska organisationer,
ett alternativ med en tydlig röd-grön profil. Gudrun
Schyman sade i den senaste partiledardebatten att vi i
ett sådant alternativ naturligtvis ser Vänstern och
Socialdemokraterna men även andra partier. Det
måste vi nu ha. Vi måste sätta kampen för jobben i
främsta rummet.
Vårt 20-miljarderspaket kan till stora delar rym-
mas inom ramen för en lättare finanspolitik. Men vi är
också beredda att finansiera med andra skattehöjning-
ar och inkomstförstärkningar. Vi är beredda att disku-
tera besparingar. Det skulle vara en fördel om vi kun-
de skapa en sådan bred allians som inte bara omfattar
partier utan också arbetsmarknadens parter. Men då
måste politiken sluta att slå mot de fackliga organisa-
tionerna och löntagarna. Annars kan man inte skapa
en allians.
Det är bra att regeringen vill lägga fast målet om
att halvera den öppna arbetslösheten. De borgerliga
partierna säger att det är otillräckligt. Anne Wibble
sade det. Det är nog sant, Anne Wibble, att det är
otillräckligt. Men när ni säger det är det inte riktigt
trovärdigt. Ni har inte sådan record på det området att
ni kan säga så. Det låter snarast om ett utslag av klas-
sisk överbudspolitik. Det är vad man en gång ankla-
gade vpk för. Liksom på bondauktioner höjer man
buden hela tiden. Varför inte säga: Arbete åt alla?
Det är bra med ett operativt mål. Jag talar om en
allians för arbete. Det hade varit bra om jag också
kunnat hälsa och se en möjlighet till en borgerlig
vänster i en sådan allians. Men den dörren tycks vara
definitivt stängd. I stället har tre partier ånyo slutit sig
samman i ett borgerligt block. Det är inte längre några
fyra musketörer som kan säga: Alla för en! Det är
snarast Kvartetten som sprängdes.
Budskapet är detsamma - det ständiga borgerliga
budskapet - att ta med den ena handen och ge med
den andra, som Bo Lundgren sade. Man tar från låg-
inkomsttagare och hushåll och ger till företagare. Det
är en politik som har prövats. Den höll inte, och väl-
jarna har avvisat den. Vi kommer att avvisa den igen.
Men vi ser gärna en borgerlig vänster.
Just nu har ni i regeringen majoritet tillsammans
med Centerpartiet. Och det är ju bra för er det! Visst.
Men en politik mot arbetslösheten handlar inte främst
om mandatmatematik. Det handlar faktisk också om
att ge framtidstro och optimism i detta samhälle. Som
det är nu låter många människor i samhället, även när
de försöker att vara optimistiska, ungefär som den
borne pessimisten som säger: Det här året var litet
sämre än det föregående, men å andra sidan är det
bättre än det kommande!
Man väntar på ständiga sparpaket från regeringen.
Skall vi få en offensiv och en framtidsanda måste man
sluta att ständigt tala om sparpaket och budgetsane-
ring. Om hushållen skall dra ner på sitt sparande be-
hövs detta. Om efterfrågan skall öka behövs en aktiv
fördelningspolitik. Om Sverige skall klara en uthållig
tillväxt krävs miljöomställning och förnyelse. Vi
behöver verkliga visioner som tar fasta på att Sverige
är ett rikt land, och också ett idérikt land. Ett land
med en god utbildningsnivå och en utvecklad in-
frastruktur. Det är ett budskap som säger att vi har
möjlighet att åter nå full sysselsättning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 2
och 6.
(Applåder)