Fru talman! Dagens debatt i riksdagen är ett bevis
för att regeringen är på defensiven i kampen om de
nya jobben och i kampen mot arbetslösheten. Det var
interna motsättningar om främst arbetsrätten som
stoppade utlovade förslag. Folkpartiet och de andra
oppositionspartierna tyckte då att riksdagen måste ta
initiativet och väckte en motion med förslag. Då vek
sig regeringen och utarbetade i ganska snabb takt två
propositioner som vi debatterar i dag.
Propositionerna innehåller tyvärr inte särskilt
många konkreta förslag, och ännu färre s.k. skarpa
förslag - för att använda Göran Perssons terminologi.
Det mesta är mer eller mindre otydliga aviseringar om
sådant som skall komma senare.
Jag tycker att detta är konstigt. Det visar väldigt
tydligt att regeringen inte har bråttom i kampen om
jobben och kampen mot arbetslösheten. Snart har
halva mandatperioden gått och någon tillväxtfrämjan-
de politik syns ännu inte till. Tvärtom har många
beslut varit direkt skadliga och negativa för företagen
och jobben. Det visar sig i statistiken, och många av
oss känner också människor som är arbetslösa. Det
har blivit färre personer som i dag kan försörja sig på
eget arbete och flera personer som har blivit arbetslö-
sa under denna politiks genomförande.
Detta är desto mer uppenbart eftersom Socialde-
mokraterna i valrörelsen för två år sedan lovade att
snabbt få ned den öppna arbetslösheten till under 5 %.
Det skulle faktiskt ha skett redan under förra året. I
dag uppgår arbetslösheten till över 8 %. Den verkliga
arbetslösheten drabbar människor som döljs i olika
åtgärdsprogram. Det gör att den totala arbetslösheten i
dag uppgår till uppemot 13 %. Det har visat sig att
antalet människor som kan försörja sig på eget arbete
minskar under hela detta år. Och det lär inte bli
mycket bättre nästa år om man skall tro på Konjunk-
turinstitutet, och för den delen också regeringen. Den
totala arbetslösheten kommer även efter 1997 att vara
högre än den var 1995. Detta är ett bevis för en utom-
ordentligt misslyckad politik.
Regeringen - och även Centern - trodde sig antag-
ligen gripa till offensiven genom att föreslå ett mål för
politiken - att halvera den öppna arbetslösheten till
sekelskiftet. Detta har behandlats i finansutskottet.
Tyvärr är det inte bara ett dåligt mål - det är också ett
ganska farligt mål. Det öppnar nämligen för tricksan-
de med statistiken - att gömma undan människor utan
arbete i olika åtgärdsprogram.
När man pratar med människor som saknar jobb
visar det sig att de vill ha ett arbete som de kan försör-
ja sig på. De vill inte ha beredskapsarbete, ALU, API
eller någon annan bokstavskombination i form av
tillfällig hjälp. Många vill faktiskt inte heller delta i
någon utbildning eller i olika kursprogram. De vill ha
jobb som de kan försörja sig på. Ändå har majoriteten
i finansutskottet yrkat avslag på Folkpartiets, Modera-
ternas och Kristdemokraternas gemensamma förslag
om att målet måste sättas så att det blir så många nya
jobb att den totala arbetslösheten kan halveras.
I finansutskottets betänkande skriver majoriteten
att den öppna arbetslösheten skulle vara ett bättre mål
därför att den är så lätt att mäta. Det skulle med andra
ord inte gå att mäta antalet människor i olika åt-
gärdsprogram. Detta är rent nys! AMS, komvux,
folkhögskolor m.fl. producerar varje månad mängder
med statistik över hur många personer som finns i
olika program. Den totala arbetslösheten går visst att
mäta. Att ta till sådana argument måste vara ett svep-
skäl.
Jag riktar mig nu till Arne Kjörnsberg, Per-Ola
Eriksson och Erik Åsbrink och påstår att ni egentligen
gärna vill minska den totala arbetslösheten. Jag tror
det. Man frågar sig då vilket det verkliga skälet är till
att ni röstar nej till att sätta detta som mål. Varför
säger ni nej till en politik som är så företags- och
tillväxtfrämjande att den totala arbetslösheten kan
halveras till sekelskiftet? Beror det på att ni inte vet
vilken politik som behövs? Beror det på att ni är oen-
se och inte kan inte bestämma er? Vet ni hur man
skall göra men vågar inte för LO? Vilket är det verk-
liga skälet?
Fru talman! Den politik som krävs finns beskriven
i motioner och reservationer från Folkpartiet. I många
fall är dessa skrivna gemensamt med moderater och
kristdemokrater.
Vi har lagt fram förslag som riksdagen kan besluta
om i dag. Det skulle vara en väldigt god start för att
stimulera fram fler företagare, fler företag och nya
jobb. Riksdagen kan alltså - om den vill - i dag beslu-
ta om att t.ex. sänka skatten för tjänstesektorn genom
lägre arbetsgivaravgifter, att reformera arbetsrätten,
att slopa dubbelbeskattningen, att avskaffa värnskat-
ten, att sänka skatten för fåmansbolagen, att låta bli
att tricksa med momsbetalningsperioder, att låta bli att
förlänga sjuklöneperioden osv. Det går att göra detta.
För att testa det yrkar jag bifall till reservationerna nr
1, 5, 34, 51, 141 och 165.
Fru talman! Regeringen börjar uppenbarligen inse
att det är något fel på den egna politiken. De förslag
som kan förbättra för småföretagen och de nya arbe-
tena kommer inte från de egna leden, utan från de
borgerliga partierna. Den socialdemokratiska ideolo-
gin duger inte.
I dagens betänkande har majoriteten tagit fasta på
några av de förslag som t.ex. Folkpartiet har lagt
fram. Vi har sedan länge krävt en sänkning av ar-
betsgivaravgifterna så att det skall bli billigare att
anställa. Nu utlovas en mycket minimal sådan. Vi har
krävt slopad dubbelbeskattning. Nu säger regeringen
att detta nog kommer för vissa företag - man vet inte
riktigt vilka. Vi har krävt en förenkling när hushållen
skall köpa tjänster, t.ex. enligt den franska s.k.
checkmodellen. Detta skall nu utredas.
Men det verkar inte riktigt som om regeringen
själv tror på förslagen. Det blir därför väldigt halv-
hjärtat och minimalt - en sorts omvändelse under
galgen. Arbetsrätten vågar man sig inte alls på. På en
del andra områden har regeringen återfallit i en tradi-
tionell småföretagsovänlig s-politik. Det gäller t.ex.
förslaget om en sjätte AP-fond. Nu kommer också
från vissa fackföreningar förslag om s.k. över-
vinstfonder. Detta är någon sorts rest från 70-talet
som verkligen inte har framtiden för sig.
För att få fram de jobb som krävs fram till sekel-
skiftet - och det handlar om många, uppemot 400 000
nya arbeten - kan man räkna ut att det behövs mer än
2 000 nya arbeten varje vecka. Varje vecka ända fram
till sekelskiftet! Då duger inte en sådan här socialde-
mokratisk politik, med några halvhjärtade "åter-
återställare".
Det skall bli intressant att i dagen debatt och
framöver se om, och i så fall när, Socialdemokraterna
och Centern vågar inse detta. Tills dess döms de ar-
betslösa tyvärr att vänta. Det är tragiskt.
(Applåder)