Herr talman! Ingenting är värre för en enskild
människa som vill och kan arbeta än att förvägras
tillträde till arbetsmarknaden. Ingenting är mer för-
nedrande för den som har förmågan att arbeta än att
förhindras möjligheten att försörja sig med egna ar-
betsinkomster. Arbetslösheten är en social och eko-
nomisk olycka för de individer som drabbas och för
hela samhället. Därför kan ingen uppgift vara viktiga-
re än att skapa förutsättningar för att människor som
vill och kan arbeta också får arbeta.
Steg för steg skall vi nedbringa arbetslösheten -
både den öppna arbetslösheten och den totala arbets-
lösheten. Det skall vi göra främst genom att skapa nya
jobb. Jag kan försäkra att den uppgiften står i centrum
för den ekonomiska politik som jag och regeringen
för och som hela socialdemokratin står bakom. Den
uppgiften har de två folkrörelsepartierna Socialdemo-
kraterna och Centern enats om att samverka kring.
Men kampen mot arbetslösheten kan inte föras till
framgång om inte ekonomin är i ordning. Det går inte
att skapa jobb, det går inte att bekämpa arbetslöshet
med hög inflation, höga räntor, stora underskott,
skuldsättning och sedelpressar.
Jag har skapat ett eländesindex som ett grovt mått
på tillståndet i ekonomin. Det består av en samman-
vägning av tre olika mått. Det handlar om måttet på
arbetslösheten i procent, måttet på underskottet i den
offentliga sektorn i procent av BNP och måttet på
inflationen i procent. Jag har över åren följt hur detta
eländesindex har utvecklat sig.
I slutet av den långa socialdemokratiska regering-
sperioden på 1970-talet, 1974-1976, uppgick elän-
desindex till 8,6 %. Därefter följde en borgerlig rege-
ring, och i slutet på den perioden, 1980-1982, hade
eländesindex stigit till 19,2. Så blev det på nytt en
socialdemokratisk regering, och i sista perioden av
den regeringen, 1989-1991, hade eländesindex på
nytt nedbringats till 8,0. Vi fick på nytt en borgerlig
regering, och 1992-1994 hade eländesindex stigit på
nytt till 20,5. Nu när snart det andra året av den här
socialdemokratiska regeringsperioden är till ända kan
vi konstatera att eländesindex på nytt har nedbringats.
För 1996 kan det beräknas till 14,2.
Det här har framför allt skett genom att inflationen
har nedbringats och genom att budgetunderskottet har
minskat. Vi har nu de senaste siffrorna över inflatio-
nen: 0,8 %. Det finns de som oroar sig över detta, och
talar om risken för deflation. Jag tror inte att vi har
någon risk för deflation, och jag är inte heller säker på
att vi klarar av att ligga kvar på denna låga nivå. Men
jag tycker att det är en stor framgång för svensk eko-
nomi att vi kan få bukt med den höga inflationen så
att inte människornas inkomster och tillgångar - och
jag tänker framför allt på dem som har små tillgångar
och små inkomster - gröps ur av ständigt stigande
priser och av ett försämrat penningvärde.
Vi har också sett hur budgetunderskottet har ned-
bringats mycket kraftigt. Regeringens prognos för
1996 är 5,1 %, men senare uppgifter tyder snarare på
att det blir mindre. Konjunkturinstitutet hamnade i sin
prognos nyligen på 4,2 %, och senare uppgifter från
Riksgäldskontoret tyder kanske på att det kan bli
ytterligare något lägre.
Det här har bidragit till att minska eländesindex,
men självklart är vi inte nöjda. Vi vill fortsätta att få
ned eländesindex till en nivå som är i överensstäm-
melse med vad vi har haft under tidigare socialdemo-
kratiska regeringar. Det skall framför allt ske genom
att nedbringa arbetslösheten, och detta kan inte kom-
ma till stånd om vi inte har ordning på landets eko-
nomi, med låg inflation och med sanerade statsfinan-
ser. Det är absolut nödvändiga förutsättningar för att
vi skall kunna föra kampen mot arbetslösheten med
framgång.
Det beslut som riksdagen så småningom skall fat-
ta, som bygger på den proposition som regeringen har
lagt fram och på den överenskommelse som Social-
demokraterna och Centern har träffat, innehåller en
rad viktiga åtgärder. Det handlar om reformering av
arbetsmarknadspolitiken med en kraftig decentralise-
ring; överförande av ansvar till lokala och regionala
nivåer. Det handlar om en mycket stor utbildningsre-
form; utbyggnad av vuxenutbildningen, gymnasiesko-
lan och den högre utbildningen. Det handlar om en
rad insatser, skattelättnader och annat, för att skapa
bättre betingelser för små och medelstora företag, och
det handlar om tre offensiva program: för Östersjön,
för miljön och för de mindre och medelstora företa-
gen.
Allt det här är ansvarsfullt finansierat. Det äventy-
rar inte statsfinanserna. Till detta fogas en plan för att
en gång i halvåret stämma av utvecklingen när det
gäller arbetsmarknaden och sysselsättningen.
Dagens program, som riksdagen har att ta ställning
till, är ett viktigt steg i den här processen. Det är inte
det första steget, och det är förvisso inte det sista, men
det är ett viktigt steg som markerar att kampen mot
arbetslösheten nu alltmer flyttar fram i fokus för den
ekonomiska politiken. Vi har också satt upp ett mål
att halvera den öppna arbetslösheten till år 2000.
Jag noterar att de tre samverkande partierna på
högerkanten formulerar sig på ett annat sätt. I sin
motion har moderaterna sagt att med den politik de
vill föra kan man halvera den totala arbetslösheten till
år 2000. I sin motion har Folkpartiet sagt att med den
politik Folkpartiet vill föra kan man halvera den totala
arbetslösheten till år 2000. I sin motion om den eko-
nomiska politiken har kristdemokraterna hävdat att de
kan halvera den totala arbetslösheten till år 2000.
Men när man sedan kommer samman och enar sig om
de saker man kan ena sig om är det mycket som faller
bort. Då nöjer man sig med att konstatera att man kan
halvera den totala arbetslösheten, men utan att preci-
sera när detta skall ske.
Jag noterar att Bo Lundgren sade att den totala ar-
betslösheten skall halveras även om det tar sin tid. Då
vill jag ställa en fråga. Om nu inte fyra år räcker, hur
många år ytterligare, bortom år 2000, skall det ta
innan Bo Lundgren, Anne Wibble och Mats Odell tror
att den totala arbetslösheten har halverats?