Herr talman! "Flykten från moralpolisen" - det var rubriken på ett avsnitt av Kalla fakta för ett halvår sedan. Vad har detta med en budgetdebatt i riksdagen att göra? kan man tänka. Allt, herr talman! Det var ett program som visade hur långt problemen har gått i många svenska områden. Det handlade om en kvinna som bodde i en av förorterna här i Stockholm men som till slut fick lämna sitt område trots att hon älskade det och ville satsa på just det området. Men i detta område höll moralpoliserna tillbaka henne och väldigt många andra kvinnor.
Det här påvisar de integrationsproblem som vi har i Sverige. De har vuxit under lång tid, men de har vuxit också under den här regeringen.
Integrationsproblemen tror jag är den viktigaste frågan någon regering har att lösa under åren framöver. Därför har vi i vår budget en integrationsplikt som ökar kraven på människor att ta del av vad som gäller här, anpassa sig till svensk arbetsmarknad och lära sig svenska språket. Vi sänker trösklarna in på arbetsmarknaden med instegsjobb och förändrad RUT. Vi har en stor bidragsreform, som jag nämnde i mitt anförande, som också handlar om att ställa krav på motprestation - att fler ska vara aktiva och kunna komma in på svensk arbetsmarknad.
Men i regeringens budget lyser reformerna med sin frånvaro i den fråga som är den allra viktigaste för svenska väljare, och svenska väljare har inte fel. Den här frågan, herr talman, kommer att kräva strukturella, stora, viktiga reformer framöver.
Min fråga är enkel: Varför säger regeringen nej till alla de förslag och alla de reformer som jag nu har nämnt? Även om de inte helt kommer att lösa integrationsproblemen kan de börja vända utvecklingen. Varför säger regeringen nej till de förslagen?