Herr talman! Moderaterna såg ju till att möta det ökade flyktingmottagandet under sin andra period i regeringsställning genom att se till att det var några få kommuner, några få stadsdelar i våra storstäder, som fick ta hela ansvaret. Det är klart att det var ett historiskt misslyckande att hantera migrationspolitiken på det sättet.
Det är bra att vi nu har en ordning där alla kommuner måste ta sitt ansvar och där de kommuner som har de bästa förutsättningarna måste ta sitt ansvar. Det är en viktig strukturell förändring i hur vi hanterar de här frågorna. Men kostnaden för den politik som Elisabeth Svantesson drev kommer vi att få leva med i flera år framöver; det råder det inget tvivel om.
Sedan ser jag - och jag känner viss lust inför det - att det vi står inför nu är ett ganska omfattande samhällsbygge. För en sosse är det jätteroligt. Vi ska bygga bostäder. Vi ska anställa undersköterskor. Vi ska ha fler äldreboenden. Vi ska ha fler skolor och förskolor. Vi ska investera mer i järnvägar. Vi ska se till att samhället blir robustare och klarar det faktum att vi har växt.
Här finns enormt många möjligheter för människor som i dag inte har ett arbete, och de möjligheterna måste de ta - med utbildningsplikt men också med allt det som det svenska samhället kan erbjuda för att de ska komma igång och komma in och kunna bidra. Jag tycker att det i grund och botten är en positiv utmaning.
Men självklart kan vi inte acceptera kriminalitet, taskiga värderingar eller att man håller kvinnor borta från offentligheten och arbetslivet. Därför förändrar vi, som jag pekade på i mitt förra replikskifte, mycket av det som Elisabeth Svantesson lämnade efter sig när hon lämnade regeringen 2014.
(Applåder)